Lilla Vän
Han kallade henne “Lilla vän” redan när han damp ner på stolen bredvid, en lika röd, mjuk, lite nött sammetsstol som den under Ingrid.
Han lät blicken glida över lokalen en stund innan han vände sig mot henne.
Vad är det, lilla vän, sitter du uttråkad? suckade han och försökte slänga upp benet över det andra, men utrymmet mellan konsertsalens stolsrader var för smalt. Hans lackskor stötte ihop mot sätet framför, foten vek sig och Mikael gjorde en grimas.
Ingrid låtsades inte se honom, fäste blicken på scenen även om inget där egentligen var spännande. Långa bord i rad, podiet, folk som sprang fram och tillbaka med kablar allt lika ointressant som på andra konferenser. Och såluften, tung och oanständig, trängde på.
Hon tyckte alltid det var obehagligt att vara omgiven av så mycket människor, tvingas sitta axel mot axel med främlingar och inse att det inte gick att smita ut.
Näe, serru Mikael kliade sig på hakan. Det är kört. Och vet du, lilla vän, vi kommer ändå inte att få höra något nytt här idag. Jag lovar. Har läst alla föredrag, det hör liksom till jobbet. Bara gammal skåpmat.
Ingrid vände sig och gav Mikael en barsk blick.
Kostym, slips, välputsade skor han var prydlig. Ändå kändes han malplacerad, som om någon klippt ut honom och klistrat på fel bakgrund. Busig, högljudd, fnittrig sån var han, Mikael. Hans hår stack upp som taggiga moln, och han hade två virvlar där det snurrade som mjuka kringlor.
Mikael, sa han och stack fram sin stora labb, utan att låta Ingrid öppna munnen. Ska vi gå och äta? Du är så liten och tunn, jag tänkte mata dig. Ja, nu gör vi det! Kom!
Nästan samtidigt dämpades ljuset och cheferna, sekreterarna och viktiga arbetare kom upp på scenen till applåder. Men Mikael skämdes inte det minsta utan släpade med sig lilla vän, trampade ideligen folk på tårna, mumlade förlåt och stoppade ner slipsen i kavajen som, som trots allt, aldrig ville ligga still utan slingrade ut för att räcka ut tungan åt alla trista farbröder och tanter.
Men vad gör du? Släpp mig! Ingrid försökte dra loss sin hand, men Mikael höll fast och drog henne mot utgången.
De gled ut i foajén i samma stund som applåderna rasade och någon bankade i mikrofonen och bad om tystnad.
Släpp! Jag måste tillbaka och göra anteckningar, jag har uppdrag! Ingrid höll blocket hårt mot bröstet, tappade pennan, böjde sig, men Mikael var snabbare.
Släpp det där, lilla vän! Jag mejlar föredragen till dig, så kan du läsa dem sen. Nu ska vi äta. Men först vatten. Du är blek. Pulsen rusar. Jasså, titta! Han tog hennes handled, klickade med tungan. Frisk luft, mat, inga fler konferenser!
Ingrid mådde faktiskt inget vidare, hjärtat rusade i tinningarna.
Ingen hade någonsin tagit hand om henne förut. Det hade alltid varit hon som gjorde det för mamma, maken, dottern. Det var ju så det skulle vara. Visst kändes det tungt ibland, visst drömde hon om att få bli buren, släppa loss, dricka vin och skratta och vara som filmvärldens kvinnor, men tillfälle hade aldrig getts.
Mikael gav henne det tillfället.
Hon förstod inte ens hur hon plötsligt satt vid ett runt bord på restaurang tvärs över gatan, där servitören snart satte fram glas fyllda av färskpressad, intensivt orangegul juice som om någon pressat hela solen, afrikansk, apelsin, citron, het och lidelsefull, i glaset.
Så. Drick. Och vatten. Så där. Vad ska vi äta då? Mikael sneglade på menyn.
Hon måste ha varit hans typ. Ingrid var söt, spenslig, slank, ingenting till övers. Hon hade kunnat vara populär bland män, om det inte varit för det där eviga uttrycket av trötthet och hopplöshet i ansiktet. Fyrtio plus, familj, ingen riktig kärlek, trött nog för att inte blomma upp som någon trädgårdsros.
Men Mikael gillade henne ändå. Trött, genomskinlig lilla vän.
Jag vill inte ha något. Jag vilar lite och går tillbaka, det är redan mycket bättre! mumlade Ingrid.
