På äldre dar har barnen kommit ihåg att de har en mamma, men jag kommer aldrig glömma hur de behandlade mig
När min man lämnade mig för en yngre kvinna, tog barnen hans parti han var ju en respekterad man, vd för ett av de större företagen i Göteborg. Under många år hörde de inte ens av sig, och jag blev helt ensam kvar. Nyligen gick min före detta man bort, och då visade det sig att all hans egendom gick till hans unga fru.
Det var då barnen plötsligt kom ihåg att jag fortfarande fanns. Nu besöker de mig ofta, men jag vet mycket väl varför. För inte länge sedan började min dotter föra försiktiga samtal om framtiden om att det är läge att tänka på testamentet. Ingen av dem anar vilken överraskning jag har i beredskap. De får veta allt efter min död.
Åren gick, och jag kände mig som om jag var bortglömd på världens ände. Mina barn såg alltid på mig som på en främling, det var som om vi pratade olika språk.
När jag skilde mig från min man var det sista spiken i kistan barnen stod på hans sida, kanske också för att han hade mer att erbjuda. Jag blev ensam. Övergiven som hustru, bortvald som mor.
Barnen glömde snabbt bort mig, och jag hörde bara genom bekanta om hur de hade det trevligt tillsammans med sin pappa och hans unga hustru. De reste på semester till Spanien och Italien, åt på fina restauranger i Stockholm och byggde nya minnen.
Jag satt kvar i min tomma lägenhet på Hisingen. Varje sådan nyhet var som att få ett nytt snitt i hjärtat.
Till slut insåg jag att jag måste börja leva för min egen skull. Jag tog ett jobb i Danmark ett par år. För första gången på väldigt länge fick jag känna av friheten.
När arbetsperioden var slut hade jag lyckats spara ihop så pass mycket att jag kunde förvandla mitt liv. Väl hemma igen renoverade jag lägenheten, köpte nya möbler och vitvaror och lade undan en slant på banken till ålderns höst.
Mina barn byggde under tiden upp sina liv stora bröllop, egna barn, semestrar i stugor på västkusten. Så kom det plötsliga beskedet att min gamla man dött av en hjärtinfarkt. Allt han ägde gick till hans nya hustru.
Sonen och dottern stod utan någonting. Deras bitterhet vändes fort till varma minnen av deras mamma.
Först började de hälsa på mig med små presenter. Praliner från Stora Saluhallen, lite kaffe, artiga frågor om hur jag mådde. Jag log alltid mot dem men visste i hjärtat att de hade sina motiv.
Nu är jag 72 år. Jag är frisk, stark och nöjd med mitt liv. Men för ett par veckor sedan började min dotter än en gång nämna saker som framtid och arv. Kort därefter kom mitt barnbarn hon gifte sig för bara ett år sedan för att hälsa på.
Mormor, blir det inte lite ensamt här för dig ibland? frågade hon nyfiket.
Nej, jag trivs alldeles utmärkt här, svarade jag.
Den här lägenheten är ju rätt stor ändå, fortsatte hon. Det kan inte vara lätt att hålla rent på egen hand. Tänk om jag och min man flyttar hit? Då slipper vi hyra och du får sällskap.
Jag log. Deras beräkning var genomskinlig.
Vem har sagt att ni slipper betala? svarade jag lugnt. Jag kan säkert ge er ett bättre pris än marknaden, men gratis blir det inte.
Barnbarnet blev perplex. Hon hade nog förväntat sig att jag skulle öppna famnen och säga: Ta allt, jag blir bara glad. Men jag har haft en annan plan länge.
Redan för flera år sedan upprättade jag mitt testamente. Där står det tydligt att min lägenhet ska säljas efter min död, och pengarna ska gå till Barncancerfonden.
När min dotter fick veta detta blev hon rasande. Hon ringde och skällde, sa att jag berövade mina barnbarn deras framtid. Sen kom sonen och försökte försiktigt antyda att han gärna tog hand om mig på äldre dar. Men deras plötsliga kärlek rörde mig inte längre.
Om du var i min sits, skulle du släppa in barnbarnet att bo i din lägenhet?
