Jag var bara 16 år när jag tog med henne hem till oss. En flicka som redan tydligt visade att hon var gravid, och som var ett år äldre än mig.
Linnea studerade på samma gymnasium som jag, fast på ett annat år. Under flera dagar hade jag lagt märke till hur den okända flickan tryckte sig in i ett hörn och grät tyst för sig själv. Det undgick inte min uppmärksamhet att hennes mage började rundas, att hon bar samma kläder i två veckor i rad och den tomma, hopplösa blicken i ögonen.
Som det visade sig kände nästan varenda en till hennes bakgrund. En sonson till en välkänd affärsman i Stockholm hade umgåtts med henne, men sedan försvann han bara, han reste iväg “i ett brådskande ärende” till Göteborg. Hans föräldrar ville inte höra ett ord om henne. De berättade det för henne direkt.
Hennes egna föräldrar levde som om det var medeltiden, rädda för skammen, och kastade ut henne ur hemmet innan de själva åkte till sin sommarstuga. Vissa kände medlidande med Linnea, medan andra skvallrade och skrattade åt henne bakom ryggen.
Det var hennes eget fel. Hon borde ha tänkt efter ordentligt!
Jag orkade inte se på längre. Jag funderade en stund och gick sedan fram till henne.
Det kommer inte att bli lätt, sluta gråta nu. Jag föreslår att du flyttar in hos mig, vi kan till och med gifta oss. Men jag vill vara tydlig direkt jag kan inte ljuga och jag tänker inte låtsas att allt är bra. Jag kommer bara att vara där för dig och jag lovar att vi kommer att klara oss tillsammans.
Linnea torkade bort tårarna och tittade på mig. Vad kunde man säga… En vanlig kille utan någon finess. Hon hade ju drömt om en helt annan typ av make! Men med tanke på hennes läge hade hon inget val, så hon gick med mig.
Mina föräldrar blev chockade, mamma bönföll mig att jag skulle besinna mig, men jag stod på mig.
Mamma, överdriv inte, det fixar sig. Jag har två stipendier, ett vanligt och ett socialt. Jag kommer att ta extrajobb, vi klarar oss!
Men du ville ju plugga vidare på universitetet!
Ja, och? Vi lever på något sätt. Pappa har jobbat hela sitt liv på fabriken, du i butiken. Människor utan högre utbildning klarar sig också. Mamma, det är inte slutet på världen!
Linnea flyttade in i mitt rum. Jag lät henne ta min säng och flyttade själv till den obekväma soffan som gick att fälla ut. Under några dagar var hon väldigt tystlåten. Hon följde mig som en skugga, hand i hand till skolan och tillbaka hem, tills hon plötsligt exploderade.
Jag orkar inte mer! Varför tittar dina föräldrar snett på mig? De gillar inte mig! Och varför tillbringar du ingen tid med mig? Du sitter bara och pluggar eller försvinner någonstans!
Jag blev överraskad.
Tänker du inte att det är helt normalt? Jo, de gillar inte dig, men de har tagit emot dig och de besvärar dig inte. Tittar de snett? Dina egna föräldrar vill inte ens se dig. Och barnets pappas föräldrar då? Var är de? Jag pluggar för att jag vill klara studierna och inte bli utkastad efter första året. Dessutom behöver jag stipendiet. Försvinner jag? Jo, för jag tar extrajobb och har inte lust att titta på gråtmilda tv-serier med dig.
Linnea började gråta igen.
Varför pratar du så?
Hur då? Jag sa ju att jag inte kan ljuga. Och förresten, när ska vi gå till stadshuset och gifta oss?
Jag kan inte gå så där, köp en fin klänning till mig med hög midja så att magen inte syns.
Vad menar du? Vi tar med ett intyg om graviditeten, vad spelar klänningen för roll? Jag måste dessutom spara pengar till en barnvagn och en spjälsäng…
Mamma tog fram ett lugnande medel, men hon började långsamt vänja sig vid situationen och tittade allt oftare på små barnkläder. Det var ju trots allt inget hemskt som hände… Låt dem leva, låt dem gifta sig, och vi föräldrar ska hjälpa till så mycket vi kan. Men den där flickan var lite otacksam, hon var alltid missnöjd med mig, med oss, med den trånga lägenheten. Kanske skulle hon ändra sig när barnet kom.
Men Linnea hade inga planer på att ändra sig. När jag kom hem smutsig och trött från biltvätten och bar med mig en utmärglad katt in i rummet, blev hon rasande.
Du idiot! Vad ska vi med den här trasiga katten? Släng ut den! Kasta ut den från lägenheten!
Men jag log bara.
Nej, hon är dräktig. Hon får stanna, så börja inte ens. Du kan lika gärna hålla käften och värma min middag.
Jaha, är det så?! Linnea tjöt nästan. Välj! Antingen hon eller jag! Det där odjuret tittar också snett på mig!
