Dagbok, 29 september
Vad sa hon? Vera, jag hörde inte riktigt, vad var det? Ingrid Viktorsdotter lutade sig lite framåt, nästan åt sidan, närmare sin väninna, Vera Persdotter.
Vera började förklara detaljerat vad mamman och flickan på kanske sju år, som nyss passerat dem, hade pratat om.
Jo, de har visst en bråkstake i klassen, och hon sa åt honom…
Vera talade högt, så hela gatan hörde. Ingrid lyssnade uppmärksamt, avbröt inte, och när hon vände sig om fångade hon flickan med blicken, nickade efter henne.
Fin liten flicka. Men himla grubblande verkar hon! blev Ingrids slutsats.
Varför då? undrade Vera förvånat och tog Ingrids arm. Hon drog henne mot övergångsstället, eftersom trafikljuset länge blinkat grönt och bilarna stod och väntade på att de två äldre damerna skulle gå över.
Vad? Jag hör inte, Inga, vad sa du? frågade Vera igen, såg sig lite förvirrat omkring, och höll sin handväska tätt intill sig när hon småspringande tog sig mot trottoaren.
Jag undrar varför du tycker hon verkar grubblande, upprepade Ingrid högt.
Ah bara så.
Ingrid avskydde ibland att förklara sina slutsatser; ibland är det väl bara så självklart, tyckte hon.
En flicka som tagit på sig ansvaret att uppfostra en latmask och bråkstake? Ger honom tillrättavisningar? Nej, små brudar, så löser man det inte… Det funkar inte så.
Mina tankar gick som en tickande pendel i takt med mina steg, och Vera suckade. Ibland kan jag vara olidlig i min motvilja att förklara mig. Men utan mig hade den här förändrade världen, så märkligt högljudd, varit ännu svårare att leva i, det vet jag.
Vera och Ingrid grannar, väninnor, nästan systrar. Deras lägenheter är speciella, var och en har en egen dörr direkt ut på gården, utan trappuppgång eller hiss. De bor i ett av husen som en gång tillhört en förmögen major från Småland, som efter sin död testamenterade huvudbyggnaden till kommunen. Den blev sedan en folkhögskola, medan sidohusen och de gamla ladorna med tiden byggdes om till små konstnärsateljéer och bostäder. Historien har nött och skrynklat dessa lantliga salar. Det halvmåneformade envåningshuset, tidigare hästenstall, är nu ombyggt. De flesta grannar har flyttat till moderna, ljusa lägenheter, men Vera, Ingrid och deras väninna Tora håller envist kvar vid sina väggar, sliter sönder brevlappar om försäljnings-erbjudanden och byten, vägrar allt.
Mäklarfirmor, småföretagare, advokatkontor alla tycks vilja åt denna bit av Södermalm, så attraktivt och centralt läge. Och visst, skolan har huvudbyggnaden, men det finns alltid något som inte är ordnat än…
Men dessa tre damer sköra, gamla viker inte. Här har livet ägt rum, här vill de också avsluta det.
Vi går till Tora nu, säger Vera med sin lilla tårtkartong i handen. Vi får gratulera.
Vad sa du, Vera? Du måste titta på mig så jag kan läsa på läpparna! utbrister Ingrid och drar i sin väninnas ärm. Hon är obekväm, rädd för att göra Vera arg, att tystnaden ska bli permanent. Hörseln blir sämre.
Men Vera stannar, böjer sig nära och artikulerar omsorgsfullt.
Just det, Tora har bjudit oss på fika… det minns jag, nickar Ingrid. Missförståndet löst. Dags gå vidare.
Tora Fredriksdotter den stackars gamla damen sitter numera alltid i rullstol firar idag dotterns födelsedag. Lina är vuxen, har jobb, men kommer bara sällan. De hade tänkt fira till helgen, som vanligt blev det flyttat. Men Tora är inte arg.
Det är mitt eget fel, säger hon när gästerna väl satt sig vid det lilla bordet. Och ve den som säger något om min flicka! säger hon och höjer fingret, fast ingen har ju tänkt det. Lina är en av oss, om henne sägs bara gott.
Vera smeker Toras hand; den darrar, är tunn och gammal. Med samma lilla hand rensade Tora ogräs i gården efter kriget, när det beslutades att anlägga potatisland för att ha något att äta. Den där ljusa, lilla handen höll i spaden, grävde i leran, strödde frön varsamt i fåror… Allt var så svårt då. De var hungriga, hade knappt någonting. De tre flickornas mammor, alla sjuksyror på Södersjukhuset, kom hem sent, hade med sig bröd ibland lite smör. Det var trist, det där sågspånssmöret. Men ingen klagade. Alla hade det likadant, det visste de.