Jomen kör! nickade Mikael. Men först torsk med grönsaker, sallad och vad dricker lilla vän?
Han släppte menyn, såg på henne med busigt, rent ansikte, doft av cigaretter och parfym, stark och självklar.
Hon rodnade och rynkade pannan.
Hon måste ha blivit galen. En vilt främmande karl släpar henne på krog, matar, kallar henne lilla vän, rättar till en hårslinga på hennes panna, fräck! Och hon som smält smör.
På hennes handled fanns en brännande punkt där Mikael hade rört, ryggen stack av kalla rysningar.
De drack vitt vin, Mikael berättade något om sommarjobb som ung på byggen, senare reste norrut, lattjade runt på olika projekt, och sen
Sen, lilla vän, startade jag och min kompis Erik eget. Inget stort, bara bygge av fritidshus, satte ihop några lagbasar och så flöt det på. Folk vill bo bekvämt. Och vi visste hur man ordnade det. Men ät nu, lilla vän! Jag såg dig och tänkte direkt: Den här flickan ska ha mat! Vill du ha mer?
Hon skakade på huvudet. Flickan började sakta flyta bort. Av vinet, maten, av att för första gången någonsin någon ville “mata” henne, för att hon såg trött och mager ut.
Hemma var det annorlunda. Ingrids barndom bestod av mamman Margareta som jobbade jämt, försvann på morgnar, Ingrid åt frukost själv, på kvällen väntade hon, värmde mammas mat, diskade medan mamman duschade, så somnade båda över midnatt.
På nyår kom mamman hem vid elvasnåret. Hon arbetade i butik, timmarna före tolv var stress och pengar.
Margareta kom hem blek och slut. Ingrid strök hennes klänning, fixade festfrisyren, båda gick ut till gästerna.
Gästerna fanns alltid där grannar, väninnor, släktingar. Ivre och glada. Ingrid såg till att mamman inte somnade efter första vodkan.
Margareta drack bara vodka, champagne var strunt. Men kroppen orkade inte, hon somnade över bordet. Ingrid knuffade henne med armbågen, mamma ville ha en ny snaps, utbringade en brind, med skratt som skar. Hur skulle Ingrid då få vara liten och svag? Nej
Ingrid gifte sig tidigt. Andreas var tio år äldre, lugn och bildad men fåordig, hon kändes som en kugge i hans mekanik, ingenting mer.
Och det räckte, på något vis. Passion och romantik till att börja med, förstås, kroppen kräver sitt, men sedan dog det. Viktigast var ändå tryggheten, hemmet, ingen mamma med svullna ben, ingen trist utsikt över en bakgård. Nu var det Andreas lägenhet, stora badrummet, biblioteket, köket, två rum och balkong.
Och hela livet kallades hon “Ingrid” eller möjligen Ingrid Elisabet. Av Andreas, av mamma, av vänner.
Men nu plötsligt: lilla vän. Med vin, oliver Någon undrade vad lilla vän tänkte, vad hon längtade efter.
Andreas funderade aldrig på sådant. Visst, han diskuterade ekonomi, semestermål, men varje dialog blev en envägskommunikation där hans beslut redan var fattat. Han ville alltid ha fönstren på glänt, frisk luft, även när det drog kallt.
Mikael däremot bad direkt om att få sitta i ett hörn utan drag när de kom in på restaurangen.
Omsorgsfull
Han frågade och Ingrid svarade, försiktigt. Jo, hon hade man, och ja, en dotter, som hette Tyra. Tyra pluggade språk vid universitetet och skulle nu iväg på sin första utlandspraktik.
Tyra var aldrig planerad, aldrig drömd fram, snarare “skulle det bli barn, så skulle det bli”. Men det blev kämpigt, Andreas och Ingrid jobbade på det resultatet lät vänta på sig.
När Ingrid till sist var gravid höll Andreas sig undan. Han rörde aldrig magen, talade aldrig med barnet i magen. Det var som om han gensade någon konstig gräns.
När hon kommer ut, då blir det min grej, sa han bara. Jag kan köra dig till vårdcentralen, så
Så körde han henne, och efteråt var han där med blommor och sa artigt “Tack för dottern”. Han höll koll på Tyra och på Ingrids mjölk köpte bästa maten, steg upp nattetid för att vagga barnet och gick med till BVC. När sköterskan besökte dem hemma, satte Andreas på sig sitt kritiska ansikte, kollade så att hon tvättat händerna ordentligt och värmde stetoskopet i sin andedräkt mot Tyras bröst.
