Överraskning från exet
Erik, vänta! ropade Ingrid ut genom det öppna fönstret.
Men killen hörde henne inte.
Han hade redan satt sig i sin Volvo och startat motorn. Då ryckte Ingrid åt sig mobilen och rusade ut genom dörren.
Medan hon galopperade nerför trapporna från fjärde våningen, ringde hon honom minst tre gånger. Han svarade naturligtvis inte.
Allt hon hann tänka på var: Snälla, bara jag hinner!
Universum hörde hennes bön. När Ingrid, som en vindpust, for ut på gatan, satt Erik fortfarande och väntade på att motorn skulle bli ljummen.
Han blev riktigt ställd när han såg henne utan jacka. Han vevade ner rutan: Vad har hänt? Du ser ut som om du sett ett spöke!
Du… Under bilen…
Ingrid flåsade så hon nästan tappade talförmågan. I stället kastade hon sig på knä och kravlade under bilen.
Allt annat struntade hon i det blöta gruset, de fula märkena på jeansen.
När hon kröp fram igen, med en tunn, urtjusig randig katt i famnen, stod Erik bredvid och såg på henne med höjt ögonbryn.
Ingrid, vad sysslar du med? Är det här nån sorts teater? Jag kommer ju bli sen till jobbet.
Det satt en katt under bilen. Jag såg den från fönstret trodde du skulle köra över den!
En katt?! Erik flinade. Ärligt talat, blev det sånt pådrag för en katt? Nja…
Tycker du inte att katter också vill leva? undrade Ingrid och såg förvånat på pojkvännen.
Alltså… Ville den där katten verkligen leva hade den väl inte suttit under en bil? Den skulle ha sprungit så snart motorn gick igång. Helt i onödan du…
Den hade inte orkat, Erik. Titta på den! Den har knappt kraft att jama. Och du pratar om att fly.
Jaja, Ingrid… Du har räddat katten, grattis! När du kommer hem kan du ta en pralin ur skålen och flexa på din Instastory. Jag måste sticka till jobbet, vi ses ikväll.
Ingrid höll om katten och såg bilen rulla iväg.
Hon förstod inte riktigt när Erik hade blivit så… torris. Tidigare hade hon inte märkt det.
Hon tittade på katten.
Den var verkligen sliten. Klarade knappt att hålla ögonen öppna. Men den tittade… Och i ögonen syntes något. Tacksamhet, kanske? Ja, helt klart tacksamhet.
Tillsammans gled de upp i lägenheten, Ingrid klädde på sig, rafsade med sig några hundralappar och beställde en taxi.
Vart ska vi? undrade chauffören glatt när Ingrid slängde sig in i baksätet.
Jag sa ju på telefonen, till veterinären, gärna fort!
Ja, just det, glömde! Har missen fått problem? frågade han och kastade ett öga i backspegeln.
Problem, ja. Han behöver hjälp.
Sälvklart! Frågar inget mer. Jag har ett riktigt bra ställe om det inte spelar roll vilket?
Ta mig till det bästa!
Då kör vi dit, log chauffören. De läkare där är som djurens egen första hjälpen de kan laga det mesta.
Kvarten senare satt Ingrid i väntrummet på kliniken och väntade som ett nystan av nerver.
Det var såklart fullt av folk. Med djur. Alla med sina bekymmer…
Vad hände din katt? frågade en tant med en toypudel stor som knytnäve.
Vet inte än, svarade Ingrid. Hittade honom under en bil. Han måste ha suttit där hela natten. I kylan…
Fy så hemskt! sa tanten. Vet du, gå före mig! Jag och Buster ska bara på rutinkoll, men din katt behöver hjälp snabbt!
Verkligen? Tack snälla!
Klart! Man får hjälpa varann.
Till sist fick Ingrid komma in till veterinären. Hon satt och huttrade medan han undersökte katten.
Sen var det bara att vänta på provsvaren. Tiden sniglade.
