Jag minns fortfarande hur det var den där dagen för länge sedan. En morgon födde en 18-årig flicka, som hette Svea, en liten dotter här i Stockholm. Efteråt skrev hon under några papper, tillkallade en taxi och lämnade BB utan att se sig om, ivrig att försvinna ut i den grå morgonen. Hon anade inte vilken oväntad framtid som väntade det lilla barnet som blev kvar.
Senare samma dag, när min man Olof och jag kom till sjukhuset på kvällen, burna av förväntansfull oro och fullt av glädje inför vår fjärde barns födelse, hade vi redan en rejält stor och bullrig familj. Vår andra och tredje dotter, tvillingarna Märta och Tyra, var en glad överraskning när de kom. Det var ingen som hade väntat sig tvillingar i vår släkt. Efter det skojade vi ofta under min fjärde graviditet: Tänk om det blir tvillingar igen!
Våra föräldrar blev först häpna över nyheten, men ställde upp med allt de kunde de första dagarna. Redan vid andra ultraljudet fick vi besked om att det bara väntades ett barn denna gång.
Så kom vår lilla fjärde ninja till världen, själv och frisk, och oron för tvillingar blåste snabbt bort. Olof hade ordnat eget rum på sjukhuset, så jag fick vila i lugn och ro.
Några timmar senare rullades den lilla till mig för amning, när överläkaren plötsligt steg in med allvarsam min. Vi har fått ett problem sade han.
Tidigt den morgonen hade Svea, den unga flickan, fött sitt barn, men avsagt sig föräldraskapet och åkt därifrån i taxi direkt efter förlossningen. Hon var så svag att hon knappt kunde stå, men ville inte stanna en minut längre än nödvändigt. Personalen var tvungna att släppa henne.
Den lilla flickan som fötts var frisk och vacker. Jag minns att jag tänkte: Du som så gärna ville ha tvillingar vågar du ta hand om denna lilla också?
Vi kan skriva att du har fött henne, föreslog någon halvt på skämt, halvt på allvar. Men jag ville ju inte att henne skulle skickas till ett barnhem ett så litet liv, vad väntade henne där? Tankarna slet i hjärtat. Fastän det hade varit emot lagen.
Att påbörja en formell adoption skulle ta månader och inte ens då fanns någon garanti för att vi skulle få behålla barnet. Under denna tid skulle hon få vara på barnhem, ensam.
Det skar i hjärtat, och jag blev uppriktigt sagt chockad över hur ödet kunde te sig för ett så litet barn. Allt jag tänkte på var den vänliga och omtänksamma chefsbarnmorskan Ingeborg, som jag kände väl även utanför sjukhuset. Kanske var det därför hon vände sig till mig i detta svåra.
Sammanfattningsvis:
Den unga mamman valde att genast lämna sjukhuset efter förlossningen.
Flickan föddes frisk och behövde omedelbart kärlek och omsorg.
Den formella vägen till adoption var lång och fylld av osäkerhet.
Chefsbarnmorskan Ingeborg erbjöd hjälp, rörd av medkänsla och förståelse för den lilla flickans öde.
Sådana historier påminner om hur sköra och ödesdigra människors livsresor kan vara vid ett barns födelse. Att föda ett barn innebär alltid hopp och oro om vartannat, men ibland kastar livet oväntade skuggor och tvingar oss att visa största möjliga medmänsklighet mot varandra. Den här gripande berättelsen fick oss att förstå hur viktigt det är att visa värme och hjärta, även när vägen framåt är svår att se.
