Hoppet försvann inte plötsligt. Ett helt år har gått utan ett enda spår av honom… Vi letar efter honom överallt. Vi sätter upp lappar, ringer djurhem, slår telefonnummer om och om igen. Vi har slutat säga när han kommer hem. Och så, en helt vanlig dag, händer det.
Ett år har gått utan ett livstecken från min katt. Vi har sökt överallt. Satt upp affischer i hela stan, ringt till alla katthem i Stockholm och Uppsala, ringt och frågat dag efter dag. Till slut lär vi oss att leva med den där tystnaden som han lämnat efter sig i lägenheten.
Hoppet dör inte genast. Det blir bara lite svagare för varje dag. Vi slutar säga när han kommer hem och börjar viska för oss själva om han kommer hem.
Och så plötsligt, på en helt vanlig dag, händer det.
Vi cyklar genom Vasastan utan några förväntningar, när jag ser en katt längre fram på trottoaren. Det var något i hans steg som fick hjärtat att snörpa sig av oro. Instinktivt ropar jag hans namn: Sixten.
Han stannar.
Vänder sig om.
Ljudet han gör är hest och djupt, fyllt av igenkänning och förväntan. En våg av känslor sköljer över mig.
Han springer mot oss. Jag släpper cykeln, går ner på knä och han kastar sig genast i min famn. Han klöser på min jacka som om han är rädd för att mista greppet om oss igen. Han trycker in sitt lilla ansikte mot mitt bröst, spinner och skakar på samma gång.
Året av saknad har inte förändrat någonting. Inte för honom.
Det finns band som tiden inte kan slita sönder. De finns där, väntande i tysthet. Och när kärleken hittar vägen hem, vet den exakt vart den ska.
Om du också tror på att sann kärlek alltid återvänder, berätta om det i kommentarsfältet.
Dela gärna med dina vänner…
