Kardiologen Björn Nilsson anlände till Saltsjöbaden kurhotell för att vila upp sig. Han tänkte raka sig, ta på sig den där lagom träiga kvällsskjortan och ge sig ut bland folk fyrtioplussare, hela gänget. Okej, han hade passerat sextio sedan länge, men vem i drömmen bryr sig om detaljer?
Plötsligt stormar en kvinna in i rummet, med storm som bara kan mätas av någon skicklig på skulptur, kanske som Carl Milles. Hennes kropp var som skapad för lektionssal: peka med pekpinnen och förklara anatomin kvinna består av… Läpparna målade i illrött, mitt i ansiktet, sådär så att det nästan såg ut som Falu Rödfärg på en mjölnarsten. Den sortens kvinna som aldrig ger sig. Det kändes som meningslöst att förklara att även en kardiolog med magiska krafter är maktlös, särskilt när arbetslaget består av husmor Agneta och en sjuksköterska utklädd till en förförisk Snögubbe.
Hon utbrast: Vilken tur att en känd hjärtläkare just nu valt detta kurhotell! För precis nu kör husmor in en patient till behandlingsrummet och kurhotellets fasta kardiolog är på after-work i Gamla stan ingen väntar ju sig hjärtinfarkt till midnatten direkt! Men just idag, när känd kardiolog ska vila…
Björn kände hur händelsen gick i cirklar. Det gick inte smita. I henne fanns närmare 150 kilo kontroll, och mitt i ansiktet en signal som sa: här står en kvinna man inte bortförklarar sig från.
Han gick ner till behandlingsrummet. Där väntade husmor, med blick galen av ansvar, bredvid en bår. På båren låg en skäggig, livlös man, pressad under en tjock patientjournal. Han såg mest ut som en sjundeklassare med ansikte som trätroll. Den där sortens människa som i vaket tillstånd ofta forskar på mysiga universitetsbibliotek.
Han yrar, säger husmor och torkar svetten. Han säger bara rosor, hela tiden. Tror han är i en blomsterhandel.
Sjuksköterskan mäter blodtrycket och säger att allt är katastrof. 70 över 50 och som om tillvaron sjunker med varje sekund. Det där, fnissar hon, är inte blodtryck, det är måtten på mina armar och ben! Då skrattar hon yrvaket, och Björn får gåshud över hela ryggen. Enligt journalen brukar han ha 180/100 som en avslappningsövning.
Björn letar med blicken adrenalinspruta, var finns den? Plötsligt gråter sjuksköterskan. Björn blir konfunderad. Varför gråter du? undrar han.
Han är så synd om mannen! snyftar hon och lutar sig mot dörrposten.
Björn plockar fram sprutan och fyller själv. Han hinner knappt vända sig innan han ser husmor stirra på sprutan som om den varit en vikingayxa. Hon har aldrig sett något liknande. Björn inser: Husmor är på väg ut i dimman. Sjuksköterskan hulkar i hörnet. Det känns som någon borde ge henne en örfil, men genast hindrar han sig tänk om hon studsar tillsammans med halva väggen ut genom tredje våningen till isen i brunnsparken!
Nu får det vara nog han hittar ett insjunket ställe på bröstet och trycker in adrenalinet. Husmor trillar ihop som en nyslagen stock i mellandagarna.
Men stackars h-h-husmor! skriker sjuksköterskan.
Vad i hela friden?! Vart har ni ammoniak? gormar Björn. Kommer ni att dö?! Kommer ni?! O mina ögon ska slippa se eländet
En gammal gjutjärnslampa i form av David botar lejon från halsfluss står på bordet, säkert fem kilo. Björn överväger veva till med lampan för att väcka dem. Men han hejdar sig, slår bara med ord: Det får faktiskt vara nog på galenskaperna nu, snart vet ingen vem eller vad som ska behandlas!
Ordning! skriker han. Disciplin! Och lugn!
Då sätter sig plötsligt den skäggige, med slutna ögon, på båren.
Ni ska inte bråka här, herrn, säger sköterskan strängt och trycker hans huvud bestämt ner mot båren. Klart ammoniaken är i skåpet.
Husmor är helt borta, ingen puls, ingenting. Skäggmannens hand dinglar från båren igen. Borta, åter igen. Björn svär tyst.
Gör hjärtmassage! ropar han och drar ut husmor från under båren i benen.
Sjuksköterskan vänder på mannen, drar upp kjolen och verkar redo hoppa över båren.
Hjärthjärtmassage era dårar! skriker Björn.
Sjuksköterskan sätter sig tvärt på bearded man. Båren knakar farligt. Luften piper ur honom som ur en trasig cykelpump. Björn drar upp husmor, hon är lös i lederna som en bläckfisk. Han sätter henne på britsen, kastar nosdukar med ammoniak under näsorna på dem. Sjuksyrran sitter med kjolen i vädret, husmor med byxorna till knäna. Sveriges svar på akutteamet, om något.
Då, lika märkligt som allt annat, ställer sig patienten, utan att öppna ögonen. Han vrider långsamt huvudet mot husmor, som tappar fattningen och dimper i backen med pannan mot klinkerplattorna, så sprickorna drar ut som nordiska norrsken.
Kamrater, väser patienten, Jag ber er vänligen, vårda mig inte mer
Och berättar: Han är av generationer lågtryckare. När snön faller vissnar han. Vid åska far han omkring på golvet som ett dammkorn. Det är inget han kan rå för, så föddes han. För honom är 80/50 normalt. Möjligen sjunker det någon gång, men då räddas livet av en espresso. Men absolut inte av en sjuksköterska i tunga pärlhalsband, som sätter sig på honom med hela livets tyngd. Han trodde ett tag att allt var förlorat och att Rosis lilla fru, när hon kom tillbaka från damrummet, skulle begrava honom, inte tvärtom.
Björn känner håret gråna. Han letar i journalen: Rosenqvist, Runa Linnea. Just ja, han hade åkt till kurhotellet för att hitta en lokal kvinna och trilla runt i snön. Kanske något mer. Nu var han botad från det suget.
Vad är detta? frågar han sjuksyrran och viftar med journalen.
Journal, svarar hon fånigt, bomullstuss hängande ur näsan.
Det här är ju inte Runa Linnea, påpekar han. Snarare Rune Linusson!
Som läkare borde ni ha sett det, muttrar sjuksyrran.
Ja, men din lilla…
Kamrater, förklarar patienten, Min fru är här… jag kom med lite vaniljfilmjölk till Rosi. Hon gick till damrummet och lämnade journalen, då svimmade jag. Då tog den här mannen, som just motbevisade Newtons lag om mjukt mot hårt, mig på båren. Nu mår jag utmärkt. Från död till pigg om det inte varit för blåaktiga ansikten omkring, hade jag varit lyckligast i hela Sverige. Hypotoni? Inte längre. Om ni tänder en tändare under mig nu, lyfter jag mot stratosfären. Det stabila trycket jag har är bättre än bonuspensionen. Vet inte vad den modige doktorn gav mig, men jag kommer inte kunna sova på ett decennium, och det passar, för jag har en avhandling på gång.
Förslag? säger sjuksköterskan, när mannen gått med sin fil. Vi var aldrig här.
Björn funderar på om han skulle veva till henne med lampan. Men hon är snabbare.
Husmor tar jag hand om.
Och så, i Saltsjöbaden, blir det inget kvällsäventyr för kardiolog Nilsson.
