Jag stod och stekte pannkakor i mitt kök när en okänd man plötsligt klev in, berättar nu alla Ylva Viktorsdotter för med dramatisk röst och stora gester.
Det var inte alls roligt just då, kan jag lova. Tänk er själva du är ensam, ingen annan ska finnas där. Ingen kan plötsligt bara dyka upp hos dig! Men ändå hände det.
Hon hade varit skild från sin exman, Erik, i fem år. Nästan 60 år fyllda. Hon hade inte ens tänkt tanken på ett nytt förhållande. Barnen bodde långt bort.
Hon levde stilla och trivdes med grannarna, hjälpte varandra med ditt och datt. Fastän det ibland kändes oroligt i världen vissa vanor behöll Ylva: ytterdörren låstes inte alltid. Ifall grannen Kerstin skulle titta förbi, ni vet. Just den dagen väntade hon ingen, men Ylva hade slängt soporna, tvättat händerna och matat katten Maja glömde helt enkelt låsa. Och rädd var hon inte. Var ju mitt på dagen, huset fullt av folk. Det var inte som att irra ensam i någon mörk skog.
Hon ville laga pannkakor. Och precis när hon lagt nästa pannkaka på tallriken, står han där mitt i hennes kök. Som om han formats ur luften!
I det ögonblicket fladdrade hela mitt liv framför ögonen. Det är faktiskt sant ända från förskoleminnen och framåt. Tänkte: nu är det kört. Hade ju knappt något värdefullt, men min nya tv, datorn, precis fått pensionen utbetald. Pengarna låg i väskan i hallen. Trodde han tagit dem redan, att han bara letar vidare. Till slut viskade jag: Ta vad du vill bara rör mig inte, jag har barnbarn jag vill hinna se mer av! Säger ingenting till någon, jag lovar!. Så började han plötsligt be om ursäkt. Försökte förklara något. Jag hörde knappt, hjärnan var som bomull. Han föreslog att jag skulle stänga av spisen. Jag gjorde det utan att tänka och satte mig ner. Han mittemot. Och så började han berätta. Att han gått längs gatan, hade inget ont i sinnet. Några påstridiga grabbar hade förföljt honom, tiggde pengar. Han ville bara därifrån. I samma stund såg han någon gå ut från vårt trapphus han smet in efter. De följde efter, hade hunnit in. Han hann inte ringa hjälp. Först knackade han på dörrar, ingen öppnade. Vred om handtag min föll upp. Ja, ni förstår, jag hade inte låst. Han bad mig titta ut genom fönstret. Jag såg några halvskumma typer stod och hängde. Efter en stund gick de, berättar Ylva med skakig röst.
Mannen presenterade sig som Torbjörn Andersson. När rädslan släppte, såg hon närmare på honom. Storväxt och klumpig, men med snälla ögon. Med röd yllekofta på kunde han gått för jultomten.
Ursäkta Får man smaka en pannkaka? Har knappt ätit några sedan min fru dog, bad Torbjörn försiktigt.
Skorna hade han redan tagit av sig. Jackan behöll han på, satt hopkurad på stolen.
Men du kan väl inte på allvar bjuda honom på pannkakor? Oj vad modig du är! Jag hade aldrig klarat det, jag hade kastat ut honom! utbrast Kerstin förtjust senare.
Men Ylva tog steget. Bad först att han skulle tvätta händerna. Han gick till badrummet, tvättade sig. Sedan blev det te, länge, de pratade mer. Han berättade om sig själv: änkeman, inga barn. Ensam.
Till slut var han tvungen att gå. Ursäktade sig igen innan han försvann ut genom dörren.
Där satt Ylva som huvudpersonen i någon svensk dramaserie. Hon sprudlade av känslor efteråt. Delade allt till sina vänner, ringde sin syster, skrattade och grät. Men när samtalen tystnade, kände hon tomhet. Kanske Kunde hon ha fortsatt bekantskapen? Borde hon bjudit honom på svamppaj eller någon av de söta som hon brukade lyckas med?
Men gjort är gjort. Hon skulle baka ändå nästa dag. Plötsligt knackade det försiktigt på dörren. Hon trodde det var Kerstin. Kikade i dörrögat rusade omkring hemma, strök håret snabbt, slet av sig morgonrocken och tog på sig sina finare byxor och blus, sprayade parfym nästan bortglömd. Öppnade.
Torbjörn stod där. Med en bukett blommor.
Eh Jag ja ville bara be om ursäkt ordentligt. Jag skrämde ju upp dig. Varsågod så går jag sen, sa han trevande.
Men varför gå? Jag har precis bakat paj kom in och smaka! log Ylva stort.
När jag gick i trappan så kände jag doften ända hit. Som i ett bageri! Någon har tur som har dig! suckade Torbjörn längtansfullt.
Jag är inte gift, kom in! svarade Ylva.
Sedan dess bor de ihop. Han är hennes första hjälpreda i trädgården. Barnen har accepterat honom, barnbarnen säger farfar Torbjörn. Han är med dem som om de vore hans egna.
Efter ett liv i ensamhet tinade han upp i Ylvas familj. Från främling blev Torbjörn deras egen.
Ylvas vänner är gröna av avund.
Tänk, att på äldre dar hitta en så hygglig karl! Och på det märkligaste viset han bara kom från ingenstans, kan man säga! utbrister de.
Ylva håller med. Men numera låser hon alltid dörren noga.
”Jag stod hemma och stekte pannkakor när en främmande man plötsligt klev in genom dörren,” berättar nu alla för sin vännina, Evdokia Viktorinovna.