Är du också trött? frågade väninnan Gunilla medkännande, när hon såg Ingrid med mörka ringar under ögonen. Barn är ingen promenad i rosenparken. Hjälper Andreas till?
Ingrid ryckte på axlarna. Kanske hjälpte han. Men det var alltid för lite.
Det fanns en bitterljuvhet i att vara offret. Alla tyckte synd om henne, men klandrade ibland Andreas för att han inte var mer omtänksam.
Men Mikael tycktes bry sig, erbjöd godsaker, Ingrid blev generad och ville avböja.
Men lilla vän, ät nu! Jag släpper dig inte annars, fattar du?
Ingrid bet sig i läppen och såg ängsligt på honom och åt.
Han följde henne till tunnelbanan, längre ville hon inte gå, hänvisade till ärenden.
På kvällen fick hon alla konferensdokument på mejl.
Till lilla vän från Mikael! stod det i ämnesraden.
Ingrid stängde snabbt laptopen, men Tyra hade hunnit slänga ett öga, smålog.
Så töntiga smeknamn, väste Ingrid. Officiella dokument, och de tramsar.
Tyra hörde inte längre, satte på sig hörlurar och musik
Ingrid, Tyra, jag är hemma! Kom och ät! hördes från hallen.
Andreas, trött av kollektivtrafik och svettig skjorta, tog av sig ned till shorts med gula ananaser, öppnade balkongen, andades djupt.
Han luktade syrligt, gammalt.
Jag kommer inte duscha så ofta, du vet det, Ingrid! Sluta tjata. Huden kliar ju! Imorgon kanske. Nu vill jag äta.
De åt i tystnad; Ingrid tänkte på Mikael, på hans renhet, elegans
Han ringde henne på jobbet nästa dag.
Hej, lilla vän! Hur mår du? Har du ätit?
Nej jag har mycket att göra, viskade hon. Lilla vän Hon var svag och mjuk, med rysningar i ryggen.
Strunta i det, kom ner. Jag är på caféet här nere. Kaffet är trist, men vi måste ju äta. Kom!
Mummel, ursäkter, och strax var Ingrid i hissen, stoppade på fel våning, kinderna lyste. På kontoret skulle de nog veta att Ingrid Elisabet drog på dejt.
Ja, dejt. Älskare. Det var kittlande.
Mikael satt i t-shirt och jeans och de drack kaffe, Ingrid berättade om barndomen, Mikael lyssnade.
Lilla vän, du är vacker. Vet du det? Ska vi köpa dig något? En klänning jag har kontakter i butikerna.
Och nog såg han henne i klänning. Inte nu, men på kvällen tog han henne till NK och slog sig ned på bänken medan expediterna svepte runt Lilla vän.
Han tittade på henne med en blick så hungrig och varmt som i film Andreas kunde inte mäta sig.
Jag har aldrig sett något liknande, viskade Ingrid till Gunilla. Man ser sånt på film. Jag trodde inte någon skulle se så på mig. Jag kände mig som kvinna. Det är hemskt, men jag gillade det.
Andreas då?
Han vet inget. Får inte veta heller. Jag vet knappt själv! Ingrid skakade på huvudet. Och göm klänningen du, Gunilla! Hur ska jag annars förklara? Den var dyr. Vad ska hända nu?
Gunilla bara log. Vad som händer, det händer.
Ingrid började komma hem senare, slängde ihop nåt att äta, åt själv aldrig, satt och rörde i kallt te, drömde borta.
Mamma, kan du skära bröd eller? Tyra fick fixa själv brödet slut.
Ingrid nickade, rynkade ögonbrynen och smet undan.
Andreas och Tyra såg på henne med undran.
Hon drömde sig bort länge. Mikael var öm, kunde kyssas, skrattade åt hennes nervositet, tröstade, gav presenter att gömma hos Gunilla, skickade pengar och sms mitt i natten.
Ingrid smet ur sovrummet, låste om sig i badrummet, läste, raderade, väntade, läste igen. Sedan tvättade hon ansiktet kallt.
Andreas vände sig om i sömnen, la armen tungt runt henne, hickade. Ingrid låg stilla.
Ja Tänk om hon fått vara lilla vän förr pigg, vacker. Alla dessa år åt skogen
Men nu hade hon Mikael, och han var hennes lycka.
