När Lennart förlorade sin syster, reste han själv till landet för att ordna begravningen. Hans fru Margareta blev kvar hemma hälsan tillät henne inte att åka. Margareta visste att Lennart skulle återvända samma dag och hade förberett allting i förväg: hon la upp potatismos och pannbiff på tallrikarna.
Lennart klev in i köket.
Du kom precis lagom till middagen, sa Margareta.
Lennart svarade inte, såg henne i ögonen på ett underligt sätt.
Vad är det? undrade Margareta.
Jag kom inte hem ensam, svarade han plötsligt.
Inte ensam? Vem har du med dig? frågade hon förvånat.
Margareta Nilsson låg ofta och såg mot taket, funderade över livet som gått särskilt de sista tre åren.
Då levde Lennart ännu. Han hade just fyllt sextiotvå. Hans syster ute på landet hade gått bort hon var ensam och Lennart ordnade begravningen. Men när han kom hem
Han kom inte ensam. Framför honom stod en mager flicka:
Margareta, det här är min systerdotters dotter. Hon heter Svea.
Margareta betraktade flickan strängt, kastade en bister blick på maken, men sa ändå:
Kom in, Svea! Jag ska duka fram.
Margareta kände på sig att Lennart skulle komma tillbaka just den dagen och hade lagat all maten i förväg. Hon la upp potatismos och pannbiff på tallrikarna.
Sitt ner, Svea! Varsågod och ät, försökte hon säga så vänligt hon kunde.
Flickan satte sig och började äta. Margareta nickade åt Lennart att han skulle följa med till sovrummet.
Lennart, vad betyder det här? viskade hon när dörren var stängd.
Margareta, låt henne bo hos oss. Flickan har ingen kvar.
Vad hände med din systerdotter?
Hon kom inte ens till begravningen. Systern tog hand om Svea från tre års ålder, sa Lennart tungt. Nu har flickan verkligen ingen.
Lennart, vi är pensionärer båda två, och har ont med hälsan, sa hon och såg mot dörren. Hur gammal är hon?
Tolv.
Då måste vi ta hand om henne i minst åtta år till.
Vi får bidrag för henne. Systerns stuga säljer vi om ett halvår, det är redan klart. Visserligen är huset gammalt och litet. Men vi har ju lite sparat också. Anna och Björn hjälper oss om det kniper, de är ju våra barn.
De har fullt upp själva. Deras barn går redan i skolan, om fem år börjar de snart gifta sig. De är ju våra barnbarn även om de bor långt bort. Vi ville ju hjälpa dem.
Men Svea är ju också min systerdotters barnbarn.
Inte ens släkt på riktigt, sa hon och skakade på huvudet. Kom, nu kallnar maten!
Flickan såg skrämd ut när de kom in i köket. Hon förstod uppenbarligen vad samtalet handlat om.
Snälla mormor Margareta, skjut inte ut mig! Jag har ingen. Jag kan hjälpa er!
Visst, bo du här.
Ett år gick. Sedan gick Lennart bort. Barnen kom, tog farväl, och satte sig vid bordet med Margareta. Svea gick till grannen för att ge de vuxna pratstund i fred.
Mamma, varför har du kvar den där flickan?
Hon är Lennarts släkting, svarade Margareta gråtmild. Och hon har ingen annanstans att ta vägen.
Kan hon inte få bo på ett hem någonstans? frågade dottern. Du är ju gammal nu, varför ta det ansvaret?
Jag är ensam kvar. Ni kommer mer sällan för varje år. Och hälsan är långtifrån bra. Men någon har jag åtminstone här nu, sa hon och tårarna rann.
Anna, sa Björn och la en hand på systerns axel, mamma har svårt nog ändå. Låt flickan vara kvar.
Barnen stannade ett dygn till hos mor och reste sedan hem till sina egna stora familjer.
Margareta blev ensam med sin “oanlågda släkting”. Svea var snäll, för bara tretton år hjälpte hon till med allt, nästan som om hon varit ett eget barnbarn.
Det blev allt sämre med Margaretas hälsa. Dottern och sonen kom åter.
Jag är så skröplig nu, kan knappt gå. Tur att Svea är här, sa Margareta när de kom. Jag vill skriva över lägenheten på henne.
Vad säger du, mamma? utbrast dottern upprört. Du har sex barnbarn min Lisa är redan fjorton och Björns Moa är femton, de har hela livet framför sig.
Ingen av dem vill ändå ta hand om en gammal mormor.
Det är ju sommarlov, sa dottern. Jag ringer, så kommer de och bor hela sommaren hos dig.
Några dagar senare anlände barnbarnen, och föräldrarna reste hem. Svea gick åter till grannarna för att inte vara i vägen.
Barnbarnen, Moa och Lisa, var glada först. De var ute hela första kvällen och kom hem sent. Margareta hade lagt sig och orkat inte göra mat. Så bad hon dem hjälpa henne på toaletten, men det passade dem inte. Men de fick ställa upp.
På natten bad hon om vatten flera gånger och till sist gick Moa upp och hjälpte henne. Men när det var dags för toaletten på nytt började de bråka om vems tur det var.
På morgonen behövde mat lagas, mormor ska ha frukost. Tur att hon ändå tog sig till köket själv.
Två dagar gick och de blev allt mer uttråkade. När mormor bad om hjälp med ett bad, var deras tålamod slut. De ringde hem och nästa dag åkte de därifrån.
Margareta blev ensam med Svea igen. Hon orkade knappt ur sängen.
Så gick ännu ett år.
Nu låg allt på den femtonåriga flickan. Hon gick i nionde klass, skötte skolan, höll hemmet rent och tog hand om Margareta varje dag. Allt medan Margareta tänkte:
“Tänk att hon inte är mitt kött och blod, men ändå lämnar hon mig inte hon tar hand om allt. Vart skulle hon annars ta vägen? Men om tre, kanske fem år Jag borde skriva över lägenheten på henne. Barnen förstår nog.”
Med stor kraft tog hon sig upp, hämtade mobilen Lennart hade gett den till henne när hon fyllde sextio, och lärt henne använda den. Hon sökte upp en notarie på nätet och ringde.
Dagen därpå kom notarien, och allt gjordes enligt lag.
Margareta ringde genast sina barn och berättade sitt beslut. Dagen därpå kom de. Lägenheten, en trerummare på andra våningen i ett fint område i Göteborg, var värdefull.
Mamma, är det verkligen rätt? sa dottern direkt. Kom och bo hos oss en månad hos mig, en månad hos Björn, så kan vi sälja din lägenhet.
Och Svea, då?
Svea kan vi ordna plats för på ett ungdomshem. Du har släktbarn som kan ta hand om dig.
Hur det gick vet jag redan. Med Svea känns det tryggare, och jag tänker inte flytta runt, svarade Margareta.
Anna, det är nog bäst så här, sa Björn sansat. Det viktigaste är att mamma har det bra. Du har bestämt dig, mamma, då får det bli så.
Barnen stannade ett par dagar och reste hem. Svea kom hem från grannen direkt.
Mormor, varför var Björn och Anna här?
De ville bara hälsa på, log Margareta. Sätt dig, jag har något att berätta.
Du är så hemlighetsfull!
Kan du ge mig pärmen från byrån?
Flickan räckte över pärmen och satte sig bredvid.
Jag har skrivit över lägenheten på dig. Alla papper ligger här.
Mormor, varför? Jag är ju inte din riktiga släkting.
Fina du, du är min allra närmaste! Bara du inte lämnar mig.
Men vad säger du, mormor? Du är det närmaste jag har.
