KORVMACKSVAREN
Han kunde inte låta bli att lägga märke till den där katten. Det var helt enkelt för att den brukade stjäla från hans lilla livsmedelsbutik i utkanten av Uppsala. Och han gjorde det på ett så charmigt sätt att det var omöjligt att bli arg snarare tvärtom.
Ägaren såg faktiskt fram emot varje gång katten dök upp och filmade hela föreställningen med sin mobil. På kvällen brukade han visa klippen för sin fru, och de skrattade tillsammans åt upptågen. Så här gick det till.
Katten, som han döpt till Sigge, brukade länge sitta vid den öppna dörren och låtsas som om han bara vilade sig lite, som om han absolut inte hade några baktankar. Han blickade sig försiktigt omkring för att vara säker på att ingen såg honom. Själv smög ägaren undan bakom den stora kyldisken och dokumenterade allt i smyg.
Sigge tassade sedan försiktigt in i butiken och gick raka vägen till korvmackan. Där slog han snabbt till och drog med sig en prinskorv eller en wienerkorv, och rusade sen ut igen. Men hungern gjorde att han inte kom långt bara några meter från affären satte han sig och började mumsa i sig bytet.
Butiksägaren gick ut och ropade från lagom avstånd:
Smakar det gott?
Sigge tittade upp och jamade nöjt.
Skönt att höra, svarade mannen. Kom gärna tillbaka!
Kanske undrar du varför det överhuvudtaget fanns korv där på hyllan, utanför kylen och på ett ställe där kattens små tassar kunde nå? Svaret är enkelt butikens ägare hade ett hjärta av guld.
Sigge hade från början varit mager, utmärglad och misstänksam mot människor. Han vägrade äta om maten erbjöds ur en hand. Så ägaren hittade ett sätt han lade ut korvarna så att Sigge själv fick stjäla maten, som om han gjorde sig förtjänt av den. Det fungerade. Sedan började han placera korvarna längre och längre in i butiken, tills Sigge vågade gå ända till korvhyllan på egen hand. Där, på nedersta hyllan vid golvet, hade Sigge sin egen lilla matstation.
Snart ställde butikens ägare ut en vatten- och matskål med finaste kattmaten, och en låda med sand intill. Alldeles bredvid låg en liten hundkoja med varm filt ett riktigt kattlyxhotell.
Sigge var fortfarande försiktig och lät sig inte klappas, men han pratade gärna. När ägaren gick ut och småpratade, svarade Sigge med små jamanden mellan tuggorna.
Men en sak förbryllade ägaren allt mer. Sigge hade fått hull på kroppen och såg frisk och fin ut, men han fortsatte ändå att stjäla ett par korvar om dagen och smita iväg med dem. Mannen blev nyfiken var tog han egentligen vägen?
Så småningom satte han upp en liten kamera som skickade bilder direkt till datorn i kontoret. En kväll fick han svaret.
Bakom ett fönster i källaren till huset på hörnet tassade en liten röd kattunge ut. Kattungen kastade sig ivrigt över prinskorven Sigge burit dit. Där låg hemligheten!
När butiksägaren senare berättade det för sin fru och tårarna rann nerför hennes kinder, hojtade hon:
Du ser väl att du måste ta hem dem nu båda två!
Men det var lättare sagt än gjort. Numera sov Sigge gärna mitt i butiken, så honom gick det bra att fånga. Men kattungen ville inte veta av människor. Butiksägaren såg via kameran hur den lilla röda ibland smög ut, drack vatten ur Sigges skål eller vilade i lilla hundkojan, men så fort någon närmade sig gav han sig av som en pil.
En dag förändrades allt. Det var tyst och tomt i butiken, när ett högljutt jamande hördes vid dörren. Där satt den lilla röda och lät hjärtskärande höra sig.
Vad har hänt, lillvän? undrade mannen. Kattungen sprang fram, såg honom i ögonen och vek av runt hörnet. Butiksägaren följde efter och fann Sigge liggande på marken, jamande av smärta han hade blivit biten i benet av en hund. Kattungen puffade till Sigge med lille huvudet och skrek igen.
Ojdå! utbrast mannen. Han tog av sig jackan, svepte in Sigge och stoppade kattungen i innerfickan på kavajen. Butiken låstes, och han körde i ilfart till veterinären.
Fem timmar satt de där tills såret var rengjort och sytt. Under tiden hann mannen och kattungen, som han nu kallade Fyris, lära känna varandra Fyris visade sig vara både lekfull och pratglad.
Senare på kvällen tog han med sig Sigge och Fyris hem. Hans fru blev överlycklig, och ringde genast runt till alla väninnor för att berätta om de nya familjemedlemmarna så gör en glad svensk kvinna!
När hon var klar låg mannen, Sigge och Fyris utslagna i sängen. Frun stod i dörröppningen och log:
Jaha, var ska jag få plats då?
Men Fyris flyttade snällt på sig och kröp ihop intill hennes arm, mjölktrampande med små tassar.
Så hittade de sin familj och sitt hem.
Nu har de två stora, nöjda katter som inte alls är lika de eländiga gatukatterna de en gång var. Ibland tvättar Sigge Fyris av gammal vana, och Fyris tar emot det med behag.
Tvärs över gatan, vid skobutiken, har en liten grå honkatt börjat dyka upp. Skobutiksbiträdet springer ofta över till livsmedelsbutiken för att köpa mat åt henne. Vem vet, kanske får den lilla honkatten också ett hem en dag?
Kanske en dag finns det inga hemlösa katter kvar i Uppsala. Det skulle inte förvåna mig om man till slut måste stå i kö för att få adoptera en katt, och genomgå särskilda utbildningar.
Vad tror ni kan det bli så?
Livet lär oss att ibland är det mest värdefulla att hjälpa den som är svagaste, och att öppna sitt hem och sitt hjärta kan skänka lycka långt utöver det man gett.
