Adam, jag vill inte såra dig eller göra dig illa, min vän.
Adam satt på fönsterbrädan och tittade ut genom fönstret. Han väntade på sin pappa och funderade. Det hade gått två år sedan hans mamma lämnat dem. “Hon har skaffat sig ett nytt liv”, hade pappa sagt en gång med sorgsen röst. Varför hon lämnade sin son? Ja, det kunde man undra. För Adam var det ett mysterium. Sakta men säkert började hon blekna ur minnet. Familjeliv, alltså.
Pappa gjorde allt för sin son. Grabben var redan tio år och förståsigpåare av rang. Det fanns inget att dölja längre. Det enda som saknades var rim och reson. Han hade lärt sig diska och ställa saker på hyllan. Några leksaker lekte han inte längre med.
Nu var han nästan som en vuxen. Dessutom kände han sig fruktansvärt ensam. Han ville verkligen ha en hund. Men pappan sa nej.
“Vem ska se efter hunden då? Jag jobbar jämt och du är ju barn, Adam.”
Istället för en hund kom pappan plötsligt hem med en kvinna. Hon hette Elsa. Hon började bo med dem. Adam gjorde sitt bästa för att ignorera henne fullständigt. Hon kändes minst sagt överflödig. Men pappa kallade henne sin fru och önskade att Adam skulle få en mamma igen.
“Jag behöver henne inte!” svarade Adam bestämt. Så levde de, dagarna rullade förbi. Han såg hur pappan trivdes med Elsa. De var snälla och skrattade tillsammans, kramades till och med ibland. Adam blev bara mer butter och kände ett sugande motstånd i magen.
“Pappa, jag vill att hon flyttar härifrån.”
“Adam, men jag vill att hon stannar. Det är svårt att leva utan kvinna utan fru och mamma.”
Snart kom värmen och Adam stack ut och lekte på gården med de andra grabbarna. Nya kompisar, nya rykten. De berättade att hans pappa och “nya mamman” nog skulle skicka iväg honom till barnhem.
Adam blev livrädd. Tänk om de verkligen ville ha ett nytt barn? Då stod ju han mest bara i vägen. Bäst att förbereda sig innan han blev bortforslad.
Så hörde han en dag ett samtal där någon sa: “Det blir bra där, vi borde skicka honom dit”.
Det var droppen. Adam låg vaken hela natten och bestämde sig: Elsa måste bort! Situationen krävde drastiska åtgärder. Han började småjävlas saltade hennes te, startade spisen utan stekpanna på. Han var oförskämd. Elsa förstod till slut vems påhitt det var och kallade in honom på samtal.
“Vi behöver prata. Du är ledsen, det märks.”
“Jag är inte ledsen alls”, försökte Adam slingra sig.
“Adam, jag vill inte göra dig illa, älskling…”
“Vi har hyrt en sommarstuga. Vi ville överraska dig, men nu är det väl bäst att vi säger sanningen: Din pappa har hittat en hund och idag ska vi hämta den. Du får följa med om du vill.”
“Är det säkert sant?” Adam såg förvånad ut och lika delar hoppfull. Sen störtade han fram och kramade Elsa så hårt han bara kunde.
Elsa blev nästan tårögd. “Nåja, inte behöver du gråta det ordnar sig”, sa hon och klappade honom på huvudet.
När pappan kom hem från jobbet åkte de tillsammans för att hämta valpen. Adam hade redan hunnit kanalisera ilskan till vänskap och såg inte längre Elsa som någon fiende. De slöt fred. Valpen somnade i Adams famn. Alla var lyckliga.