Men de hade lånat frön från gamle herr Pros, före detta trädgårdsmästare i huset intill. Han rökte konstant, grälade med alla, men tyckte om flickorna i “stallet”. De var levande, riktiga. Nyfikenheten hjälpte dem att överleva.
Kom hit då! lockade han på Vera med gulnad nagel. Här, flickor, ta frön. Planterar ni dem rätt, får ni något riktigt gott!
De trodde aldrig på att något skulle växa. Men visst två stora kålhuvuden, gurkplantor med små gula blommor, persiljan dog tyvärr… Pros svor och skällde, men lugnade sig sen och kom med knäckebröd, sa åt dem att torka tårarna.
När det här är över, när era pappor kommer hem, då ska vi göra världens finaste trädgård här! lovade han.
Han själv fick inte uppleva freden. Det var mycket död förr, för mycket. Men det var värst när någon nära försvann. Och några pappor kom aldrig hem trädgården fick de göra själva…
Nu sitter Tora år 2024 i sin rullstol. Vera smeker hennes hand, och Ingrid, som alltid gillar att vara i köket, lägger upp gryta och gurkskivor.
På bordet står små glas; Tora tycker om lingonsnaps, som hon gärna bjuder på. De ska skåla för Lina, för Toras ben som la av för fem år sedan, för att vintern ska bli mild, skona deras ben.
Tora förlorade rörligheten dumt och orättvist. Hon gick ut i vintern, halkade, slog sig, något som borde ha varit enkelt men nästa morgon gick inte benen. Ensam, kallt i oktober, ingen kunde höra henne… Hon försökte inte ens ringa. Kanske sjönk modet för mycket. Med åren blev hennes tunna kropp bredare, tyngre läkarna skyllde på hormoner och ålder.
Hon hörde under förmiddagen hur Vera gick ut, matade duvorna, och såg hennes skugga passera utanför fönstren. De små marklägenheterna låg nära marken, så på vintern var golven kalla och några fick gå i fårskinnstofflor. Alla kunde man se, som i ett tv-fönster.
Jaha, nu blev det Vera. Hon ska säkert handla… Snart kommer Inga ut. Hon gillar att sova länge Tora log, men med sorg.
Till sist blev vännerna oroliga. Var fanns Tora på morgonen? Hon brukade alltid sätta på radio eller grammofon till frukosten. Inte idag. Man knackade, först Vera och Ingrid, sedan vaktmästaren. Han erbjöd hjälp, gick motvilligt med på att försöka bryta upp dörren.
Det gick; han och damerna rullade bokstavligen in, fann Tora där på golvet. Skammen sköljde över henne, men Véra och Ingrid hjälpte till bäddade rent, tvättade, klädde om. Vera hade vana hennes man hade varit förlamad efter ett fall; honom hade hon också vårdat och en dag begravt, då med en blandning av sorg och lättnad.
Han led, brukade hon säga vid graven. Nu får han ro.
Ingen av oss förstod varför Veras stingslige man skulle till himlen, men vi invände inte.
Tora hamnade på sjukhus; domarna från läkare blev bistert obarmhärtiga. Hon grät hela natten, skyllde sin olycka på Gud.
Varför skulle han straffa dig? de andra förstod inte.
Men det visste Tora. Hon hade fått dottern Lina som nittonåring, flickan med det rödblonda håret, av ren kärlek till en pojke från klassen bredvid. Men när graviditeten blev känd, slog modern henne, krävde abort. Det gick inte hon flydde till en moster i Dalarna, födde Lina, blev kvar två år. Modern hälsade till sist på, men först sent kom försoningen.
Och pappan? Han ville inte veta av dem framtiden, studieår, karriär… Nej, nej Tora och Lina skulle glömmas.
När Lina var två och ett halvt flyttade de in i stockholmslägenheten. Vera och Ingrid blev världens barnvakter. Lina sprang mellan de trenne hemmen, hade alltid vakande blickar från farmor, Vera och Ingrid.
Det var konstigt nyss en enkel flicka, nu plötsligt mamma! Men Tora var ändå densamma, bara mer trött.
Tora läste aldrig klart gymnasiet på plats, tog examen på distans, arbetade, försörjde Lina. Mamman dog när Lina var nio. Sen dök en fransk delegation upp på tryckeriet där Tora jobbade. Och så kom Pierre ja, namnet var romantiskt. Han skickade presenter, hade ett hus utanför Paris. Tora bara strålade åh, kärleken!…
Vad med Lina? frågade Vera.