De träffades i Mikaels lägenhet, stor, ljus, med fönster från golv till tak och utsikt över Stockholm by night, höghusen som flaskor av ljus. Allt snurrade av champagne och parfym, lakanen av siden.
Världen delade sig i tusen stjärnor, sprakande fyrverkerier på hans säng magiskt
Hemma var det trångt och fångande. Alla visste. Tyra glodde snett, Andreas övervakade.
Ingrid började komma hem när de andra gick till sängs, satt ensam i köket, drack surt kaffe och drömde.
Ingrid! Var är du? Jag har köpt vitkål, du måste strimla! hörde hon plötsligt Andreas i mobilen.
Hon såg skräckslagen på Mikael som simmade längs bassängkanten i det utomhusbad de var på denna kyliga kväll badhuset var ödsligt, dimman steg från vattnet. Hon hade aldrig varit där förut, Mikael hade tagit henne med, tvingat henne lämna allt.
Om man klättrade högst upp på hopptornet såg man isbanans ljus i Humlegården. Fast Ingrid såg bara på Mikael.
Äntligen kärlek.
Vitkål? pep hon, och svepte in sig i en handduk. Ta det imorgon! Gick med Gunilla och simmade, måste träna ryggen. Vi ses imorgon!
Hon la snabbt på, ringde Gunilla, kvävde paniken.
Ingrid, jag tog med kummin för er kål, var på marknaden, gick förbi. Andreas kokar te, svarade Gunilla lugnt. Kummin åt er
Ingrid bet sig i läppen, letade efter Mikael, såg att han stod redo på hopptornet. Nere tjoade unga tjejer, smala, fnittriga.
Kom igen nu, flickor! Ett, två, tre! Mikael tog ett perfekt hopp, gled in i vattnet, vinkade.
Tjejerna sneglade mot Ingrid. Och plötsligt kände hon sig fadd. Med mjuk mage och ledsna lår; hennes simtag såg larviga ut. Det lidande uttrycket satt redan där.
Mikaels nya “lilla vän” började redan leka vattenpolo, dök, försökte röra honom.
Mikael skrattade, han bekymrade sig inte ens när Ingrid försvann. Han visste: det där med familj, vitkål, det tröttnar man snart på.
I hallen var det mörkt. Bara köket glimmade.
Andreas dukade ner en stekpanna med ägg framför henne.
Hungrig, är du? Ska jag skiva korv? Han hällde upp en kopp te.
Ingrid skakade på huvudet, ville inte möta hans blick, började peta bland äggen.
Visste han? Vad skulle hända? Varför så lugn?
Ingrid började Andreas efter lång tystnad. Gunilla kom hit med grejer. Hon ville hjälpa till, men jag sa nej. Här är dina påsar, sa hon. Men varför skulle de vara dina? Hon blandade nog ihop.
Ingrid lyfte långsamt på duken, stirrade på påsarna, ryckte på axlarna.
Precis! log Andreas plötsligt. Häll upp te åt mig också. Eller nej, ta fram konjak. Jag vill ha konjak, sa han.
Ingrid hoppade upp, hämtade flaskan, men stelnade då han plötsligt sa:
Lilla vän, han såg henne rakt i ögonen. Jag säger, smulor på bordet måste torkas bort. Tyra smular jämt. Ta en trasa.
Han såg tungt på henne, vände bort blicken
Konjaken drack de i tystnad, rädda för att mötas med ögonen.
Till slut reste Andreas sig och gick.
Gunilla, han stack! Klädde sig och lämnade nycklarna. Gunilla! Ingrid grät i telefonen, såg hur hennes ansikte blev fult lilla vän som för tre timmar sedan simmade med Mikael. Chloret doftade och ryggen värkte. Gunilla! Hur kunde han? Är det så riktiga män gör? Han lämnade mig och Tyra!
Ingrid blev arg, slog handen mot bordet.
Just som en riktig karl, Ingrid. En annan hade slagit dig, men Andreas gick bara. Från sitt hem. Och du vågar klaga? Gunilla skrattade. Jag har aldrig förstått varför du har det så jobbigt. Ni har pengar, Tyra klar och fin, Andreas är ingen suput, han kan allt. Kanske är han tyst, men hellre det än en snackare till soffpotatis. Du ville ha fest, bubbel, gull. Men säger du någonsin något snällt till honom? Nej. En man är som ett barn beröm honom så ger han dig fler gåvor. Nej Ingrid, jag backar dig inte. God natt.
Ingrid la mobilen framför sig, kröp ihop och grät tyst.
