5 mars
Tidigt i morse födde en 18-årig flicka en liten dotter. Direkt efteråt skrev hon under ett papper, beställde en taxi och gick snabbt ut från BB utan att se sig om. Hon anade nog aldrig vilket livsöde som väntade den lilla på sjukhuset.
När jag och min fru kom till Karolinska Universitetssjukhuset på kvällen, ivriga och fyllda av förväntan inför att välkomna vårt fjärde barn, vibrerade vårt hem redan av barns skratt och liv. Vår familj är stor, och med både släktingar och bonusbarn är huset alltid fullt.
Våra andra och tredje barn, tvillingarna Astrid och Tyra, kom som en stor överraskning tvillingar har aldrig funnits i vår släkt. Efter det blev det nästan ett skämt under tredje graviditeten: Tänk om det blir tvillingar igen? Mina föräldrar blev lika tagna på sängen, men ställde genast upp när barnaskaran växte.
Dock bekräftade ultraljudet denna gång att vi väntade bara en bebis. Och när vår fjärde lilla “viking” kom till världen bara en lättade all oro direkt. Vi fick eget rum på sjukhuset, som jag hade betalat för i förväg med mina sparade kronor.
Några timmar senare kom de in med vår nyfödda dotter för att amma. Plötsligt steg avdelningschefen, doktor Lundgren, in i rummet med bekymrad min och sade: Vi har ett lite speciellt problem
Samma morgon hade en 18-årig tjej, Saga, fått en flicka och skrivit under ett papper om att avsäga sig föräldraskapet sedan tog hon taxi hem direkt från BB, trots att hon knappt orkade stå på benen efter förlossningen. Hon ville bara därifrån, så vi fick låta henne gå.
Bebisen var frisk och alldeles ljuvlig. Jag tänkte: Du har ju alltid skämtat om tvillingar igen Tänk om vi kunde ta hand om det här lilla barnet?
Vi kan skriva att det är du som födde henne, föreslog någon halvt om halvt. Men jag kunde inte förmå mig till att låta barnet hamna på ett barnhem innan en långdragen adoptionsprocess tog sin början den tar månader och ger inga garantier. Under tiden skulle hon få bo på institution.
Det gör verkligen ont att tänka på. Särskilt när man känner huvudsköterskan Ingrid Nyström så bra, en varm och empatisk själ som till och med bjudit hem oss ibland. Kanske var det därför hon själv undrade om vi kunde hjälpa till i den knepiga situationen.
Så här stod det till: Den unga mamman valde att själv lämna sjukhuset direkt efter förlossningen. Den lilla flickan var frisk men behövde omvårdnad. Officiell adoption måste inledas och är långsam; under tiden riskerar barnet att hamna på ett statligt barnhem. Allt detta berättade Ingrid för oss, och inget av det kändes egentligen rätt.
Det är sånt här som påminner om hur ödet kan snirkla sig och hur ömtåligt ett nytt liv kan vara.
När man tänker efter så är själva födelsen av ett barn alltid förknippad med stora förhoppningar och ibland oro. Livet är verkligen oförutsägbart, och vi behöver visa både tålamod och omtanke med varandra även i de svåraste stunder. Detta gripande möte fick mig att inse att medmänsklighet är viktigare än allt annat särskilt när vi ställs inför prövningar vi aldrig kunnat förutse.
