Ursäkta oss, började en av poliserna. Men den här damen påstår att er katt hoppade över till hennes balkong, anföll henne och sedan stal hennes kattunge
Ni vet, det finns sådana där hus som förr kallades hörnhus. När två huskroppar är förenade i nittio graders vinkel. Om det finns balkonger på insidan möts de nästan i hörnet. Just det där nästan var omkring en och en halv meter.
Så var det
En man och en kvinna, boende på femte våningen i ett sådant hörnhus i Malmö, brukade ta bilen tillsammans till arbetet, då de båda tjänstgjorde på samma företagskontor nere vid hamnen. En kväll på väg hem traskade de genom gården och såg några vilda hundar attackera en hemlös katt han som grannarna, de själva inräknade, ibland matade under vinterhalvåret.
Mannen jagade bort hundarna, men katten blödde ordentligt, dock inte livshotande. De lyfte försiktigt upp honom och bar honom till bilen.
På djurkliniken i Limhamn rengjordes och syddes såren, en dropp sattes in och antibiotika blev nödvändigt återbesök rekommenderades dagligen under en vecka.
Så hamnade Findus hemma hos dem.
Varför Findus, frågar du? För att han såg ut som en liten skurk, lite barsk som en gangster i miniatyr. Men sanningen var
Vår skräckinjagande Findus anpassade sig förbluffande snabbt till omvårdnad och värme. Redan efter någon dag låg han utslagen på filten och spann dovt när Elin, kvinnan i huset, smekte hans mage.
Vilken liten bortskämd typ du blivit! skrattade hon och kliade honom bakom örat.
Findus knep ögonen av smärta ibland, såren påminde honom, men han fortsatte spinna han trivdes helt enkelt så bra nu.
Han återhämtade sig, pälsen glänste, och ganska snart började han sova i deras knän varje kväll. Det hårda livet på gatan kyla, hunger, slagsmål och rädsla suddades långsamt ut som ett dåligt minne.
Nu satt Findus gärna på balkongräcket och kontemplerade livet på gården nedanför. Drömmen om friheten där ute hade tappat sin charm han visste för väl vad den kunde kosta.
De intilliggande balkongerna brydde han sig inte om, tills
Tills en dag en liten kattunge dök upp på grannens balkong på snedden. Välnärd och pälsglänsande, sådär väluppfostrat och överbeskyddat som bara äkta raskatter från Gunilla på våning fyra kunde vara.
En riktig finpojke Vad vet han om världen? fnös Findus, vände sig demonstrativt bort och svängde på svansen.
Nästa dag hörde han ett konstigt ljud därifrån. Han blev nyfiken och tassade närmre.
Kattungen kröp ihop i ett hörn och grät förskräckt, pytteliten och osäker.
Hördu du där, varför grinar du? Maten smakar inte bra, eller vad? väste Findus.
Ungen rös till och tryckte sig hårdare mot väggen, tyst och skräckslagen inför den stora katten.
Varför gråter du? frågade Findus en gång till.
Till slut tassade kattungen fram ett svar:
Hon slog mig med toffeln Vet du hur ont det gör?
Findus visste inte hur det kändes att bli slagen med toffel, men han förstod smärta: iskalla händer, grusiga gränder, rädsla för varje steg. Nu blev han alltid kramad och förlåten, sånt fanns inte längre i hans värld.
Toffeln? Varför då?
Jag jamade tidigt i morse. Var hungrig
Och? undrade Findus.
Då slog hon mig. Och skrek
Findus var tyst. Kattungen ryckte till i sin lilla grå päls och vågade knappt göra ett ljud.
Och Findus mindes sin egen tid på gatan ensam, hungrig, alltid rädd.
Är det ofta hon slår dig? frågade han dämpat.
Nästan alltid för varje litet ljud, sa kattungen med en snyftning. Hon tycker inte om mig
Sen skryter hon i telefon att jag är dyr, värd många tusen kronor. Jag förstår inte vad dyr betyder
Findus visste. Matte brukade säga: Du är min dyrgrip. Men här lät ordet kallt och tomt.
Han himlade med ögonen. Allt kändes märkligt. Han ömmade för den lilla ungen. På gatan hade Findus vetat exakt vad han borde göra. Men nu?
Nu var han älskad och vad var rätt att göra i så fall?
Snart ropades kattungen in av hon därinne. Han smög undan, rädd och blöt under tassarna av skräck.
Findus såg på den lilla pölen och mindes när han, som mycket ung, urinerade av skräck inför en stor schäfer.
Efter det tillbringade Findus det mesta av tiden på balkongen. Den lilla grannen med det högtravande namnet Krona i hans tycke hade passat bättre att heta Lillen.
Nu sökte sig Lillen ofta ut till Findus för att klaga:
Idag sa hon, snyftade han, att jag åker ut genom balkongen om jag låter igen. Hon orkar inte städa längre
Findus restes ragg och blottade tänder ofrivilligt.
Han hörde ofta Kronas mattes skäll och de vassa orden, ibland även smällen av en toffel mot den lilla kroppen.
Beslutet hade Findus egentligen redan tagit, men han hölls tillbaka av rädsla.
De skulle kasta ut mig alldeles säkert.
Han ville inte tillbaka till kylan, hungern och ensamheten. Inte lämna sina räddare i sticket.
Men tanken på att matte där kanske faktiskt kunde slå ihjäl den lilla, plågade honom dag och natt.
Allt avgjordes ett par dagar senare.