Erik ringde flera gånger, men Ingrid var för upptagen för att svara. Hon klickade bort honom.
Så där ja, unga damen, sa veterinären med eftertänksam min. Så denna katten hittade du ute?
Ja, han satt under en bil. Gud vet hur länge… Hela natten, antar jag.
Jo, han har förfrysningsskador. Men det är inte det värsta. Han är rätt sliten, och behandlingen blir lång. Och inte gratis. Så jag måste fråga: tar du ansvaret? Om inte, behöver vi hitta någon annan som kan ta hand om honom.
Ingrid hade nog anat att katten skulle kräva vård, men… lång tid, och dyrt? Det hade hon inte räknat med.
Hon såg katten i ögonen.
Katten tiggde inte, bad inte om något. Han bara tittade på henne, och blicken sa: Fattar om du lämnar mig….
Jag tar ansvaret! sa Ingrid utan att vackla. Jag tar hand om honom så länge det behövs. Hela livet, om så är.
Utsökt! log veterinären. Då ska han få vara här ett par veckor, så gör vi honom på benen. Sen får du en vårdplan.
Tack… Ingrid kämpade för att inte börja böla.
Nej, tack själv, sa veterinären allvarsamt. Folk som du växer inte på träd nu för tiden.
Ingrid klappade katten och lovade komma tillbaka och hämta honom.
Katten litade på henne. Han samlade de sista krafterna och jamade som ett svagt farväl.
När Ingrid kom hem var det redan kväll. Hon var så slut att hon bara ville däcka i sängen. Men ödet ville annat. Hemma väntade Erik och av hans blick att döma var han inte glad.
Ingrid! Var har du hållit hus?! Jag har ringt dig tio gånger! Vad är det som pågår?
Jag har haft en seg dag, suckade Ingrid, tog av sig kappan och rättade till Eriks slarvigt avsparkade sneakers.
Men du är ju ledig idag, flinade Erik. Vad har du pysslat med som kan vara SÅ utmattande?
Jag har suttit på veterinärkliniken med katten från imorse. Hela dagen, typ.
Vilken katt? Nu hänger jag inte med.
Den som satt under din bil minns du? Snälla, kan vi prata imorgon? Jag orkar inte.
Vänta nu! Menar du att du har slösat EN HEL DAG på en okänd katt? Har jag förstått rätt?
Spelar det nån roll om han är gatukatt eller inte? nu började Ingrid koka. Han behövde hjälp. Annars hade han inte överlevt!
Och här sitter JAG hemma och svälter? Kommer hem, ingen Ingrid, ingen middag.
Men herregud, Erik, är du fem år? Det finns köttbullar i frysen du skulle ju kunna laga något själv. Du brukar ju annars vara noga med maten…
Köttbullar? Ursäkta, är jag någons katt jag med? Jag har jobbat hela dagen! Varför ska jag dessutom laga mat?
Trots tröttheten lagade Ingrid ändå middag till Erik. Som han ville ha den.
Kanske förtjänade han det inte. Men hon orkade inte bråka mer. Inte ens ett tack fick hon…
Två veckor senare hämtade Ingrid katten från kliniken och tog hem honom.
Hon hade köpt allt i förväg, men inte avslöjat för Erik att hon tänkte göra det permanent. Egentligen brydde hon sig inte om vad han tyckte lägenheten var ändå hennes, och han var varken make eller sambo på riktigt. Han hade ju inte ens friat. Så det så.
Men när Erik såg katten tappade han fullständigt tålamodet.
Du… har släpat hem den där katten? Har du blivit tokig, Ingrid?
Lugna dig, jag räddade honom och nu är det mitt ansvar att ta hand om honom.
Vad har du pröjsat för det här då? Och vad kommer det kosta framöver?
Vad spelar det för roll? Det är mina pengar! Du redovisar ju aldrig, och handlar knappt ens mat, men äta gott gilla du.
Jag har ju förklarat bilen kräver sitt, jobbet strular, och ändå försöker du skylla över på mig? Det handlar om KATTEN, kom igen!