Varför skulle jag? Jag såg på henne med misstroende. Det här är mitt hem och jag behöver inte välja. Det är min katt och om det stör dig så kan du gå. Inte ens mamma har ställt sådana krav på mig. Kanske är det dags att sluta se ner på alla andra?
Linnea blev hysterisk, grät och var avundsjuk på den magra, vanvårdade katten. Hur hade jag ens kunnat se en mage på henne? Men magen kom katten var verkligen dräktig.
Jag var trött, men varje gång ångesten började krypa på mig så sköt jag bort tankarna. Vi klarar oss på något sätt. Linnea kommer att föda, hon lugnar sig, och innan dess kommer katten att roa oss alla. De mjuka kattungarna kommer att skapa en bättre stämning.
Men allt utvecklades på ett annat sätt… Farfar, den kända entreprenören från Stockholm, kom tillbaka från sin långa affärsresa och fick reda på allt som hänt. Han spårade upp sin sonson, skällde ut honom ordentligt och meddelade att han skulle dra in honom från pengarna om hans barnbarnsbarn skulle växa upp i en främmande familj. Och att förlora en sådan inkomstkälla var något som pojken var mycket rädd för.
Linnea åkte iväg med honom samma dag, utan att ens ta farväl av mig. Lyckligtvis hade hon sina dokument med sig (hon hade tänkt gå till läkaren efter lektionerna). Hon struntade i sina saker de skulle köpa nya åt henne! Och till det där billiga gymnasiet tänkte hon inte återvända!
Jag var helt förkrossad… Hur kunde hon? Hon sa inte ens adjö, ringde inte upp, sa inte ett enda ord. Jag kastade ut alla hennes saker och satt länge ensam i mörkret och kramade min katt.
Katten förstod allt. Hon tryckte sig tyst mot mig, kände att hon behövdes. Hon visade medkänsla, spann och tröstade mig.
Jag tog själv hand om hennes förlossning, utan att låta den upprörda mamman eller den förvirrade pappan komma nära katten. Jag satt bredvid henne, talade lugnt till henne och lugnade ner henne. Jag höll koll på att allt gick rätt till och hade telefonen redo ifall jag skulle behöva ringa veterinären.
Allt gick bra, katten födde fyra små kattungar. Jag bytte underlaget, hämtade friskt vatten och mat. Jag kontrollerade en gång till att allt var som det skulle, och utmattad lade jag mig ner och stängde ögonen. Jag kände hur den minsta kattungen kröp ihop mot min hand och tänkte att ibland visar djur mer tacksamhet än människor.Jag var bara 16 år när jag tog med henne hem till oss. En flicka som redan tydligt visade att hon var gravid, och som var ett år äldre än mig.
Linnea studerade på samma gymnasium som jag, fast på ett annat år. Under flera dagar hade jag lagt märke till hur den okända flickan tryckte sig in i ett hörn och grät tyst för sig själv. Det undgick inte min uppmärksamhet att hennes mage började rundas, att hon bar samma kläder i två veckor i rad och den tomma, hopplösa blicken i ögonen.
Som det visade sig kände nästan varenda en till hennes bakgrund. En sonson till en välkänd affärsman i Stockholm hade umgåtts med henne, men sedan försvann han bara, han reste iväg “i ett brådskande ärende” till Göteborg. Hans föräldrar ville inte höra ett ord om henne. De berättade det för henne direkt.
Hennes egna föräldrar levde som om det var medeltiden, rädda för skammen, och kastade ut henne ur hemmet innan de själva åkte till sin sommarstuga. Vissa kände medlidande med Linnea, medan andra skvallrade och skrattade åt henne bakom ryggen.
Det var hennes eget fel. Hon borde ha tänkt efter ordentligt!
Jag orkade inte se på längre. Jag funderade en stund och gick sedan fram till henne.
Det kommer inte att bli lätt, sluta gråta nu. Jag föreslår att du flyttar in hos mig, vi kan till och med gifta oss. Men jag vill vara tydlig direkt jag kan inte ljuga och jag tänker inte låtsas att allt är bra. Jag kommer bara att vara där för dig och jag lovar att vi kommer att klara oss tillsammans.
Linnea torkade bort tårarna och tittade på mig. Vad kunde man säga… En vanlig kille utan någon finess. Hon hade ju drömt om en helt annan typ av make! Men med tanke på hennes läge hade hon inget val, så hon gick med mig.
Mina föräldrar blev chockade, mamma bönföll mig att jag skulle besinna mig, men jag stod på mig.
Mamma, överdriv inte, det fixar sig. Jag har två stipendier, ett vanligt och ett socialt. Jag kommer att ta extrajobb, vi klarar oss!
Men du ville ju plugga vidare på universitetet!
Ja, och? Vi lever på något sätt. Pappa har jobbat hela sitt liv på fabriken, du i butiken. Människor utan högre utbildning klarar sig också. Mamma, det är inte slutet på världen!
