Vad skriker du på mig för?! utbrast mannen. Här står jag och sköter om din fru, matar henne och allt, och så höjer du rösten åt mig?! Vad är det för fasoner?! De gormade på varandra i minst en halvtimme, tills kråkan blev hes och mannen var slut som artist
Mannen var på väg hem efter morgonpasset på fabriken. Lediga helgen låg framför honom, och redan det gjorde livet ljusare. Men det fanns mer än bara sömn och slappande att se fram emot. Lördagskvällen väntade en mycket efterlängtad träff med en kvinna han hade lärt känna på nätet.
De hade sms:at i en månad, delat små historier om jobbet, pratat om sina intressen, ventilerat åsikter om livet sådär som man gör inget märkvärdigt, men ändå pirrigt. Nu var det äntligen dags: dejt bestämd, det enda som återstod var att ringa en trevlig liten restaurang i stan, boka bord och ta på sig något som inte luktade olja eller lunchlåda.
Med huvudet fullt av dagdrömmar traskade han mot sitt hus en klassisk miljonprogramsbetongkloss där han hyrde en liten tvåa på fjärde våningen. Bara femtio meter kvar till porten. Tänk om ett litet steg till hade kunnat vända hela livet, men
Det där förhärdade men
Precis framför porten damp en kråka ned från ett träd som han aldrig tidigare ens reflekterat över. Kråkan flaxade vilt, skällde och gapade, och i grenarna ovanför formligen vrålade resten av gänget. Det lät som om världens undergång precis börjat.
Jaha, muttrade mannen. Det var ju exakt det här jag saknade.
Kråkan försökte lyfta men stöp direkt. Han såg genast att höger ben hängde och slängde i en vinkel som inte såg vidare frisk ut.
Och vad ska jag göra med dig nu då? sa han högt för sig själv.
Att bara gå förbi visade sig vara omöjligt. Han tog av sig jackan, svepte försiktigt om kråkan så hon inte skulle rycka lös, lyfte upp henne och gick mot porten. Bakom honom dånade resten av flocken som om de skrek på SOS Alarm.
Hemma la han kråkan så försiktigt han kunde på köksbordet och försökte kika på benet. I samma ögonblick nöp hon honom i fingret med näbben.
Men åh din lille fräste han och, med viss möda, lindade en trasa runt näbben.
Veterinärerna i stan bjöd inte alls på hjälp tyvärr sysslar vi inte med fåglar. Kompisarna hade ännu färre råd. Så slog en tanke honom: en skicklig mekaniker som han borde väl ändå kunna knåpa ihop något själv?
Han bäddade ner den skadade fågeln i en låg kartong fylld med mjuka handdukar och ställde henne på fönsterbrädan. Namnet var enkelt Klara.
Flera timmar senare hade han karvat ut en skena med morakniv och två små träbitar. Allt fixerades stilfullt med eltejp. När han var klar släppte han näbben fri.
Klara försökte omedelbart nypas igen.
Men ta det lugnt nu! Jag försöker bara hjälpa dig. Och du behöver mat och vatten också.
Internet var till ovärderlig hjälp: först ett stopp på fiskebutiken, där han köpte mjölmask och daggmask, sedan apoteket för pincett och spruta. Väl hemma började matbestyren.
Så det blev till att lirka upp näbben och peta in mat, och vattnet sprutades i med injektionssprutan. Kråkan fräste, snäste, och försökte bita. Mannen svor där han satt men gav sig inte.
Till slut var båda helt slut. Klara, mätt, törstig och utmattad av både värk och strid, slocknade till sist. Mannen också.
Morgonen därpå blev som kvällen före: mat, obestridligt kar-kraxande och två envisa viljor mot varann. Plötsligt upptäckte han en imponerande kråkhane utanför på fönsterblecket, granskande situationen med kritiskt öga.
Innan han riktigt visste själv vad han gjorde öppnade han fönstret.
Du är väl Klaras make du, va? Kom in, titta själv. Jag vill bara hjälpa henne.
Den store krävernsen snedställde huvudet, sneglade misstänksamt på den sargade frugan och tog stapplande steg inåt.
Klara gnisslade försynt. Kråkhannen vände sig mot mannen, spände ut vingarna och gav ifrån sig ett rasande KRAAAK!
Men vad gapar du om?! mannen blev nästan upprörd. Jag lappat ihop och matar DIN fru, och du går på mig?! Vad är det för fasoner?!
Så höll det på människa mot kråka i en halvtimme, tills båda höll på att trilla av pinnen.
Till slut skjutsade han fram två små askar till den stora kråkan: en med mask, en med daggmask. Utan att säga ett ord.
Fågeln granskade maten noga, som en Michelin-gäst, och började förnöjt äta.
Jaså du, sa mannen syrligt. Så det var till dig jag köpte allting, minsann.
Mätt och belåten krafsade kråkan omsorgsfullt igenom Klaras fjädrar.
Nämen titta… nu blev mannen rent rörd. Äkta kråksambo-tenderhet. Oroa dig inte, jag ska nog fixa Klara. Byt du några kraxande ord med henne om att sluta nafsa och börja käka själv bara.
Natten därpå flög kråkan ut men dök upp igen på morgonen. Bankade dammigt med näbben på rutan, väntade tålmodigt på att bli insläppt, kollade till Klara, åt frukost.
God morgon! log mannen. Verkar som vi börjar förstå varandra, du och jag
Medan han kämpade med Klara och försökte mota tillbaka hennes bett, satt maken och betraktade spektaklet utan att lägga sig i.
Plötsligt slog det honom som blixt från klar himmel.
