Det var en man som arbetade på vårt företag för länge sedan. Han hette Björn Andersson. Han var chef för en avdelning på vårt kontor och jag kan inte säga att han tjänade dåligt, men han var sådan. Björn hade en snygg Volvo, klädde sig i märkeskläder från Stockholms bästa butiker, och såg alltid prydlig och välvårdad ut. Men han hade en stor nackdel han snålade på allt. Särskilt när det gällde mat.
När vi hade rast brukade han långsamt vandra genom alla kontor och förbi borden med fika eller mat. Så fort han såg någon kallskuren smörgås eller hembakta kanelbullar satte han sig där “av misstag”, började mumsa och väntade inte på någon inbjudan. Han sa alltid sånt som:
Oj, så gott det luktar här inne! eller Nämen, har ni köttbullar, får jag smaka en? och hans klassiker: Vad bjuds det på här då?. Direkt var händerna ute bland godsakerna. Björn bidrog aldrig med något till kollegornas födelsedagspresenter, men han deltog alltid med glädje när det vankades fika och presenter, som om han hört till.
Folk märkte också att han alltid laddade sin telefon på jobbet för att spara el hemma och gick inte från kontoret innan han utnyttjat allt som gick han ville inte gå på toa hemma och slösa på vatten. Småländsk sparsamhet, fast överdriven så brukade vi säga. Han kallade det att vara ekonomisk.
Vid vårt sista julbord blev Björn lite för rund under fötterna. När någon frågade om han tänkte gifta sig, svarade han:
Varför skulle jag vilja ha en fru? Hon vill bara ha pengar till mat och kläder. Och om hon får barn, då är det kört då slukar de allting! Nej, såna utgifter behöver jag inte, det går fint ändå.
Jovisst, skrattade kollegan, du lever bra men på vår bekostnad! Då blev Björn riktigt ilsken och fräste:
Ja, men jag lever smart! Jag har en tjusig bil och ett skinande hem. Du slösar ju alla dina pengar på fika. Det är det jag spar på!
Efter det vände sig hela avdelningen mot honom, ingen ville fika eller arbeta tillsammans längre. Till slut tvingades Björn byta jobb och så försvann han ur våra liv.