Han heter Sixten.
Du har gett honom namnet också? På riktigt, du borde snacka med nån kolla huvudet!
Den kvällen sov Ingrid i andra rummet. Tur att hon hade två. Hela natten låg hon och vred på sig, funderade.
hon funderade på sitt förhållande med Erik.
De hade bott ihop knappt ett år, men det hade blivit sämre på sistone.
Erik krävde mer, gnällde och började till och med trycka ner henne allt oftare. Det här var en röd flagga. Men trots allt gav hon honom en sista chans.
Alla har rätt till en sista chans, men det är upp till Erik hur han förvaltar den.
Tyvärr. Han tog den inte. Det blev mer skrik om katten, om hur han borde bo på gatan. Ingrid höll god min och… började dra slutsatser. Till sist rann bägaren över.
Erik, jag älskar dig inte. Och du älskar inte mig. Ska vi inte bara sluta plåga varann?
Vänta nu, vad menar du?
Imorgon packar du dina grejor och flyttar ut. Jag pallar inte dina utbrott längre jag vill ha LUGN.
Så du tog in en katt i lägenheten utan att fråga mig, och nu är JAG bråkstaken? Jaså, det är så det ligger till?
Om du inte kan acceptera att katten bor här, sade Ingrid så lungt hon kunde, så har vi inget ihop. Skaffa dig nån som inte har katt. Skaffa en egen lägenhet om du vill bossa runt.
Dagen därpå var Ingrids lediga dag perfekt tillfälle för separation.
Erik försökte övertala sin älskling, men blev snabbt otålig igen.
Så fort han hörde kattens namn, blev han vansinnig. Ingrid förstod att hon gjorde rätt. Hon skulle aldrig bli lycklig med den här killen.
Erik började motvilligt packa på förmiddagen. Ingrid skyndade på honom lite, men han drog ut på det in i det sista bara han själv vet varför.
Ingrid satt i köket och drack te när hennes chef ringde och bönföll henne att komma in akut:
Ingrid, jag vet att du tagit ledigt, men vi klarar oss inte utan dig!
Åh, Ulrika, riktigt dålig tajming nu, suckade Ingrid, och slängde ett öga mot Erik som väsande tryckte ner saker i sin sportbag. Dessutom skulle hans dator och verktyg från balkongen med.
Det tar bara en timme, max! Du vet att jag aldrig ringer i onödan.
Ingrid suckade, svepte sitt te och började packa sig iväg. Hon bad Erik lämna nycklarna i brevinkastet. Han bara nickade, men såg på henne som om hon var direktimporterad från underjorden.
På jobbet blev hon inte långvarig, så efter 40 minuter tog hon en taxi hem.
Hur har katten det? undrade chauffören när hon hoppade in. Det var förstås samma snälla taxichaufför som sist.
Jo tack, det går bra. Kan vi susa hem snabbt nu? Gärna igår.
Inga problem, log han.
Väl i trapphuset kollade Ingrid direkt brevinkastet. Inga nycklar där. Heller ingen bil utanför.
Han är väl inte klar än, eller har parkerat långt bort,” tänkte hon.
Men när hon kom upp till fjärde våningen och satte nyckeln i dörren, upptäckte hon förvånat att den var låst. Hon öppnade, gick in och såg att alla Eriks grejor var borta. Dator, monitor, verktyg allt.
Och han kunde inte ens lämna nyckeln som folk. Får byta lås, då.
När hon gick in i sovrummet stelnade hon på tröskeln…
Sixten var borta. Hans transportbur likaså.
Hon ropade och letade. Men katten var puts väck. Klart som korvspad att Erik hade tagit honom. Men varför?
Erik! Är du helt från vettet? Vad gjorde du med Sixten? skrek hon när hon fick tag i honom.
Ville bjuda på en överraskning, Ingrid! När du kommer krypande kanske jag överväger att lämna tillbaka honom!
