Ursäkta oss, sade en av poliserna. Men den här damen påstår att er katt hoppade över till hennes balkong, anföll henne och sedan kidnappade hennes kattunge
Det finns sådana märkliga byggnader som kallas hörnhus. Två sektioner som möts i nittio graders vinkel, och på insidan finns balkonger som nästan rör vid varandra.
Den där nästan är högst en och en halv meter.
Så
En man och en kvinna, boende på femte våningen i Stockholm, kom hem efter jobbet en blåsig torsdagskväll. Båda arbetade på samma revisionsbyrå och tog bilen tillsammans inåt Vasastan varje morgon.
När de korsade gården såg de några lösspringande hundar attackera en hemlös katt, som de själva brukade smuggla åt en extra köttbulle till ibland.
Mannen viftade bort hundarna. Katten, skitig och rivsårad, blev kvar. Men det var inget livshotande. De tog upp honom och återvände till bilen.
På veterinärkliniken på Norrmalm tvättades och sydde såren, dropp och vitaminer sattes in, antibiotikaspruta. De blev tillsagda att komma dagligen i en vecka.
Så blev Bosse en del av deras hem.
Varför Bosse? Jo, efter Bosse Bandit, sade de skrattande. Han såg olycksbådande ut. Men som det visade sig
Den skräckinjagande Bosse blev överraskande snabbt van vid tryggheten. Redan efter två dagar låg han utsträckt på soffkudden, spann belåtet och kisade mot kvinnans smekande hand.
Titta, vilken bortskämd liten gubbe, skrattade hon och kliade honom på magen.
Bosse ryckte till när såren ömmade, men spann vidare. Ja, det där livet trivdes han i.
Han läkte, tvättade sig ren, åt sig rundare, och pälsen glänste snart. Ofta sov han hopkurad i deras knän.
Kylan och hungern, slagsmålen på Östermalms bakgårdar allt detta blev dimmiga, förvridna drömbilder.
Nu satt han på hörnbalkongen och spanade ut över innergården, från sin nya tron. Ute på gatan ville han aldrig mer. Han visste, vad friheten kostade.
Och de närliggande balkongerna? Dem ignorerade han fullkomligt tills
Tills det plötsligt dök upp ett pyttelitet, välborstat kattliv, på nästan-grannens balkong.
Ett fluffigt litet knyte, knappt större än en kanelbulle.
Bortskämd raskatt Vad vet den om världen? tänkte Bosse och fnös, vände sig demonstrativt bort och höjde stolt svansen mot Norr.
Men nästa dag hörde han ett märkligt ljud. Han spetsade öronen det kom från den där livsnjutaren.
Bosse hoppade närmare.
Kattungen kröp ihop i hörnet och grät försiktigt där han låg bland pelargoner.
Hörrudu! ropade Bosse. Gråter du för att du fick Whiskas istället för räkor, eller vad?
Kattungen ryckte till och pressade sig ännu hårdare mot planket, med stora, skyggla ögon på den skuggiga, stora katten.
Varför gråter du? frågade Bosse, lite snällare.
Och där, utan att lämna sin trygga vrå, pep kattungen:
Hon slog mig med tofflan. Vet du hur ont det gör?
Bosse visste mycket om smärta men inte om att bli slagen med tofflor. Han togs om hand och var skyddad. Men all smärta kände han igen.
Tofflan? Varför då?
Jag jamade för tidigt. Var hungrig
Och då? förvånades Bosse.
Hon slog mig för det. Och skrek
Bosse bleknade. Den lilla grå bollen darrade i sitt hörn, förskräckt till tystnad.
Han mindes plötsligt själv värmen från avgaser, kalla vinterdagar, hunger som knottrade huden, den framtvingade rädslan.
Slår hon ofta? viskade han.
Alltid, snörvlade kattungen. För allting. Jag tror hon hatar mig
Men i telefon för sina vänner skryter hon, säger hon köpte mig dyrt, för många kronor. Jag vet inte ens vad dyr betyder
Men det visste Bosse. Hans matte sa ofta:
Du är min dyrbaraste skatt.
Men här lät ordet annorlunda.
