Klockan sex på morgonen blev jag bokstavligen utknuffad ur sängen av min man. Först trodde jag att det var en olyckshändelse men nej, dagen efter hände exakt samma sak igen. Och det allt startade efter vårt besök hos hans mamma ute på landet.
Vi hade bara varit gifta i sex månader, men efter det här lilla lantliga traumat bestämde jag mig bestämt för att ansöka om skilsmässa. Själva anledningen till makens nytillkomna brutalitet var så absurd att det nästan blev roligt om det inte vore så tragiskt. Låt mig förklara.
Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har aldrig haft någon anledning att springa upp i ottan. Numera jobbar jag dessutom mot internationella kontor, så mina arbetstider är minst sagt flexibla. När svenskar har dag, så är mina kollegor i USA mitt i natten, vilket gör att jag ofta jobbar sent.
Min man, Olof, är från en liten by utanför Leksand, där människor tydligen går upp med tuppen. Fastän vi numera båda bor i stan, håller han fortfarande hårt på sina lantliga morgonrutiner; uppe sex, äggröra och kokkaffe i magen före sju.
Frukost är alltid klockan sju, sa Olof självsäkert när vi först träffades.
Jag fnissade lite och tänkte att jaja, det där är inget problem. Jag brukade ju ändå kunna sova ikapp på dagen efter mina nattpass.
Första halvåret gick förvånansvärt smidigt. Vi kompromissade, han lagade ibland frukostar själv, jag dök upp när jag orkade och ingen verkade lida av det. Vi var lyckliga, trodde jag.
Men sen kom besöket hos svärmor. Hon bodde i ett litet falurött hus, omgiven av björkar och med snickarglädje på verandan. Vid första anblick förväntade jag mig bullbak, raggsockor och mysiga kvällar runt köksbordet. Istället blev det låt oss kalla det en kulturell chock.
Redan efter någon timme stod det klart att idyllen skulle få vänta. Min svärmor kommenterade allt från mitt sätt att hälsa till hur länge jag satt framför datorn. Men det riktiga kaoset exploderade nästa morgon.
Hon måste väckas ordentligt, precis som vi gör på landet, sa svärmor vid frukostbordet när jag fortfarande snusade på kudden. Och Olof min annars så moderna man tyckte tydligen att detta var ett utmärkt pedagogiskt verktyg.
När jag första gången blev utdragen ur täcket trodde jag att jag hallucinerade.
Vad håller du på med?! fräste jag, halvt vaken, halvt panikslagen.
Du hör ju aldrig väckarklockan. Mamma säger att det här är bästa sättet, svarade Olof, oberörd.
Men jag jobbar nätterna! Jag behöver sova för att inte somna på tangenterna!
Så här gör vi i vår familj, sa Olof, som om det var den mest vettiga förklaringen i världen.
Nästa morgon repris. Och dagen efter det igen. Jag började undra om Olof och hans mamma gick någon slags gemensam kurs i hur man driver stadsbor till vansinne.
Jag kunde knappt känna igen mannen jag gift mig med. Hela resten av besöket upprepade han mammas favoritfras: Mamma vet bäst hur saker ska gå till. Hans envishet gjorde det hela fullständigt ohållbart.
Nu sitter jag här med blanketterna till Skatteverket och känslan av att mitt tålamod har tagit slut.
Hur hade ni gjort, ärligt talat? Eller har jag faktiskt varit lite för snabb med mitt beslut?