Fattar du vilken idiot du är? Han behöver specialkost, och vård!
Men Erik la på. Självklart.
Var letar man honom nu? grät Ingrid, hopkrupen mot väggen. Vart kan han ha åkt?
Före sin tid med Ingrid bodde Erik i andra hand och han pratade aldrig om sin hemstad. Mest undvikande blickar och konstiga bortförklaringar.
Ingrid kunde inte sova en blund hela natten. På morgonen chansade hon på att hitta Erik på jobbet.
Nej, där var han inte. Han tog ledigt några dagar,” sa chefen. “Vad har hänt?
Ingrid berättade i stora drag, och chefen lovade att säga till honom så fort han dök upp. Sedan gick hon ut på gatan och ringde Erik igen. Mobilen var avstängd.
Behöver du skjuts? frågade någon plötsligt.
Ingrid hoppade högt. Det var samma taxichaufför, på parkeringen vid busshållplatsen.
Ja, snälla. Hem, bara hem.
Hon var nära att bryta ihop.
Hoppa in, sa chauffören.
På vägen hem ringde Ingrids telefon. Okänt nummer.
Hallå? Vem där?
Är det Ingrid? lät en kvinnlig röst.
Ja, det är jag, vem pratar jag med?
Jo, igår kväll kom Erik din kille hem till min man. De jobbar ihop. Han skulle bo hos oss några nätter.
Och min katt? Tog han med sig katten?
Ja… det var därför jag ringer! Erik drack rätt mycket och mumlade att han skulle få dig att komma krypande med hjälp av katten. Men Sixten ser så olycklig ut, jamar och vill inget äta.
Ge honom inget vanligt foder, snälla! Han måste ha specialkost.
Jag försökte, men han vägrar ändå. Men snälla kom hit och hämta katten. Erik drog ut nånstans kanske puben eller affären. Jag gillar inte folk som Erik. Och djur ska inte lida.
Jag kommer direkt! Adressen?
Ingrid förklarade snabbt för chauffören och han nickade tålmodigt.
De där få minuterna kändes som en berg-och-dalbana, men chauffören var lika lugn som en dalahäst: han valde vägar och gjorde genvägar som en proffs.
Vid huset gick Ingrid som skjuten ur en kanon upp till tredje våningen, knackade, fick buren med Sixten och tackade kvinnan innerligt innan hon rusade ut igen. Taxichauffören öppnade dörren och lät henne hoppa in.
När Erikfängelsets gigantiska hyrespalats försvann ur backspegeln suckade Ingrid av lättnad.
Och sen grät hon hela vägen hem av lättnad, men också av tacksamhet för alla fina människor: tanten på kliniken, taxichauffören, kvinnan som ringde.
Så länge folk som dom finns, vinner godheten alltid till slut.
Ska jag stanna med dig ett tag? frågade chauffören. Om exet dyker upp, menar jag?
Gärna! svarade Ingrid direkt.
Hon ringde en låssmed redan samma kväll. Viktor taxichauffören satt i soffan och kliade Sixten som spinner som en symaskin.
Ingrid var ENORMT tacksam för Viktor för allt. För hans vänlighet, och att han fanns där just nu. Så slutar denna historia.
Det säger väl sig självt, men… Ingrids och Viktors vänskap växte snart till något mycket större, något underbart som kallas kärlek.
Och om Erik kan man bara säga några väl valda ord.
Samma kväll blev han utkastad från vännen när denne hörde att han skrämt upp frun. Erik fick dessutom en blåtira som souvenir.
Och på jobbet väntade chefen:
Jaha, dags att skriva din egen uppsägning.
Men va? Varför då?
Därför! Sätt fart.
Erik fick åka hem till vilken håla det nu var han kom ifrån.
Som man bäddar får man ligga!
Så går det när man behandlar folk (och djur) illa. Man måste älska djur. Eller åtminstone… behandla dem som folk.
Prenumerera gärna, så missar du inte nästa galna historia!
