Det var en tid för länge sedan, när jag fortfarande var gift med Erik. Det känns nästan som en dröm nu, men själva vändningen i vårt äktenskap minns jag med nästan skrämmande tydlighet det började en junimorgon vid sexsnåret, då han plötsligt lyfte mig ur sängen. Först trodde jag att det bara var ett olyckligt misstag, men redan nästa dag upprepades allt. Det här hade börjat efter vårt första gemensamma besök hos hans mor på landet.
Vi hade bara varit gifta ett drygt halvår, men efter denna episod blev det uppenbart för mig att jag måste söka skilsmässa. Anledningen till Eriks förändrade beteende överrumplade mig fullständigt. Jag ska försöka förklara.
Jag är uppvuxen i Stockholm och har aldrig haft något behov av att stiga upp i ottan. Mitt arbete på ett internationellt företag har dessutom gjort att jag ofta arbetar nätter; när vi har dag är det kväll i andra delar av världen, så mina arbetsdagar är sällan normala.
Min make, Erik, kom från Jämtland, där det var självklart att börja dagen tidigt. Även efter att han flyttat till storstan behöll han sina vanor: han steg upp vid sex och ville ha ägg och kaffe direkt.
Frukost är heligt klockan sju, sa han när vi träffades första gången.
Jag skrattade mest åt det då och tänkte att det där ordnar sig nog. Särskilt eftersom mitt nattjobb gjorde att jag ofta tog en tupplur mitt på dagen.
Under de första sex månaderna var allt ändå ganska bra. Jag försökte möta honom i hans rutiner när jag orkade och vi klarade av att kompromissa. Det kändes som om vårt förhållande fungerade väl.
Men allt förändrades efter vårt besök hos hans mor. Hon bodde i en liten by någonstans utanför Östersund, i ett gammalt men hemtrevligt hus. Första intrycket var att här väntade den typiska svenska landsbygdens idyll: värmande kanelbullar, trasmattor och samtal kring kvällsteet. Men så blev det inte alls.
Redan några timmar efter att vi kommit fick jag en känsla av att den där idyllen var långt borta. Svärmor hittade ständigt småsaker att anmärka på.
De verkliga problemen kom dagen efter.
Hon måste väckas, som vi alltid gör här, sa svärmor till Erik vid frukost medan jag fortfarande sov. Vad jag fick veta i efterhand var att Erik beslutat att han minsann skulle lära mig att gå upp i tid, i god svensk lantlig anda.
När han första gången lyfte upp mig ur sängen med kraft blev jag chockad.
Vad har du för dig?! fräste jag, både arg och rädd.
Du hör ju inte väckarklockan. Mamma säger att det här är det säkraste sättet att vakna, svarade han lugnt, som om det vore självklart.
Men jag arbetar ju på nätterna! Jag behöver sova för att klara mig!
Så här gör vi i vår familj, svarade Erik, som om det förklarade allt.
Nästa morgon var det samma sak. Jag började känna att både han och svärmor gjorde detta för att retas.
Jag kunde inte förstå hur mannen som jag tänkt tillbringa livet med kunde förändras så fort av sin mammas ord.
När vi kom hem till Stockholm igen var det som om Erik blivit någon annan. Han upprepade ständigt “Mamma vet bäst”. Det blev tydligt för mig att vi var alltför olika.
Nu sitter jag och ordnar med papperna inför skilsmässan. Mitt tålamod är slut.
Vad skulle ni ha gjort om ni varit jag? Har jag varit för snabb med mitt beslut, eller gjorde jag rätt?