Linnea flyttade in i mitt rum. Jag lät henne ta min säng och flyttade själv till den obekväma soffan som gick att fälla ut. Under några dagar var hon väldigt tystlåten. Hon följde mig som en skugga, hand i hand till skolan och tillbaka hem, tills hon plötsligt exploderade.
Jag orkar inte mer! Varför tittar dina föräldrar snett på mig? De gillar inte mig! Och varför tillbringar du ingen tid med mig? Du sitter bara och pluggar eller försvinner någonstans!
Jag blev överraskad.
Tänker du inte att det är helt normalt? Jo, de gillar inte dig, men de har tagit emot dig och de besvärar dig inte. Tittar de snett? Dina egna föräldrar vill inte ens se dig. Och barnets pappas föräldrar då? Var är de? Jag pluggar för att jag vill klara studierna och inte bli utkastad efter första året. Dessutom behöver jag stipendiet. Försvinner jag? Jo, för jag tar extrajobb och har inte lust att titta på gråtmilda tv-serier med dig.
Linnea började gråta igen.
Varför pratar du så?
Hur då? Jag sa ju att jag inte kan ljuga. Och förresten, när ska vi gå till stadshuset och gifta oss?
Jag kan inte gå så där, köp en fin klänning till mig med hög midja så att magen inte syns.
Vad menar du? Vi tar med ett intyg om graviditeten, vad spelar klänningen för roll? Jag måste dessutom spara pengar till en barnvagn och en spjälsäng…
Mamma tog fram ett lugnande medel, men hon började långsamt vänja sig vid situationen och tittade allt oftare på små barnkläder. Det var ju trots allt inget hemskt som hände… Låt dem leva, låt dem gifta sig, och vi föräldrar ska hjälpa till så mycket vi kan. Men den där flickan var lite otacksam, hon var alltid missnöjd med mig, med oss, med den trånga lägenheten. Kanske skulle hon ändra sig när barnet kom.
Men Linnea hade inga planer på att ändra sig. När jag kom hem smutsig och trött från biltvätten och bar med mig en utmärglad katt in i rummet, blev hon rasande.
Du idiot! Vad ska vi med den här trasiga katten? Släng ut den! Kasta ut den från lägenheten!
Men jag log bara.
Nej, hon är dräktig. Hon får stanna, så börja inte ens. Du kan lika gärna hålla käften och värma min middag.
Jaha, är det så?! Linnea tjöt nästan. Välj! Antingen hon eller jag! Det där odjuret tittar också snett på mig!
Varför skulle jag? Jag såg på henne med misstroende. Det här är mitt hem och jag behöver inte välja. Det är min katt och om det stör dig så kan du gå. Inte ens mamma har ställt sådana krav på mig. Kanske är det dags att sluta se ner på alla andra?
Linnea blev hysterisk, grät och var avundsjuk på den magra, vanvårdade katten. Hur hade jag ens kunnat se en mage på henne? Men magen kom katten var verkligen dräktig.
Jag var trött, men varje gång ångesten började krypa på mig så sköt jag bort tankarna. Vi klarar oss på något sätt. Linnea kommer att föda, hon lugnar sig, och innan dess kommer katten att roa oss alla. De mjuka kattungarna kommer att skapa en bättre stämning.
Men allt utvecklades på ett annat sätt… Farfar, den kända entreprenören från Stockholm, kom tillbaka från sin långa affärsresa och fick reda på allt som hänt. Han spårade upp sin sonson, skällde ut honom ordentligt och meddelade att han skulle dra in honom från pengarna om hans barnbarnsbarn skulle växa upp i en främmande familj. Och att förlora en sådan inkomstkälla var något som pojken var mycket rädd för.
Linnea åkte iväg med honom samma dag, utan att ens ta farväl av mig. Lyckligtvis hade hon sina dokument med sig (hon hade tänkt gå till läkaren efter lektionerna). Hon struntade i sina saker de skulle köpa nya åt henne! Och till det där billiga gymnasiet tänkte hon inte återvända!
Jag var helt förkrossad… Hur kunde hon? Hon sa inte ens adjö, ringde inte upp, sa inte ett enda ord. Jag kastade ut alla hennes saker och satt länge ensam i mörkret och kramade min katt.
Katten förstod allt. Hon tryckte sig tyst mot mig, kände att hon behövdes. Hon visade medkänsla, spann och tröstade mig.
Jag tog själv hand om hennes förlossning, utan att låta den upprörda mamman eller den förvirrade pappan komma nära katten. Jag satt bredvid henne, talade lugnt till henne och lugnade ner henne. Jag höll koll på att allt gick rätt till och hade telefonen redo ifall jag skulle behöva ringa veterinären.
Allt gick bra, katten födde fyra små kattungar. Jag bytte underlaget, hämtade friskt vatten och mat. Jag kontrollerade en gång till att allt var som det skulle, och utmattad lade jag mig ner och stängde ögonen. Jag kände hur den minsta kattungen kröp ihop mot min hand och tänkte att ibland visar djur mer tacksamhet än människor.