Herregud! stönade han och slog händerna för pannan. Hon väntar ju! Jag har ju inte ringt och bokat restaurang
Han slet fram mobilen och slog numret.
Förlåt, jag menar det verkligen hann han säga och förklarade kråkdilemmat och varför han glömt boka.
Så en KRÅKA är viktigare än vår dejt alltså?! avbröt kvinnan, märkbart upprörd.
Nej, det är inte så Förstår du Det här bara det blev så
Jaja, lev lycklig med din kråka då! snäste hon innan det klickade i luren.
Nåväl, det var det, sa mannen tungt till kråkmaken. Dejten tog slut innan den ens börjat.
Just då hoppade den stora fågeln ljudligt upp på köksbordet, med vingarna ståtligt utspända, liksom för att demonstrera.
Mannen kunde inte låta bli att le:
Förstod du vad jag sa? Känns som du backar mig här ändå. Du menar man ska ta sig i kragen va?
Just i det ögonblicket ringde det på dörren. Utanför stod hans granntjej från femte våningen den där alltid glada som brukade le i hissen.
Ursäkta om jag stör mumlade hon. Men det svärmar kråkor kring dina fönster varje dag nu Är allt okej, har det hänt något?
Alltså, det här måste ses Kom in.
Hon klev in i lägenheten, frös till och blev stum av förvåning.
Nämen! Räddar du en KRÅKA?
Klara, upplyste mannen snabbt.
Då är hanen Karl! skrattade grannen.
Hennes skratt klingade som små silverklockor, och mannen tyckte plötsligt att han inte hört något trevligare på hundra år. Han såg på henne och bestämde att den där förlorade dejten struntade han fullkomligt i.
Karl började genast föra sig värdigt och närma sig granntjejen varje gång hon visade sig. Hon skrattade ofta och rodnade en smula.
Klara hajade så småningom att människorna bara ville gott, slutade göra motstånd och började äta själv. Tillfrisknandet gick snabbare. Mannen gav till och med grannen en extranyckel, så hon kunde titta till fågeln när han var på fabriken.
Han blev själv lite extra glad varje gång hon dök upp, och precis som han laddade för att bjuda henne på en fika, hände något oväntat.
En kväll, efter ett sent pass, var han på väg hem. Dagen var lite extra viktig på lunchen hade han kilat iväg och köpt ett litet smycke till grannen: en silverkedja med ett litet rött hjärta.
Han gick och smålog, såg fram mot att ge presenten. Men så, under en gatlykta, trädde plötsligt två skumma typer fram.
Ge oss plånboken, mobilen och klockan! snäste ena och fällde ut en kniv.
Och jackan! flinade den andre.
Mannen hann knappt bli rädd.
Ovanifrån störtade en svart, väsande stormvind ner. Skuggor, vrål, skrän, och ångestskrik. Ett tresiffrigt gäng kråkor attackerade rånarna så det stod härliga till.
Han kutade hem, och morgonen därpå
På tröskeln stod grannen, kritblek och darrande av oro.
Herregud! utbrast hon och kastade sig mot honom. Du lever! Jag trodde det var dig de attackerade
Va? Vad hände? frågade han medan han strök henne över håret.
I natt gick en kråksvärm till attack mot två killar. De blev nästan ihjälslagna, och ligger nu på Sahlgrenska.
Mannen log snett, och så kom han plötsligt på:
Jag har en present till dig.
Men du! Det hade du verkligen inte behövt sa hon rörd.
Men när han visade silverkedjan med hjärtat log hon och kysste honom på kinden.
Vad fin den är. Tack, sa hon, och räckte fram handen. Men
Det där men igen!
Som en svart blixt for Karl fram, slängde sig över smycket och slet det ur mannens hand. Sedan spatserade han självsäkert fram till Klara, som nu nästan var återställd, och lade gåvan vid hennes fötter.
Mannen och kvinnan brast ut i skratt.
Det är bara att köpa ett nytt, skrattade han.
Karl sträckte ut vingarna, bröstade upp sig och vrålade triumferande: KAARRR! Klara tog varsamt kedjan och gömde den bland sina handdukar i lådan.
Sedan kysstes mannen och kvinnan mittemot varandra i tamburen.
Och vad gjorde det, egentligen?
Det var ju ändå familjesakerUtanför fönstret slogs kvällsljuset sönder i guld och blått över hustaken. Karl och Klara satt sida vid sida i lådan, glänsande fjädrar nästan sida vid sida med händer som möttes över bordet. Mannen och kvinnan såg på varann, på kråkorna och på allt de plötsligt delade utan att behöva säga det högt: rädsla, lättnad, värme, ett slags nytt mod.
Du vet, sa grannen lågt, jag har alltid tänkt att livet i den här betongbunkern var grått. Men nu har vi ju fått både svarta vingar och silverhjärtan.
Han log och klappade hennes hand, och där, i en lägenhet som förut varit ensam och kantig, lät det som om lyckan verkligen strök med vingen längs väggen innan den for ut och bjöd in hela natten.
De lutade pannorna ihop, Karl flaxade på fönsterblecket och lät världen veta här vaktas kärlek, vänskap och en smula galenskap. Grannarna nedanför lyfte blicken och log åt kakafonin från våning fyra. Mannen satte försiktigt tekannan på spisen, kvinnan nynnade en trudelutt, och bland handdukar och silverkedjor låg nu hela deras framtid i det mjuka ljuset kring köksbordet.
I morgon väntade ännu en vanlig dag. Och ändå, aldrig en dag som just denna.
För det var så det blev under kråkvakt och kärlekskrax att livet faktiskt lyfte.