Findus satt på sin balkong och lyssnade. Från grannen hördes åter gräl och rop. Kvinnan skrek åt Lillen från sängen.
I glasrutan såg Findus speglingar: hon reste sig, svingade en toffel, höjde näven och vrålade:
Ska du ha, lortunge!
Hur Findus tog sig dit vet ingen. Men på något vis svävade han över det där meterlånga mellanrummet och landade på grannens säng.
Kvinnan hann inte ens slänga toffeln. Framför henne på täcket stod plötsligt
Nej. Något.
En väldig katt, vild, fräsande, jättelik och bildade en syn som ur hennes mardröm.
I hennes ögon sprutade eld ur gapet och gnistor från ögonen.
Det var så hon mindes det.
Hon skrek till, tappade toffeln, och plötsligt rann det varmt ner för hennes nattbyxor.
Hon såg djävulen själv, trodde hon.
Djävulen höjde tassen med klorna ute, och kvinnan föll omkull, vrålade och skyddade sig och svimmade.
Tio minuter senare ringde det på dörren hos Findus familj. På tröskeln stod grannen uppriven, hysterisk blick.
Er katt attackerade mig! Hon stack mig och tog min Dyrgrip! Jag kontaktar polisen!
Men snälla, svarade Elin lugnt, vår katt är alltid inne. Han går aldrig ut. Och din kattunge är inte här.
Grannen blev röd och ville säga något, men det kom bara ett hopsnörpt pysande. Hon vände och smällde igen dörren.
Tio minuter senare kom två patrullerande poliser med henne i släptåg, hetsigt förklarande.
Ursäkta, sade en polis, den här damen påstår alltså att er katt hoppade in på hennes balkong, attackerade henne och stal hennes kattunge
Vad säger ni? utbrast båda makarna i kör.
De såg ärligt häpna ut.
Kom in, herrar poliser, sade mannen. Ni kan själva se vår Findus ligger på soffan och sover, ingen kattunge i sikte.
Alla steg in. Och visst, där låg Findus och snusade förnöjt.
Det är han! skrek grannen. Han slet och klöste mig och kidnapade min Krona!
Ursäkta, vad kidnappade han? kattungar eller kronor? undrade poliserna.
Men snälla ni mitt kattungebarn heter Krona!
Poliserna utbytte blickar och gick ut på balkongen.
Nästan två meter, sa den ene.
Menar ni att katten hoppade över det här avståndet med en kattunge i munnen? fyllde den andre på skeptiskt.
Ni tror mig inte! vrålade grannen. Hon for runt i lägenheten och vrålade: Krona! Krona! Krona!
Hon slet ut lådor, vände sängkläder och slängde ut innehållet på golvet.
Till slut fick poliserna hålla henne i schack.
Fru, ni begår lagbrott. Så här får man inte storma runt hemma hos andra. De har rätt att anmäla, sade den ene myndigt.
Mig?! skrek kvinnan. Efter vad deras katt gjort mot mig och min Krona?!
Och för övrigt, sade den andre polisen bistert, kan ni visa var ni blivit riven eller biten av katten?
Grannen stakade sig, tystnade och sedan ropade:
Jag ska få er alla! Alla ska ni få!
Förresten, sade Elin artigt, det luktar rätt starkt urin om dig Skulle du kunna ställa dig upp från min stol?
Grannen blev först röd, sedan vit som ett lakan och rusade ut, smällde igen dörren.
Kommer ni vilja anmäla? frågade en polis lågmält.
Nej, svarade makarna i kör.
Hon verkar ha det jobbigt, sade Elin försiktigt.
Vi ber om ursäkt för besväret, sade poliserna och gick.
De såg på Findus, som nu vaknat och satt på soffan.
Jaså du sade mannen.
Jaså du sade Elin.
Findus sneglade mot dem, hoppade ner och gick till garderoben. Med bestämda klor öppnade han skåpdörren, hoppade in och drog ut från handdukarna en darrande, grå kattunge.
Herregud viskade de.
De satte sig ner.
Findus lade försiktigt lilla grå på Elins knä.
Jaha, vad gör vi nu? frågade hon och klappade varsamt lillkillen.
Lillen ryckte till och tryckte sig ännu närmare henne.
Var inte rädd, sade mannen lugnt.
Vi slår aldrig katter, fortsatte Elin och strök över hans lilla skakande rygg. Och du, min Findus, du är faktiskt lite skyldig. Man får inte göra så här! Man får lösa saker på annat vis!
Jaha, och hur då? undrade mannen. Han räddade ju honom från en riktig häxa vad straffar du honom för?
Och egentligen vi har ju ingen kattunge. Poliserna sa ju det.
Som vanligt, suckade Elin till kattungen. Karlar står alltid på varandras sida. Du tycker kanske vi borde ge honom medalj?
Just det belöning! skrattade mannen. Kom, Findus, du får lite kyckling.
Ser du honom! utbrast Elin och sökte Lillens stöd.
Men kattungen sträckte sig försiktigt, tog hennes hand mellan tassarna och gömde nosen mot den.
Elin log och sade försonande:
Okej För den här gången får du förlåtelse.
Mannen och Findus gick till köket, medan Lillen låg kvar och började spinna försiktigt på hennes knä. Nu förstod han också att bli klappad kunde vara det finaste som fanns.
Och där, hos kvinnan med varm hand, började han förstå vad dyrgrip verkligen betydde.
För i hennes röst fanns något som lät helt annorlunda.
