Karin Svensson minns fortfarande den dagen tydligt när hon stod inför beslutet om en annan människas barn. Det var en onsdag, maken Olof kom hem ovanligt tidigt från jobbet, med bekymrade ögon och tunga steg. Utan ord räckte han henne ett kuvert.
Vad har hänt?
Elin är borta. Utan mitt samtycke kan de inte placera Erik på barnhem.
Karin hade redan före bröllopet fått veta att Olof hade en son. En ganska vanlig historia Olof var ung när han gjorde lumpen i Karlstad och blev kär. Efter tjänstgöringen flyttade tjejen med honom till Falun, och de hyrde en liten etta. Men snart packade Elin väskan och flyttade hem till Norrbotten igen.
Några månader senare kom ett brev: Grattis, du är pappa! Olof berättade aldrig detaljerat vad som gått snett, och Karin grävde inte heller i det gamla. Det som hade hänt, hade hänt.
När Karin var gravid i fjärde månaden dök Elin plötsligt upp i dörren med Erik, då drygt ett år gammal. Hon ville ha tillbaka det liv de en gång haft. Men Olof valde att stanna hos sin fru. Karin kände aldrig några förebråelser det här var ju innan dem.
Elin begärde underhåll, Olof betalade som han skulle. Sen slutade Elin höra av sig. Senare fick de veta att hon gift sig två gånger till och så småningom inte klarade den andra skilsmässan hon tog sitt liv.
Vid det laget hade Karin två egna barn med Olof: sonen Albin, yngre än Erik, och lilla Märta som då var bara ett år. De hade bestämt sig för att få barn nummer två när de köpt sitt hus: ett rött trähus i utkanten av Mora, utan moderna bekvämligheter men med fyra rejäla rum, vedbod, trädgårdsland och bastu. Efter den gamla lilla hyreslägenheten kändes huset som ett paradis! Albin sprang lyckligt vilse bland de nya rummen och på gården.
Att uppfostra någon annans barn hade aldrig funnits på Karins karta. Hon hade träffat Erik som liten, men visste inget om honom. Vem var han? Vad hade han gått igenom? Hon oroade sig. Albin var redan ett riktigt vilddjur, och nu skulle två pojkar på nästan samma ålder växa upp tillsammans skulle de komma överens? Olof jobbade mycket, barnen hängde mest på Karin.
Alla dessa tankar for genom henne på några sekunder. Olof sa ingenting, satt bara tyst på hallbänken med huvudet sänkt.
Karins hjärta snörptes åt hon såg för sitt inre om det varit hennes egen Albin som förlorat allt. Vad hade hon då hoppats? Hur hade hon velat att någon annan skulle handlat?
Olof, klart vi tar hem Erik. Han är din son, och för våra barn blir han en bror. Vi kan inte vända honom ryggen vi är ju familj. Tre barn klarar vi lika bra som två. Det ska gå!
En månad senare kom Erik. Tyst, försiktig och vänlig, helt olik Albin med sitt bus och skratt. Kanske var detta deras lycka Erik försökte aldrig ta ledarrollen, utan följde gärna efter, och pojkarna fann snabbt varandra. Lilla Märta var ständigt en glädjespridare, gosig och tokig på samma gång det var svårt att inte tycka om henne.
Till hösten började Erik ettan. Skolan gick bra, tydligt att Elin hunnit förbereda honom. Ekonomiskt var det bekymmersamt, men Olof slet, och sedan började även Karin jobba igen. Barnen växte och hjälpte till på gården ingen gjorde skillnad mellan egna och andras barn i deras hem.
När Erik kom in på universitetet drabbades Karin av en svår sjukdom. Hon låg länge på sjukhus, genomgick en operation. Det var en skrämmande och ensam tid, men för barnens skull vägrade hon sjunka ner i hopplöshet. Hon ville se dem bli vuxna, självständiga, och drömde om barnbarn. Men Olof klarade inte av motgången han förlorade sig i alkoholen.
Erik var då arton och blev familjens klippa. Han bytte till distansstudier och tog extrajobb. Han besökte mamma på sjukhuset nästan dagligen, läste högt för henne, frågade vad Albin och Märta tyckte om till middag och lagade sedan maten hemma. Han dolde länge för Karin att Albin kommit på glid, fått problem och stod nära ett straff, men det slutade lyckligtvis med villkorlig dom.
Karin återhämtade sig. Förhållandet med Olof gick inte att reparera hon kunde inte förlåta honom hans svek när allt var som tyngst. De levde vidare som grannar i husets olika rum. Olof kämpade med demonernas grepp, men föll ibland tillbaka.
För ett år sedan tog Erik hem sin sambo, Anna-Linnéa. De hade varit förälskade sedan förskolan i Mora. Hon läser till psykolog och har gjort allt för att hjälpa Olof ur alkoholen. Livet fortsätter, och snart väntar de tvillingar. Snart kommer de små springa genom huset och fylla det med nytt liv.
Varje dag tackar Karin Gud för sin äldste son och är övertygad om att hon bara lever tack vare att hon en gång gjorde plats i sitt hjärta för ett barn som från början inte var hennes.
Det är inte blodet som avgör, utan kärleken vi väljer att ge.
