Mannen, 45 år, glömde min födelsedag den 27 februari. Samma dag åkte han iväg på fisketur med sina vänner. I hans frånvaro ordnade jag en sådan överraskning att han garanterat aldrig kommer glömma detta datum igen…
Han hade alltså glömt min födelsedag och dessutom valt just den dagen att åka iväg och fiska. Det kändes dubbelt. Under de femtio år jag känt honom har han alltid haft ett enastående minne för oljebyten på bilen, när vännerna skulle ut på fiske och exakt vilken vecka abborrarna nappar bäst. Familjedatum däremot de liksom försvann ur hans minne lika fort som isen smälter kring påsk.
Jag brukade rädda honom. Hintade diskret, skrev lappar, kastade till och med ut raka frågor ibland. Men just min fyrtiofemårsdag då ville jag bara bli ihågkommen. Utan påminnelser. Efter tjugofem år som hustru trodde jag faktiskt att någon slags förståelse borde finnas.
Fredagsmorgonen virvlade Johan runt i hallen, samlade ihop spön och matsäck.
Elin, har du sett min termos? Grabbarna väntar redan, vi drar till Göta älv. Perfekt väder idag! Kommer hem på söndag kväll, täckningen blir dålig.
Han gav mig en snabb puss på kinden, utan att möta min blick.
Förströ dig med något gott så länge.
Dörren slog igen. Jag gick fram till köksväggen där kalendern hängde. Datumet var inringat med röd penna: min födelsedag. Han hade inte bara glömt han hade valt bort den för en fisketur.
Först gjorde det ont. Sedan blev jag kall och alldeles lugn inombords. Och där, i tystnaden, föddes idén: nu skulle jag en gång för alla visa Johan mannen som sätter vänner och fisketurer före sin fru att vissa datum är heliga.
Jag började genast planera, och när han kom hem väntade en överraskning han sent skulle glömma.
Johan hade sin hemliga gömma. Hans noggrant sparade buffert till den nya båtmotorn alla pengar låg väl gömda i kassaskåpet på kontoret. Och eftersom hans “perfekta minne” ibland krånglade, visste även jag koden. Det låg nästan trehundratusen kronor därinne. Jag öppnade, tog ett djupt andetag, och fattade besluten.
Den helgen blev ett firande jag aldrig unnat mig förut. Slog på stort: beställde catering, bjöd över mina närmaste väninnor, klädde lägenheten i snittblommor. Skratt, musik, skumpa och långbord. Nästa kväll: middag på restaurang med utsikt över Stockholms takåsar. Sedan spabehandlingar.
Avslutningen en exklusiv brosch från NK:s smyckeavdelning, som jag länge hade sneglat på men aldrig kunnat unna mig alltid hade det funnits “gemensamma planer”.
När söndagskvällen kom och dörren öppnades ställde sig Johan i hallen, nöjd och trött, med en hink gädda i händerna.
Se här! Vilken helg vi haft!
Han tog ett steg in i vardagsrummet och stannade tvärt. På bordet tomma flaskor, runt omkring korgar med blommor och på soffan påsar från Stockholms dyraste butiker.
Vad har hänt här? Har vi haft fest?
Ja, sa jag lugnt. Det var min födelsedag. Fyrtiofem år. Kommer du ihåg det?
Han frös till, suckade djupt.
Elin…jag…förlåt. Jag tänkte inte…det var så mycket…
Jag vet, avbröt jag. Så jag ordnade allt själv. Och presenten hittade jag också själv.
Hans blick flackade mot arbetsrummet, till kassaskåpet. Dörren stod lite på glänt. Han blev likblek, rusade dit. En minut senare kom han tillbaka, ögonen tomma.
Var är pengarna? Allt är tomt! Min motorfond, var är den?
Här, i det här rummet, sa jag och svepte med handen.
Du har gjort slut på allt? Men Elin… det var min dröm, jag har sparat i två år…
Och jag har väntat i tjugofem, sa jag tyst och bestämt. Men du glömde min stora dag. Och jag tänkte att du aldrig mer får glömma den.
Han sjönk ner på soffkanten och såg först på hinken med fisk, sen på kassaskåpets öppna dörr, sen på mig. Argument fanns inga rent juridiskt var pengarna våra gemensamma.
Han rensade fisken under tystnad.
Sex månader har gått. Nu sparar han på nytt till motorn. Men telefonen piper numera med påminnelser en månad, en vecka och en dag före varje viktig dag. Lärdomar gör ibland ont. Men den här lärde han sig för livet.
