Idag tänkte jag på den ädliga förrädaren – historien om en illusion.
Vi träffades när alla kärlek kändes som ödet. Ville var en långbent, smal kille med en gitarr på ryggen och en skrynklig anteckningsbok full av klottriga dikter. Han väntade på mig utanför porten efter skolan, låtsades som om han bara råkade vara där, och log alltid med ett barnsligt ärligt leende.
“Elin, lyssna på min nya låt,” viskade han medan han plinkade på strängarna.
Jag lyssnade. Rösterna stämde inte, och dikterna var sockersöta till den grad att det gjorde ont. Men i hans ögon fanns en sådan ömhet att jag inte kunde säga nej.
Efter gymnasiet skildes våra vägar – jag började på lärarutbildningen i Uppsala, han på teknisk högskola i Göteborg. Men Ville skrev ändå. Ibland ringde han till korridoren i studentboendet, ibland skickade han hopknycklade vykort med meddelanden som: “Utan dig är allt grått, min rödhåriga.” Han kom till mig med pendeltåg, spenderade sina sista pengar bara för att få vara med mig en enda kväll.
Jag minns när jag låg sjuk i feber en gång, och han stod utanför mitt fönster klockan tre på natten med en termos och tabletter. Han viskade genom glaset: “Jag sa ju att du inte klarar dig utan mig.” Där stod jag, insvept i en filt och grät av lycka.
Efter examen friade Ville till mig – enkelt, utan ring eller blommor, på samma bänk i parken där vi kysstes första gången:
“Gift dig med mig, Elin,” sa han, med samma ögon som när han var sjutton.
“Bara om du lovar att aldrig bli en tråkig kostymman,” skrattade jag.
“Jag lovar högtidligt!”
Vi planerade att flytta till Stockholm, men Villes mamma blev allvarligt sjuk. Vi stannade kvar i Rinkeby. Han började jobba i en elektronikaffär, jag på en lågstadieskola. Allt var tillfälligt. Så trodde vi. Men det tillfälliga blev permanent.
Vi hyrde en tråkig etta, drack billigt kaffe och dansade på en gammal matta till musik från en bandspelare. När Ville fick sin första bonus tog han med mig till en restaurang där efterrätten kostade mer än hans veckolön. “Men det är värt det,” sa han och kysste mina fingrar.
Sedan dog hans mamma. Vi fick hennes rymliga lägenhet och bestämde oss för att skaffa barn. Ville drömde om en rödhårig dotter, som jag. Men det blev en son. Han levde bara 32 dagar.
Och efter det gick allt åt skogen.
Vi kunde inte sörja tillsammans. Vi var vana vid lättsamhet, skratt och att fly från problem. Smärtan drev oss isär. Han försvann i jobbet, jag i depressionen. När jag äntligen kom på fötter slutade jag på skolan – jag klarade inte av att se andras barn.
Ett par år senare fick Ville befordran, men det räckte inte. Han sa upp sig för att starta eget. “Jag kan marknaden, jag har kontakter, jag hittade en lucka,” sa han. Han hade inte fel. Ett år senare hade vi bil, garderob för varje säsong och semester utomlands. Jag trodde inte det var mitt liv.
Men med pengarna försvann närheten. Vi pratade knappt. Jag försökte – lagade hans favoriträtter, bjöd på teater, planerade familjeträffar. Han skakade bara avfärdande: “Senare.” Men senare kom aldrig.
Mamma sa ofta: “Elin, en familj är inte hel utan barn. Ta risken, vänta inte, annars är det för sent.” Jag ville. Jag var redo. Men Ville såg bort. När jag försökte prata om det, svarade han bara med ett kort “nej” och stängde in sig.
“Det har gått sex år,” sa jag en dag. “Är det inte dags?”
Han lade ner gaffeln med en smäll:
“Lägg av.”
Jag blev stum:
“Varför? Vi är ju en familj…”
“Nej, Elin. Inget mer.”
Han lämnade bordet. Jag satt kvar i vår perfekta kök med dyrt porslin och en känsla av tomhet.
Då dök Oskar upp. Ville presenterade honom själv – som affärspartner. Ståtlig, artig, med bra manér. Han bjöd på utställningar, kände konstnärernas namn, lyssnade. En gång räckte han mig en katalog om Hilma af Klint utan att titta.
“Ville sa att du älskar af Klint.”
“Han har blandat ihop det,” fnös jag. “Jag gillar Larsson.”
Oskar log:
“Då pratar vi om Larsson. Ska vi ta en fika?”
Jag reagerade inte. Men Oskar gav inte upp. Teaterbiljetter, blommor, samtal. Jag pratade med Ville:
“Hörru, Oskar bjuder mig på utställning. Han beter sig som…”
“Gå,” avbröt han. “Du har ju tråkigt.”
“Hör du vad du säger?”
“Han är en bra kille, Elin. Och han gillar dig.”
Jag blev stel. Han såg på mig utan minsta smärta. Lugnt. Som om han förberett detta.
“Har du någon annan?”
“Ja. Men jag vill inte att du ska lida. Jag ville bara se till att du inte blev ensam.”
Jag skrattade. Bittert. Nästan sjukt:
“Så du pushade mig till honom för att slippa känna dig som en förrädare?”
Han svarade inte. Telefonen vibrerade. Han tittade på skärmen – och där var den gnistan. Den som en gång bara lyste för mig.
“Gå,” viskade jag. “Hon väntar.”
Vi stod i vår perfekt städade kök. Och mellan oss låg allt det som inte kunde återvinnas.
“Förlåt,” suckade han.
Men det fanns ingen förlåtelse. Han lämnade inte bara mig för en annan. Han gjorde allt för att verka ädel. För att slippa vara den skyldige. Så att i det här spelet blev det jag som förlorade – med en “ny make” på köpet och en förgiftad känsla av plikt.
Jag packade nästa morgon. Inga scener. Ingen skrik. När taxin svängde runt hörnet såg jag plötsligt för mig den där smala killen med gitarren när han en gång viskade:
“Elin, jag ska lära mig skriva riktiga dikter till dig.”
Han lärde sig inte. Men han lärde sig ljuga så bra att han trodde på det själv.