Tyra klarade tentan och for till sommarstugan med vänner. Hon ville inte prata med sin mamma längre, lämnade bara en lapp.
Mikael dök upp en vecka senare, väntade på henne i porten, slank fram ur skuggorna.
Hallå lilla vän! Saknat mig? sade han och gömde sitt frostbitna ansikte i jackkragen.
Ingrid hade ringt honom flera gånger, velat prata, men han hade inte svarat nu var han där
Mikael vad? frågade hon tonlöst, såg sig om efter hans bil.
Jag är här för att snacka skulder, lilla vän, Mikael höll armens grepp hårt. Jag matade dig, visst? Nu behöver jag hjälp. Ge mig pengar, lilla katt! Jag har problem, och du har morsans lägenhet, vi får fem miljoner för den, säljer vi både den och din. Kom nu, vi pratar hemma!
Lilla vän ryckte, men kunde inte slita sig loss, benen bar knappt; porten kändes mil bort.
Kom igen, lilla vän, jag fryser, manade Mikael.
Ingrid började gråta, sjönk ner i snön, och då plötsligt släppte Mikael henne som om han stött huvudet mot luften, föll omkull och stönade.
Ovanför stod Andreas, barhuvad, rufsig, arg, med knutna nävar.
Stick, fattar du! Dra härifrån, annars räknar du inte benen efteråt! skrek han och rusade mot Mikael, men Ingrid grep honom i armen.
Mikael log snett, tystnade snabbt när Andreas slog honom över kinden.
Försvinn! Stick! vrålade Andreas, tog sin stickade mössa, snöt sig i den och vände sig till Ingrid. Vi går in. Det är kallt!
Vad de två sa där inne, vad de led, vet bara månen och vinden som satte fart genom det på glänt ställda fönstret. Köksbordet bar på två orörda koppar te, moraklockan tickade. Sedan sänkte sig mörkret; där i skuggorna satt man och hustru, valde av okänd anledning att fortsätta leva.
Ingen kallade henne mer för lilla vän. Och om någon gjorde det, ryckte hon till och vände sig bort.
Mikael kom aldrig mer tillbaka. Andreas var för envis.
När Mikael en dag hörde Ingrid tala i bussen om dödsboet och sin ensamhet, tänkte han: Här finns ett problem att reda ut, en affär att göra, kanske kan jag bli av med min egen ensamhet också. Om han varit mer tålmodig hade han nog kunnat få henne till slut, hon var nästan redo att ge honom allt han hade nästan tämjt, matat, värmt hennes hjärta. Men han brände alla broar Igor krävde tillbaka pengarna så ilsket att revbenen brann Mikael fick försöka på annat håll det finns andra “lilla vän”-flickor, oälskade och sorgsna.
Och silkeslakanen, utsikten över Stockholm by night, fick han lämna. Mikael tar snart igen det. Om bara Igor låter honom varaMen Ingrid satt många kvällar vid köksbordet och lät händerna vila på duken, såg ut mot mörkret där stadens ljus blinkade som fjärran fyrar över taken. Hon hörde Andreas snarka i sovrummet, hörde tystnaden där hemma en tystnad som var rädd, men också fylld av någonting nytt.
Ibland, när vinden susade genom glipan i fönstret, tyckte hon att den viskade ord som legat begravda i henne själv sedan barndomen. Hon kände sig inte längre som någons lilla vän, inte längre någons dotter, någons fru, någons mamma som springer genom livet med andan i halsen. Hon var trött men i tröttheten bar hon ett slags styrka.
Och en morgon, när solen letade sig in genom köksfönstret, var det bara hon själv där. Äggen kallnade på tallriken, smulorna fick ligga kvar. Hon förde handen till kinden där Mikael en gång strukit undan en hårslinga, men minnet brände inte längre.
Hon hämtade blocket, satte sig vid det runda bordet och skrev med tydlig hand: “Ingrid Elisabet. Ingen lilla vän längre.”
Hon la pennan ifrån sig och log det första leendet på mycket länge. Det var stilla och tyst i lägenheten, men där fanns plats för hennes egna ord, hennes egna tankar.
Och när Andreas den kvällen kom hem till det nya, tysta hemmet, var det inget gammalt mellan dem längre. Bara Ingrid, och hennes blick, klar och vaken.
Ibland, när någon i trappuppgången ropade “Lilla vän” efter sitt barn, ryckte Ingrid fortfarande till. Men hon fortsatte framåt, utan att vända sig om.
