Han hyrde ett berg för att föda upp 30 grisar lämnade allt i fem år, och när han kom tillbaka blev han ställd av vad han såg
2018 drömde Mattias Holmgren, en 34-årig man från Borlänge, om att en gång för alla vända bladet och ta sig ur sitt torftiga liv genom att bli smågrisbonde. Han hyrde därför ett öde skogsområde på en bergssluttning utanför Falun, i förhoppning att skapa sitt allra egna lilla svinhus.
Med de sista slantarna från sparkontot, och ett inte helt blygsamt lån från Swedbank, byggde Mattias svinstia, drog slang från en nyborrad brunn och köpte in trettio smågrisar från Dalarna.
Den dagen han lotsade in de första små grisarna på berget, vände han sig stolt till sin fru, Ingela, 31 år:
“Vänta bara, ett år till, så bygger vi vår egen villa!”
Fast verkligheten var förstås något annat än framgångssagorna på TV om att bli grisbaron över en natt.
Efter knappt tre månader drabbades landet av afrikansk svinpest. Grisfarmarna i trakten föll som dominobrickor. Några av grannarna blev tvungna att elda upp hela svinstian för att stoppa spridningen. Dalarna låg veckor i tjock rökslöja.
Ingela blev orolig.
“Vi borde sälja dem nu, medan vi har några kvar,” bönade hon.
Men Mattias var envis.
“Det här går över. Vi måste bara hålla ut.”
Efter många nätters grubblande och orostankar blev han utmattad och fick åka in på Falu lasarett. Där spenderade han drygt en månad i svärföräldrarnas hembygd och försökte återhämta sig.
När han sedan stegade uppför berget igen var hälften av grisarna borta. Grisfoder hade blivit dubbelt så dyrt, och banken ringde nästan dagligen för att påminna om att lån inte betalas av sig självt.
Varje natt när regnet slog mot plåttaket på svinhuset kändes det allt mer som om hela hans möda höll på att spolas bort.
En kväll efter ännu ett samtal från banken, satte han sig tungt på golvet och mumlade:
“Nu är det nog för min del.”
Nästa morgon låste han svinhuset, räckte över nycklarna till markägaren, gamle farbror Gustav, och vandrade tyst ner för berget. Han klarade inte av att se hur drömmen fallerade i realtid. I huvudet var allt redan förlorat.
I fem år satte han inte sin fot där igen.
Mattias och Ingela flyttade till Stockholm, där de tog jobb på fabrik. Livet var nåja, inte glamoröst, men rätt lugnt.
Whenever some know-it-all började prata om grisar, log Mattias bara snett:
“Jag matade berget med mina pengar, det blev en dyr julskinka i längden.”
Men så, tidigare i år, ringde Gustav plötsligt upp. Rösten skalv.
“Mattias du måste komma hit. Det har hänt grejer med ditt gamla svinhus.”
Nästa dag tog han sig de dryga fem milen tillbaka till det där gamla berget. Grusvägen var nu mest igenvuxen, med sly och mossa såg ut som ingen gått där sen vikingatiden.
Hjärtat bultade när han snubblade sig fram.
Var svinhuset raserat?
Eller fanns det inte ett spår kvar av hans forna dröm?
I sista kurvan höll han nästan på att tappa andan.
Platsen han en gång lämnat såg levande ut.
Det var inte den rostiga, bruna svinstian från förr. Nu klättrade tjocka klängväxter och mossa över taket. Den gamla svinleran hade smält in i skogen. Tallar och björkar hade blivit höga, stigen gick knappt att urskilja.
Men det var inte därför Mattias blev ställd.
Han hörde ljud.
“Uff uff”
Mattias stod som fastfrusen.
Försiktigt gick han fram till det fallfärdiga staketet som knappt syntes under all grönska. När han kikade in genom nässlor och rotvältor så tog han ett steg tillbaka av chock.
Grisar.
Inte en eller tvåutan massor.
Stora feta bjässar. Och smågrisar som for runt som om de gick på rullskridskor.
Det såg ut som om de trettio smågrisar han lämnat för fem år sedan hade förökat sig till ett helt svinimperium.
“Nej det är inte möjligt” viskade han.
Gustav, som nu andfått kommit ifatt, klappade honom på axeln.
“Det var det jag försökte berätta. Grissarna försvann aldrig.”
“Men hur överlevde de?” Mattias såg fortfarande ut som om han sett en vild älg på midsommarafton.
Gustav slog sig ner på en sten.
“När du drog, var det några grisar kvar i svinhuset. De knäckte stängslet och drog ut i skogen. Jag trodde de skulle stryka med. Men nä.”
Mattias såg sig omkring.
Bakom svinhuset rann en liten bäck han aldrig hade lagt märke till. Runtom växte både blåbärsris och vildhallon. Och minsann, potatisplantor och rabarber stack upp här och där.
“De lärde sig hitta mat i berget,” sa Gustav. “Och de fortsatte baraja, du vet vad grisar gör.”
Mattias stirrade på flocken. Några av svinen tittade upp, som om de faktiskt kände igen honom efter alla dessa år.
En jättestor galt stegade fram till stängslet. Rödbrun päls och ett ärr på öratprecis det kännetecken den första lilla grisen hade som han köpte för evigheter sen.
“Den där” viskade Mattias.
“Det var min allra första gris.”
Något knep till i bröstet på honom.
Allt han trodde var förlorat stod kvar.
Inte bara kvarutan växt till något större.
“Vad ska du göra nu, då?” undrade Gustav.
Mattias teg.
Han såg ut över berget. Svinhuset. Grisarna som knallade runt i gräset, som om de fem åren var en eftermiddag i trädgården.
Så långsamt, som om han själv glömt hur det gick till, log Mattias. För första gången på evigheter.
“Jag tror,” sa han lågmält,
“att min dröm inte är över.”
Och just då fattade han något han trodde var borta för alltid.
Ibland, hur mycket man än tror att man övergett sitt hopp
finns det ögonblick då drömmen bara väntar på att du ska hitta hem igen.
