Valet
Och det visar sig att Fredrik är djupt gift suckade Svea där hon satt på en parkbänk, med remissen till kliniken tryckt i jackfickan.
De andra tjejerna på studentkorridoren var gröna av avund när de såg henne med den där stilige, blåögde, slätrakade mannen. De trodde att hon hade haft tur och fått en riktigt gentleman till kavaljer. Men det fanns egentligen ingenting att avundas.
Svea ryste när hon erinrade sig sitt första och sista möte med Fredriks fru, som väntade på henne vid fabriksgrinden. Kvinnan ville förklara hur saker låg till.
God dag! Svea, va? började hon.
Vem är ni? frågade Svea osäkert och ryggade tillbaka för kvinnans genomträngande, grå blick och askblonda hår.
Jag heter Karin. Karin Nilsson Fredriks hustru.
Ursäkta?
Du hörde mig.
Ytterligare en liten naiv själ, sa Karin lugnt, hur många som du finns det egentligen? Ni lyckas aldrig ta slut, ni som jagar andras lycka.
Vem tror du att du är?
Lyssna här, Karin tog bestämt tag i Sveas armbåge och sänkte rösten, vem tror du att du är? Jag är hans lagliga fru och har sett dig med min man… ändå står du här utan att be om ursäkt eller ens skämmas. Men det är väl bara folk med samvete som gör så. Tyvärr verkar det inte vara din starka sida.
Hon såg granskande på Svea. Han har haft många som dig. Fler än man kan räkna med fingrar och tår. Du är bara hans lilla äventyr för stunden. Inget mer.
Han är en jägare, förstår du? Du är bara ännu en erövring. Så gör dig själv en tjänst och håll dig undan. Förresten, vi har två döttrar tillsammans vill du se ett foto? Hon tog fram ett solblekt kort och höll upp det framför Sveas ansikte. Ser du? En riktigt lycklig familj. Här är vi i Ystad för bara två månader sedan
Nå, vad säger du?
Vad är det du vill mig egentligen? Ta hand om dina problem hemma.
Det ska jag. Oroa dig inte! Fredrik har ju bara börjat här på fabriken. Lön och allt annat är bra och så dyker du upp och vänder upp och ner på allt. Lyssna, Svea, gå vidare. Och tro inte ett ord på hans löften. Han tänker inte skilja sig. Slösa inte bort dina år. Vad är du? Trettio?
Tjugofem! svarade Svea, sårat.
Ännu bättre. Du har allt framför dig. Hitta någon annan och skapa din egna familj. Låt Fredrik vara.
Svea höll inte ut längre utan vände och gick, benen tunga och svaga, världen som hon trott var hennes rasade på några minuter av en annan kvinnas ord.
Förrädare mumlade Svea, en klump i halsen, men hon kunde inte börja gråta ute bland folk. Hon ville inte bli föremål för skvaller på jobbet.
På kvällen dök Fredrik upp hos henne, som om ingenting hade hänt, med blommor. Hans eviga kärleksförklaringar och försäkran om att han och hans fru varit främlingar för varandra i år hjälpte inte. Hon körde ut honom med rödkantade ögon.
I två veckor kämpade Svea för att hitta tillbaka till sig själv. Fredrik visade sig inte och låtsades ignorera henne om de råkade ses.
När olyckor väl kommer, så gör de det sällan ensamma. Sveas morgonillamående och yrsel skyllde hon först på chocken. Men när insikten väl kom var den obarmhärtig: den naiva och passionerade förälskelsen med Fredrik hade fått sin konsekvens.
Sex veckor löd domen i läkarrummet.
Hon ville inte bli ensamstående mamma. Rädslan grep tag i henne. Hon inbillade sig att alla visste, att alla såg på henne med fördömande blick. Hur kunde hon vara så blåögd? Fredrik hade dolt sitt äktenskap för henne. Skulle hon ha bett om legitimation första kvällen? Inte ens en vigselring bar han.
Varför hade hon inte reagerat när han bad henne hålla deras förhållande hemligt på jobbet?
Han hade lurat henne, men det förändrade ingenting. Snart viskades det dessutom på fabriken, folk diskuterade besöket från frun till hennes älskare.
Jag är gravid, Svea berättade det för Fredrik ute på lunchrasten, driven av förtvivlan.
Jag kan ge dig pengar, men du vet vad du måste göra muttrade han.
Dagen därpå försvann han från jobbet, försvann ur hennes liv.