Han kisade. Det kändes konstigt. Stackarns. På gatan visste han precis vad han skulle göra. Men nu
Nu var han någon annans. En älskad innekatt. Vad gör man då?
Kattungen ropades in från balkongen. Skräckslagen gled han in, och på trätrallen blev det en liten, blöt fläck efter hans tassar.
Bosse stirrade ner på fläcken. Han mindes själv, den där gången han kissade på sig av skräck för en jättehund…
Efter den dagen nästan bodde han på balkongen. Hans nya lille vän kallades pompastiskt Krona.
Enligt Bosse borde han hetat Sparrisen.
Men Sparrisen vande sig, och kom gladeligen och gnällde över grannbalkongen:
Idag sade hon snorade han, att om jag inte slutar låta, så slänger hon ner mig. Hon är trött på att städa efter mig
Bosses päls reste sig, klorna kröktes om räcket.
Han hörde grannfruns skrik och svordomar, och ibland
Ibland skakade han av ljudet av en toffelsnärt mot ett litet kattskelett.
Beslutet var självklart, men han, liksom i segdriven dröm, tvekade ändå.
De slänger väl ut mig också, tänkte han. Ut på gatan.
Han ville inte tillbaka frysa, svälta, vara ensam igen. Ville inte mista de som räddat honom.
Men att låta henne döda kattungen, det gick inte.
Det hände några dagar senare.
Bosse satt och spanade, dröjde på sin kant och lyssnade. Skäll och svordomar från lägenheten hördes in. Han såg allt i reflektionen i altandörren.
Kvinnan lutade sig fram, höjde tofflan och skrek åt den hukande kattungen på golvet:
Jag slår ihjäl dig, din lilla spoling!
Bosse mindes aldrig riktigt att han hoppade. Plötsligt fanns han bara där på fel balkong.
Kvinnan hann inte kasta sin toffla. Framför henne visades
Nej. Framträdde.
Ett väsen ur mardrömmar.
En enorm katt med sliten banditmin, morrande, fäktande. Ur munnen bolmade eld (tyckte hon), ur ögonen sprutade gnistor.
Hon skrek, tappade tofflan, och varm vätska rann i pyjamasbyxan.
Hon trodde hon såg djävulen själv.
Djävulen höjde tassen, klor blottade. Hon vrålade, skylde sig med armarna och svimmade.
Tio minuter senare ringde det på dörren till Bosses matte och husse. Där stod den rufsiga grannen med vilt stirrande blick.
Er katt attackerade mig!!! tjöt hon. Han repade mig och kidnappade min jättevärdefulla kattunge! Jag ringer polisen!
Fru, svarade mattan lugnt. Vår Bosse är alltid inne. Han har inte lämnat lägenheten, och er kattunge är inte här.
Grannfruns ansikte blev förvredet. Hon ville säga nåt, men släppte endast ett argt väsande, innan hon smällde igen dörren.
Tio minuter senare stod två poliser i hallen medan grannfrun förklarade, vilt gestikulerande.
Ursäkta oss, sade en av dem. Damen här påstår att er katt hoppade över, attackerade och stulit hennes kattunge
Va? kom det synkront från paret.
De såg uppriktigt chockade ut.
Herrar poliser, kom in, sade mannen vänligt. Bosse sover på soffan där. Ingen kattunge här.
De gick in. Bosse snusade, utslagen på soffan.
Det är han! Det är han! skrek grannen och pekade. Han attackerade mig och stal min Krona!
Ursäkta, vad var det han stal? förstod poliserna inte. Deras katt kidnappade era kronor?
Men snälla, är ni dumma?! fräste hon. Min kattunge heter Krona!
Poliserna såg på varandra och gick ut på balkongen.
Nästan två meter, mumlade en.
Ni tror katten hoppat så långt, med kattunge i munnen? sa den andre.
Tror ni inte på mig?! fräste grannfrun och rusade runt, slet ut lådor, vände kuddar, slängde lakan.
Till slut fick poliserna sätta henne på en stol.
Frun, sa en strängt. Det här är skadegörelse. Hushållet kan anmäla er.
Vad? Mig?! Efter vad deras katt gjorde med mig och min katt?!
Får vi se såren ni fick? frågade den andre skeptiskt.