Hon stannar här tills vidare, jag fixar mumlade Tora, övertygad om att flickan skulle förstå.
Lina blev hemvändande och frågade direkt efter sin biljett och raseriutbrottet kom. Den vackra franska vasen flög i tusen bitar. Tallrikar, koppar allt åkte på golvet.
Efteråt berättade Lina för Vera att det den dagen kändes som om något dog andningen stannade, hjärtat trycktes, världen blev svart.
Din mamma kommer tillbaka. Då får du själv bestämma om du kan förlåta henne eller inte, sa Vera när gråten lagt sig. Jag tänker inte döma henne, men vi kvinnor faller lätt för vackra löften, det är vårt svagaste drag
Jag själv har ju fallit för tomma löften. En gång blev jag lurad av en kvinna som ville sälja en fin pälsmössa. Mössan jag fick i en tygpåse var bara full av tygtrasor… Också ett försök till lite lyx.
Tora åkte Lina ville inte följa till tåget, svarade inte på brev. Info om dottern fick Tora genom oss.
När Tora efter ett halvår återvände var Lina vuxnare men också arg, allting var borta, presenterna kastade i soporna.
Blev du gift då? frågade Ingrid.
Nej, Pierres familj ville inte ha ett färdigt barn, han höll med, Tora viskade. Tror du Lina kommer att förlåta mig?
Ingrid svarade tyst men ärligt:
Senare, kanske. Hon måste växa upp, älska, bli sårad själv. Först då kanske hon förstår men jag ursäktar dig inte, Tora. Det var grymt och dumt.
Vid den tiden var både Vera och jag gifta, pojkar har vi båda. Och tanken att lämna sitt barn, ens två dagar, var otänkbar
Det är denna synd jag betalar för, tänker Tora. Att kroppen sviker är straffet.
Lina ordnade en vårdare, men hon var klumpig, kall. En gång hällde hon kokhett vatten på Tora huden blåste sig röd, brännande. Vårdaren flydde rädd, kvar låg Tora, naken, sårad.
Väggarna mellan lägenheterna är tunna. På skriket kom Vera rusande med reservnyckel. Tillsammans hjälpte vi Tora. Sen blev det Vera som assisterade henne.
Men det kan jag inte ta emot! Jag måste ju betala dig! Tora protesterade.
Lägg av! fräste Vera. Lägg pengarna på vett istället!
Vad fanns det att skämmas för? Vi har gått i samma bastu, stått i kön till mödravården ihop, känt alla varandras leverfläckar. Man hjälper!
Vera gick ut med mig efter, jag behövde hjälp att hitta på gatorna hörseln borta, orienteringen dålig. Hon tog alltid min arm. Vi gick i sakta mak på Södermannagatan, längs Årstaviken, ibland till Mariatorget och satt på en bänk, såg barn leka och mindes gamla dagar då våra söner klättrade i lindarna på gården. Nu blommar dem så starkt att hela huvudet snurrar. Ingrid samlade alltid lindblommor torkade och bryggde. Vi hade en särskild kväll för lindtebjudning, hos Ingrid, vid det lilla runda bordet, tunt porslin. Då skulle var och en ha något extra gott. Ivrigt mätte vi ingredienser tills någon son vände upp och ned på planerna, och vi åt något enkelt men gott svenskt istället.
Vi åt, drack te och såg på trädgården. Samtalen handlade om Paris, om Vera som konstpedagog, om mitt jobb på Primusgasfabriken jag som alltid blev tystare, redan då hörseln började försvinna.
Under kriget fick jag en granat så nära att öronen aldrig rätt blev bra ett sus, som armar som blåstes upp och riskerade spricka. Jag låg på golvet och höll huvudet hårt. Mamma var borta, jag fick klara huvudet själv. Det blev aldrig bättre, tvärtom.
På fabriken träffade jag min blivande man. Han var äldre tolv år. Hade brännskador.
Varför vill du ha mig? sa han. Du hittar någon yngre och vackrare och då dör jag.
När vi väl gifte oss, den första natten, låg Ivan och lyssnade på alla mina andetag, räknade dem. Det gjorde honom lugn. Tidigt på morgonen såg jag på honom; jag brydde mig inte om hans ärr eller grå hår, han var ändå min Ivan. Och ögonen hans var pojkaktiga, glada.