Svea förstod att tiden var knapp. Trots läkarens varningar tog hon med sig remissen till kliniken.
Nu satt hon där på parkbänken, krampaktigt hållande i pappret.
Brottom? frågade en ung man i mörk kostym som slog sig ner bredvid henne, med en jättebukett mörkröda krysantemum i famnen.
Vad? Svea mötte hans blick med tomma ögon.
Din klocka går för fort log han och nickade mot hennes armbandsur i guld.
Den har alltid gjort det. Jag ställer om, men den lever sitt eget liv sa Svea utan entusiasm och vände bort blicken.
Visst är det en fantastisk höstdag? Riktig brittsommar! Min mamma brukade säga att såna dagar gör man rätt val i livet, att hon aldrig ångrat sitt
Han babblade vidare, lättsam men uppriktig. Min mamma är fantastisk! Han höll tummen upp. Jag är henne evigt tacksam.
Och din pappa? frågade Svea spontant.
Han pratar mamma aldrig om. Jag frågar inte heller. Man ser att hon har det jobbigt att tänka på det
Jag kommer direkt från en anställningsintervju förresten. Tänk att de valde mig av tio sökande! Jag kan knappt tro det själv, särskilt när jag saknar erfarenhet. Det är nog tack vare mammas peppande Min första lön ska gå till att ge henne en resa till havet hon har aldrig sett havet.
Har du varit där nån gång?
Nej, svarade hon och tittade på hans vinröda slips. Den passade honom.
Killen strålade av glädje. Det är från mamma, sa han stolt när han märkte hennes blick.
Jag tjatar väl bara, men ibland vill man helt enkelt dela sin glädje… Och du ser ut att behöva prata med någon.
Svea skakade tyst på huvudet. Han irriterade inte alls. Det var nästan som om hans kärlek till mamma värmde henne där inuti.
Vilken lojal kärlek! tänkte hon, plötsligt med annat intresse för honom. Tänk om jag får en sån son
Jag måste nog gå nu, mamma väntar! Men du, stressa inte!
Ursäkta, vad menar du?
Det var till din klocka! flinade han.
Åh ett leende gled över hennes ansikte.
Han försvann snabbt, lämnar en känsla av värme kvar. Svea tittade på remissen, tog ett djupt andetag och rev sönder pappret i små bitar.
Där satt hon länge, trollbunden av den klara höstluften och det mjuka solljuset. För första gången på veckor kände hon sig lättare till sinnes.
Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade ju ensam fostrat en så underbar son. Svea ångrade att hon inte frågade efter hans namn, men det spelade ingen roll längre.
Valet var gjort.
***
Tjugotre år senare.
Mamma, jag blir sen! Stellan stod framför spegeln medan Svea drog åt hans vinröda slips, nyinköpt inför den viktiga arbetsintervjun.
Kanske borde vi byta den? föreslog han nervöst.
Nej, den ger dig självförtroende. Allt kommer att gå bra de tar dig säkert. Nu så, hon avslutade knuten och steg ett steg tillbaka för att beundra sin son.
Pirrigt ändå, tänk om
Det är din plats, Stellan. Svara bara ärligt och glöm inte att le. Du är oemotståndlig.
Okej, mamma. Stellan pussade henne på kinden och skyndade mot dörren.
Svea stod kvar vid fönstret, såg hur hennes finaste och närmaste traskade iväg mot busshållplatsen.
Plötsligt slog ett minne ned som en blixt. Den där unga mannen på parkbänken Stellan påminde henne om honom! Hon hade nästan förträngt det hela i över tjugo år.
Hur är det ens möjligt? Var det ödet som visat henne vad hon riskerade att förlora den där gången? Tänk att få bära fram honom till världen och följa hans väg.
Kanske var det meningen att hon aldrig skulle få veta namnet. Allting föll ändå på plats till sist.
Efter lunch kom Stellan hem med en enorm bukett av mörkröda krysantemum, samma nyans som slipsen, och berättade att han fått jobbet.
Och så sa han, med ett leende: Nu ska vi äntligen resa till havet tillsammans, mamma!
Nu var det hans tur att ta hand om henne. För henne skulle han flytta berg och vända floder. Sådan är Sveas son.
Motgångar har det funnits, men hon orkade alltid vidare, lutade sig mot hans doftande hår och fann sin styrka.
Svea ångrade aldrig sitt val att behålla honom. Hon visste att hon valt rätt.
Och så måste det få vara.
