Son, jag vill inte att du och din fru ska skiljas på grund av mig! Ta mig hellre till ett äldreboende!
För ett halvår sedan tog jag hem min mamma till oss. Hon har blivit riktigt till åren nu, 83 år gammal. Sedan pappa gick bort har det varit ensamt för henne i deras lilla stuga utanför Visby. Våra barn är vuxna och har flyttat hemifrån, så det är bara jag och min fru Ingrid kvar i vår tvåa i Sundbyberg. Jag tänkte att det nog skulle gå bra.
I början sa Ingrid ingenting, men efter bara någon vecka märkte jag att mammas närvaro började störa henne. Speciella presenter till Ingrid
Hör du, låt din mamma äta efter oss istället.
Varför då?
Det är enklare så. Mitt humör för maten försvinner när jag ser henne sitta och tugga utan tänder. Det är äckligt.
Kom igen nu, vi blir ju alla gamla någon gång.
Det är inte samma sak.
Ingrid blev irriterad över att mamma hade problem med magen och ibland snarkade så högt om nätterna. Till slut ville Ingrid inte ens att mamma skulle vara i köket, och faktiskt helst hålla sig inne på sitt rum. En dag sa hon ifrån ordentligt:
Hörru, jag trodde inte att hon skulle stanna så länge här. Jag orkar inte mer.
Men vad tänker du att vi ska göra då?
Skicka henne tillbaka till stugan.
Men hon klarar sig ju inte själv!
Alla har det så. Det är ingen som bär på sina föräldrar hela livet! Varför ska jag behöva känna mig som en främling i mitt eget hem, stå ut med smaskandet och lukten?
Jag visste verkligen inte hur jag skulle hantera det här. Men för några dagar sedan, när jag kom hem från jobbet, satt mamma klädd och med resväskan i hallen.
Mamma, vad gör du?
Lasse, kör mig till ett äldreboende.
Men varför det här nu?
Jag vill inte bli orsaken till problem mellan dig och Ingrid.
Och mamma fortsätter att försöka övertala mig. Själv står jag bara här, utan att veta vad jag ska ta mig till. Hjärtat värker vid tanken på att hon skulle få bo på ett hem. Kanske borde jag bara säga upp allt och flytta till Gotland tillsammans med mamma? Hur ska jag göra?
I kväll, när jag satt ensam i köket, slog det mig: Det är ingen självklarhet att få ta hand om sina nära. Men när konflikter uppstår gäller det att våga prata öppet med varandra om omtanke, men också om gränser. Jag lärde mig att omtanke inte alltid är enkel, men att tänka med hjärtat är det viktigaste av allt.