Ivan blev min enda kärlek. Han dog i femtiofem års-åldern, låg sig till ro en natt och vaknade inte igen. Jag stod där, tårarna föll på hans kind, jag torkade bort dem, rädd att de skulle bränna honom på huden…
Min son Oskar hämtade Vera och Tora. Vi grät tillsammans. Lina såg detta och då började hon, försiktigt, droppa förlåtelse i sina känslor inför sin egen mamma.
Veras man var aldrig någon jag eller Tora haft särskilt mycket till övers för. Han räknade alltid, lovade men fullföljde inte. Ville alltid spara till bättre tider, stal Veras drömmar om det mesta till och med när det var dags för ny frys, vägrade han betala för hemkörning eller bärhjälp.
Varför gifte du dig med honom? undrade jag.
Jag trodde ingen annan ville ha mig. Ni var snygga, jag var en mus. Vem skulle vilja ha mig?
Skilj dig! ropade vi.
Det går inte. Vi har en son. Man river inte en familj för min egen skull. Mårten behöver sin pappa mellan dem är det bra!
Jag och Tora skakade på huvudet åt hennes envisa lojalitet.
Så förändrades Vera. Började blomma, steg ut på gatan som en liten båt som plötsligt släppt förtöjningen.
Vad är med dig? undrade jag strängt.
Jag har blivit kär. Det finns en man som tar hand om mig, han visar mig vad det är att lita på ett riktigt manshjärta…
Hon grät, och jag visste redan: Vera skulle ändå inte lämna sin man för den rätte. Hon bar sin plikt och skuld, för evigt.
Den mannen stannade länge, hjälpte till; när Mårten blev vuxen och maken stroke-sjuk dog mannen på jobbet. Vera blev återvårdarinna, plågades av skulden.
Sen, när han gått bort, friade den andra mannen, men hon tackade nej.
Mårten skulle inte förstå, sa hon. Det vore svek. Jag bär redan på för mycket skuld.
Han reste bort, hördes aldrig igen. Men han såg till att de fick både kylskåp och möbler via sina kontakter. Men någon riktig man i huset blev han aldrig.
Åren gick, vi åldrades, huset, parken, lindarna stannade nya talanger på skolan; deras första trevande konserter hörde vi alltid. Tre gamla tanter i rad Tora i rullstolen med pläd på benen, Vera, rak och sträng, alltid med perfekt hår och pärlbroderat skärp, och jag, alltid enklare klädd i grått, på halvslitna skor, min väska avskavd men mitt ansikte alltid fridfullt så pass att jag ibland blev misstagen för någon känd pianist som smugit in.
Och alltid spetsvantar på händerna Toras arv från Paris.
Du behöver inte klandra dig själv, Tora, sa Vera medan hon skar tårtan. Lina är vuxen, redan själv mamma och hustru. Hon har älskat. Pierre kanske hatar hon men dig älskar hon.
Ja, nickar jag. Ungdom är grym, kompromisslös, men sedan nyanseras allt. Lina förstod inte då men gjorde det med tiden.
Vi satte på ytterligare ett kaffekok. Den brummade tryggt i hörnet, och i dess blanka sida speglades en gång våra mödrar. Kaffekokaren är vårt lilla arv.
Utanför smattrade regnet mot vissna löv. Höstens kyla väntar redan runt hörnet, snart svartnar ringblommorna i rabatten. Men än är det varmt, nästan somrigt.
En bil rullade in över gårdens blöta grus. Strålkastarna blinkade, någon sprang med klackarna mot dörren. Tora ryckte till, lyssnade.
Dörrklockan ringde. Vera öppnade, släppte in Lina, kramade henne, visade mot köket.
Hon har väntat så, hon är orolig. Gå in till henne. Grattis på födelsedagen, lilla hjärtat!
Lina bar med sig sina mammas favoriter, lila dahlior med gula mitt. Bakom buketten syns knappt Tora själv, och hon gråter. Hon kan ännu inte tro att dottern förlåtit länge sedan. Eller förmår hon kanske inte riktigt förlåta sig själv? Men också hon är lycklig. Hennes dotter har i dag fått en egen dotter, en liten rödhårig tjej i rosa filt. Renaste lycka.
Om ni stickar in huvudet genom fönstret i det halvmåneformade gamla huset bakom folkhögskolan ikväll, ser ni tre rara tanter vid kaffe och tårta, minns ungdomstiden och drömmer vidare på barn, barnbarn, barnbarnsbarn de som gör livet värt. Snart är det slut. Man måste hinna omfamna de kåra. Inget är mer värdefullt.
