Jag gick till läkaren när jag inte längre kunde stå ut med smärtan. Tre dagar i rad det är över gränsen. Fruktansvärd huvudvärk, som inga tabletter bet på. Natten kunde jag inte ens somna. Det dummaste jag gjorde var att surfa in på nätet för att läsa om vilka sjukdomar huvudvärk kunde vara ett tecken på.
Browsern flödade genast över av rubriker som: Hur skiljer man migrän från hjärntumör? och annat lika skrämmande. Efter att ha läst och jämfört alla symptom kändes det nästan som om det var dags att ringa Fonus direkt, och hoppa över vårdcentralen.
Jag mindes romanen av Jerome K. Jerome där huvudpersonen öppnar en medicinsk uppslagsbok och inser att han har alla sjukdomar utom barnsängsfeber: kolera, anemi, helvetesdans och till och med mul- och klövsjuka, som var det sista i boken på bokstaven M. Han blev nästan förolämpad över att han inte hade barnsängsfeber, men bara tyfus.
Jag var likadan. Jag hade läst sönder internet, diagnostiserat mig med alla möjliga dödliga sjukdomar på en gång och tänkte: Nu räcker det! Imorgon släpar jag mig till doktorn!
I väntrummet uppstod en rätt trivsam konversation med en kvinna.
Hon frågade:
Har du druckit?
Jag blev förvånad:
Vadå druckit?
Igår, har du varit ute?
Nej, inte alls, svarade jag lite förolämpad.
Dina ögon är röda, som efter en rejäl fylla
Ibland undrar jag om jag egentligen går till psykologen för att lära mig kommunicera med folk som borde gå dit själva.
Tack, fräste jag lite surt. För omtanken.
Jag gick in till läkaren och redogjorde stolt och högtidligt för mina symptom, lite som en konferencier som presenterar artister. Sist av allt nämnde jag mina körsbärsröda ögon.
Alltså, som om jag hade druckit, fast jag inte har gjort det, sa jag gnälligt.
Läkaren granskade mina ögon och ryckte på axlarna:
Dina ögon ser fullkomligt normala ut, oroa dig inte i onödan
Visst, det är nog så att fel personer går till psykolog.
Läkaren tog mitt blodtryck, puls och syremättnad. Ställde frågor. Av mina svar verkade det inte särskilt soligt: knappast migrän, snarare något värre.
Ska vi inte ta en skiktröntgen eller en MR? Jag betalar gärna! föreslog jag. Det står ju överallt på internet att det behövs, inte sant? Jag blev ju smått diplomerad allmänläkare, neurolog, och kärlspecialist under nattens googlande.
Vi börjar utan panik, fokuserar på kärlen, tar lite prover och får se hur det utvecklar sig
Den där natten på nätet kändes det som om det inte kunde bli värre. Jag låg och grät, och tänkte: efter fyrtio år har jag bara skapat två barn och tio böcker. Jag förstod inte om det var mycket eller lite.
Barnen är ju små ännu, inte färdigskapade Böckerna också ofullkomliga. På sidan 16 i senaste finns ett tryckfel Det är mycket kvar att uppfostra, både barn och förläggare
Jag gick hem efter läkaren. Hämtade barnen på vägen, köpte utskrivna mediciner, och tog dem. Väl hemma föll jag ihop i sängen.
Barnen kom fram:
Finns det något att äta?
Ja, men det måste lagas. Vänta lite
Huvudvärken var bättre, men jag hade inga krafter; tre dagar i sängen tar på krafterna.
Daniel gick och lagade middag själv. Han stekte ägg och värmde spaghetti. Sade till mig: Jag har gett Ingrid mat. Ska jag ta med middag till dig i sängen också?
Det kändes så fint. Herregud, min son är ju stor! Självständig! Han klarar sig.
Nej, det behövs inte, jag är inte hungrig. Jag äter sen. Du är duktig.
Okej, sa han och kom snart tillbaka med en frukttallrik. Mamma, här är kiwi. Det finns mer C-vitamin i kiwi än i apelsin. Och äpple, det har järn. Och en mandarin mest för färgens skull, så den inte blir dålig
Jag smälte av stolthet. Min! Min lilla hjälte! Hälsan blev påtagligt bättre.
Sen gick Daniel till affären.
Vart ska du?
Katten har ingen mat kvar, svarade han.
Och köp glass! hojtade Ingrid. Mitt lager är också slut
Min dotter klev högtidligt in; i glasögon och badrock, med en leksaksläkarlåda. Ingrid, leksaksläkaren.
Nå, patienten, ska vi behandla dig? Behöver du en spruta?
Kalla mig mamma, inte patient
Bli frisk först, så kan du heta mamma. Öppna munnen.
Jag öppnade munnen.
Har du ätit kiwi? Och gav mig inget? Kiwi?!
Ta för dig, det är bara att ta, jag räckte över tallriken med frukt.
Jag vill ändå inte, jag åt nyss ägg. Nu väntar jag på glass. Jag ska lyssna på dig Hon hängde på sig ett rosa stetoskop.
Varje kväll jagar jag dig med en bok för att du ska lyssna när jag läser, men du lyssnar ju aldrig.
Ojoj, det är illa, sa Ingrid när hon lyssnade på min hals. Du pratar för mycket och springer för mycket efter barnen. Jag skriver ut en spruta och glass. Om Daniel köper till alla. Om han bara köper till de som bad om det ja, då borde man ha frågat.
Så du delar inte med dig av den helande glassen till din sjuka mamma?
Istället gav hon mig en låtsasspruta i benet.
Aj! skrattade jag.
Så måste det vara. Det är för att du ska bli frisk.
Om jag ska vara ärlig, mådde jag redan bättre. Och efter glassen, som Daniel köpt till oss alla, blev jag riktigt bra. Huvudvärken försvann, krafterna kom tillbaka. Ögonen var blå, inte röda.
Men jag lekte lite till att jag var sjuk mamma, och det var Daniel som läste godnattsaga för Ingrid. Hon valde Cyklopedin.
Det här är en encyklopedi om cykloper, skämtade Daniel.
De läste om Saturnus, därefter om dinosaurier, och vidare om mjölktänder. Nästan bråkade om huruvida dinosaurieungar hade mjölktänder eller inte.
Jag låg och lyssnade till deras prat, kände hur lyckan, kärleken och meningen med livet, den där djupa och sanna, smälte in i mig.
Sen bäddade jag om för att de förstås vält ut frukten över lakanet.
Sen somnade vi tre i en hög tillsammans.
Så, hjälpte medicinerna? frågade läkaren nästa morgon.
Jag nickade. Men i hemlighet tror jag att det var helt andra mediciner som hjälpte mina små karamellbarn.
De fyller en med kraft istället för smärta, med glädje istället för sorg, med lycka istället för ilska, dygnet runt.
Krama era barn, även om de blivit längre än ni. Det finns inget mer läkande än deras omfamning. Jo, möjligen kiwi den har ju trots allt ovanligt mycket C-vitamin!
