Jag blev gravid när jag var 16, fortfarande i gymnasiet. I vår lilla by i Småland skapade det en riktig skandal. Folk pekade på mig och viskade, och mina föräldrar visste inte var de skulle gömma sig av skam. Pappa ville inte ens se på mig. Det hade varit bättre om du dött än att skämma ut oss så här! Åk till mormor, jag orkar inte mer.
Så jag tog mina få saker och flyttade in hos mormor, i hennes gamla hus i grannbyn. Där var kallt och dragigt, och det luktade alltid lite gammalt, men jag bet ihop. Särskilt de sista månaderna av graviditeten var tunga. Ingen hjälpte mig, och jag var så ensam. När förlossningen började hann ambulansen knappt fram i tid. Men jag klarade det. Jag födde en son, Emil, och vi blev kvar i mormors lilla stuga.
Alla sa att jag behövde hitta en man, men jag ville inte. Jag jobbade på mataffären i byn och levde för Emils skull. När han blev äldre och skulle börja plugga i Lund, tog jag själv steget och började arbeta som personlig assistent hos en äldre dam i Italien.
Tidigare hade jag vägrat resa, jag ville inte lämna Emil. Men jobbet där, jämfört med livet i byn, kändes som himmelriket. Damen jag tog hand om var snäll och omtänksam. Jag tjänade tillräckligt, och ibland gav hon mig en extra 100200 euro som tack. De pengarna gjorde att jag kunde köpa en liten etta till Emil och ge honom en bra start i livet.
Men pengarna förändrade Emil. Han blev likgiltig och slutade till och med att hälsa på mormor. Det gjorde ont, men jag fortsatte ändå att skicka 500 euro i månaden och la undan resten till en egen bostad. Jag skulle inte återvända till det gamla förfallna huset.
Åren gick och Emil berättade att han skulle gifta sig. Självklart betalade jag för bröllopet och hjälpte till att köpa allt de behövde. Jag tänkte att nu äntligen var det dags att börja spara till mig själv. Men på fem år fick de två barn, och när kriget bröt ut i världen så väntade min svärdotter deras tredje. Jag fortsatte hjälpa till med pengar. Trots det lyckades jag samla ihop 200 000 kronor till min egen bostad. En väninna sålde just en fin liten etta som nyligen blivit renoverad, och vi bestämde att jag skulle köpa den.
Jag åkte hem över sommaren för att skriva på hos mäklaren. Då släppte Emil bomben. Mamma, vi har sålt lägenheten och köpt ett hus. Vi har gjort en handpenning, nu behöver vi 180 000 kronor till andra betalningen.
Vilka pengar?! frågade jag.
Du måste betala andra delen. Du förstår ju att vi inte kan bo fem personer i en etta!
Varför har du inte sparat ihop själv? Och du sa inget! svarade jag, chockad.
Jag räknade med dig. Du har ändå bara bott i Italien, vad ska du med en lägenhet till här?
Men om något händer, om jag blir sjuk, om jag behöver komma hem? Var ska jag bo då?
Hos mormor i byn.
Då får du själv åka ut till byn med barnen!
Jag stod på mig och gav honom inte pengarna. Jag kunde inte mista min chans att äntligen få ett eget hem. Emil blev rasande och slutade prata med mig. Jag har hört att han lånade av alla möjliga för att få ihop beloppet.
Jag frågar mig själv ibland om jag borde ha gett honom pengarna. Men hur mycket var jag skyldig att offra? Någonstans måste jag också ta hand om mig själv.
