Varför har du kommit till mig, mamma? Du har ju alltid hjälpt Elin under hela ditt liv, så nu får du vända dig till henne när du behöver hjälp! sa min son med kall röst. Niklas bjöd mig inte ens in i huset utan stod kvar i dörröppningen och talade till mig med blick och ord lika kalla som vinden utanför.
Niklas, tänker du inte släppa in din egen mor i huset? tårarna brände bakom ögonlocken och rösten darrade när jag inte kunde hålla känslorna inne.
Han vände sig bort och var på väg att stänga dörren i ansiktet på mig, när hans hustru hördes inifrån.
Niklas, vem pratar du med? ropade Linnea och kom ut i hallen.
Mamma, är det du? sa hon förvånat. Kom då in, det är kallt där ute!
Niklas ryckte på axlarna, vände på klacken och försvann längre in i huset, medan jag blev stående i hallen med tårarna rinnande, lättad och tacksam över att min svärdotter ändå släppte in mig. Jag hade ett och annat på hjärtat.
Jag måste erkänna att jag gjort min son orätt. Det slog mig först långt senare. Jag har två barn: min son Niklas och min dotter Elin. Åren gick och jag stod alltid bakom Elin, medan Niklas fick klara sig bäst han ville.
Jag trodde att han hade allt under kontroll, att han inte behövde min hjälp och mina pengar, men det visade sig med tiden att så inte var fallet. Hans framgång var till stor del en sorts bevis för mig att han klarade sig på egen hand.
Pengar hade jag, eftersom jag i över tjugo år reste till Norge för att arbeta. Jag skickade hem varje krona till Elin och ångrar det djupt nu. Elin uppskattade knappt någonting och då jag själv behövde stöd, vände hon ryggen åt mig.
Jag åkte alltså första gången till Norge när Niklas var 18 och Elin 16. Mina barn blev kvar med min mor. Min man lämnade oss tidigt jag var ensamstående och livet var fattigt. Att arbeta utomlands verkade vara det enda sättet att förändra vårt öde.
För de första norska kronorna jag tjänade renoverade jag vårt lilla röda hus. Mamma blev så glad när vi äntligen fick rinnande vatten och toalett inomhus.
Strax därefter berättade Elin att hon skulle gifta sig. Jag tyckte väl att 19 år var lite ungt, men avrådde inte. Svärsonen kom från samma by och paret flyttade in hos oss.
Det gick aldrig ihop mellan Niklas och svärsonen, så min son förlovade sig snart själv och flyttade. Hans fru, Linnea, hade vuxit upp på barnhem, och staten gav henne ett litet studentrum i Stockholm där slog de sig ner.
Elin hade heller inga större betänkligheter över pengafrågan.
Mamma, det är jag som stannar hemma, så allt borde gå till mig, sa hon.
Niklas klagade aldrig, bad aldrig om pengar, och jag fortsatte skicka alla mina inkomster till Elin, som lade dem på det som passade henne. Niklas klarade sig på sitt håll.
Sedan blev det än värre. Mor dog. Strax därefter tog Elin ut skilsmässa. Hon har alltid varit sådan står på sig tills hon får rätt.
Vad ska du göra nu? frågade jag Elin.
Jag följer med dig till Norge, svarade hon bestämt.
Vi åkte båda. Elin var inte beredd att arbeta hårt. De städuppdrag hon fick täckte hyran och maten. Själv arbetade jag som undersköterska, och bodde därmed billigt i personalbostad. Allt överblivet, omkring 10 000 kronor i månaden, tog Elin hand om. Hon ville köpa en lägenhet i Norge.
Hon ville absolut inte bo i Sverige, så hon övertalade mig att sälja huset i byn för att snabbare ha råd med en egen norsk bostad.
Pengarna räckte förstås inte. När vi sålde huset, la vi alla våra sparpengar i insatsen. Elin tänkte ta lån, men gifte sig snart på nytt och hennes nye make fyllde på med resten. Snart hade de en liten lägenhet.
Jag fortsatte arbeta och oroade mig inte nämnvärt för framtiden. Men så blev jag sjuk, och klarade inte jobbet längre. Det var då jag vände mig till Elin, precis som vi pratat om. Men hon vred sig ur:
Vi har redan så trångt. Du får ta hand om dig själv och försöka arbeta upp dig igen så snart du kan, svarade hon.
Jag lyssnade inte, utan reste tillbaka till Sverige. Men vårt hus fanns ju inte kvar längre. Kvar i byn finns bara marken, nästan en hektar stor det är vad jag har kvar. Antingen får den säljas, eller så får man bygga nytt men hur, utan medel?
Så jag tog till slut mod till mig och gick till Niklas för att be honom hjälpa mig sälja marken. Vad som skulle hända därefter visste jag inte ens själv.
Min son var så sårad att han knappt ville tala med mig. Men hans hustru accepterade mig genast, släppte in mig och såg möjligheter.
Kära svärmor, Niklas och jag letar faktiskt efter en tomt att bygga på. Vi kan börja bygga på din mark, och när huset är klart kan du bo med oss, föreslog Linnea.
Niklas muttrade först, men Linneas idé smälte till slut även hans hjärta. Till kvällens slut var ilskan som bortblåst.
Linnea lät mig inte gå, hon bjöd på kvällsmat, bäddade åt mig, och sade att vi nästa morgon skulle gå till vårdcentralen.
Varför gör du allt det här för mig? frågade jag henne stilla.
För att jag aldrig haft en mamma, men nu har jag det, log hon varmt.
Så blev det för mig min egen dotter vände mig ryggen, men min svärdotter tog emot mig med öppna armar.