Hon stannade upp, bleknade och tjöt:
Jag ska nog hitta sätt att få er alla fällda!
Ursäkta, frun sa mattan demonstrativt artigt. Men det luktar ganska mycket urin där du sitter. Kan du vänligen gå upp från min stol?
Grannfruns ögon blev klotrunda. Nu rodnade hon, blev grön, bleknade och rusade ut, slog igen dörren.
Tänker ni anmäla? undrade polisen.
Nej, svarade paret samtidigt.
Hon är nog inte helt okej, sa kvinnan milt.
Ursäkta störningen, sa poliserna och gick.
Paret vände sig mot Bosse, som satt vaken, på soffan.
Jaha sa mannen.
Jaha upprepade kvinnan.
Bosse såg skuldmedveten ut, hoppade ner och gick beslutsamt mot garderoben.
Han vred upp dörren med klorna, hoppade in och drog försiktigt ut, från under en handdukshög kattungen.
Herregud flämtade båda.
De satte sig på soffan.
Bosse kom fram, lade försiktigt det lilla darrande knytet intill dem.
Vad gör vi nu? frågade kvinnan och lyfte den förskräckta Sparrisen i knäet.
Sparrisen skakade och kröp ihop ännu mer.
Du behöver inte vara rädd, sa mannen mjukt.
Vi skadar inte katter här, fortsatte kvinnan och smekte det darrande lilla ryggen. Och du, min käre Bosse du är i onåd. Sådant gör man bara inte. Man måste hitta en annan väg
Men hur då? förvånades mannen. Han räddade ju ungen från en häxa. Ska han straffas för det?
Och, förresten, finns det ingen kattunge här. Det hörde du polisen säga.
Alltid samma sak, suckade kvinnan mot Sparrisen. Karlar håller ihop. Tycker du vi borde ge honom medalj kanske?
Just det! log mannen. Kom, Bosse, du får kyckling.
Men alltså! utbrast kvinnan, vände sig mot Sparrisen som om stöd.
Men kattungen sträckte försiktigt ut sina små tassar, slog om hennes varma handflata och tryckte sig mot den.
Kvinnan log och sade försonligt:
Okej Första gången. Jag förlåter.
Mannen och Bosse gick mot köket, Sparrisen låg kvar i kvinnans knä och spann svagt. Nu förstod han vad ordet dyrbar kunde betyda.
Det lät helt annorlunda ur munnen på en snäll människaI samma stund som kycklingdoften spred sig från köket tassade Sparrisen fram mot dörren, vacklande men nyfiken. Mattan sträckte ut handen, och för första gången drog han sig inte undan. I dörrspringan smög Bosse tillbaka, en bit kyckling hängande ur mungipan och ett ovanligt ömt uttryck i de gulgröna ögonen. Han la en bit framför den lilla, höjde huvudet och blinkade långsamt: du-vågar-nu.
Mannen satte på tevatten. Kvinnan breslade en filt på golvet. Sparrisen verkade inte förstå vad som hände men smög närmare den varma handen, sniffade på kycklingen och åt så glupskt att tårarna rann nerför morrhårskinderna.
Bosse satt bredvid, rak i ryggen och vaktade sin skyddsling. För första gången kände han sig inte bara trygg, utan också ansvarig. Detta är mitt hem, mitt folk, tänkte han. Och nu också min lilla vän.
Ute i trapphuset hördes ett avlägset slammer, men ingen brydde sig längre om skräniga röster bortom deras dörr. Här, i hörnlägenhetens famn, var det varmt och stilla som att ett tunt snötäcke just lagt sig över all oro.
Sparrisen gäspade och såg mot kvinnan. Hon log, smekte honom över öronen och viskade:
Välkommen hem.
Och någonstans i hjärtat på en sliten gammal banditkatt tändes en ny stolthet. Bosse spann djupt, rullade ihop sig intill sin matte och sin nya skyddsling, och tänkte att det var sant en del hem hittar man själv. Andra måste man bryta sig in i. Men det viktiga är att man får stanna.
Kvällen föll, och inne i lägenheten hördes bara tre lugna andetag och ett eller annat dovt spinnande. Balkongerna låg tysta i vinden. Och för första gången var det ingen som behövde vara rädd för natten.
