Son, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Skicka mig hellre till ett äldreboende!
För ett halvår sedan tog jag hem min mamma till mig. Hon har blivit ganska skröplig nu, 83 år gammal. Efter att pappa gick bort har hon haft det svårt att bo ensam ute på landet. Våra barn är sedan länge utflugna och bor på egna håll. Så vi var bara jag och min fru kvar i vår tvåa i Uppsala. Jag tänkte att det skulle gå bra.
Till en början sa min fru ingenting, men efter bara en vecka märkte jag att hennes tålamod med mamma började tryta.
Hör du, kan hon äta efter oss, separat?
Varför då? undrade jag.
Det känns helt enkelt bättre så. Jag tappar matlusten när jag ser henne tugga utan tänder. Det är äckligt.
Men snälla, vi blir alla gamla någon gång.
Det är annorlunda.
Fru min störde sig också på att mamma hade orolig mage, vilket gjorde att det ibland luktade illa, och så snarkade hon högt om nätterna. Hon förbjöd mamma att gå ut i köket och ville till sist knappt att hon kom ut ur sitt rum. En dag sa hon rakt ut till mig:
Jag trodde verkligen inte hon skulle stanna här så länge. Jag orkar inte mer.
Men vad tänker du att vi ska göra då?
Skicka tillbaka henne till landet.
Hon klarar sig inte själv längre!
De flesta får klara sig ändå. Inga barn curlar sina gamla så här! Varför ska jag behöva känna mig som en främling i min egen lägenhet, stå ut med oljud och dofter?
Jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till. Så, för inte länge sedan, när jag kom hem, satt mamma färdigklädd med sin resväska vid dörren.
Mamma, vad gör du här ute?
Min son, ta mig till ett äldreboende!
Men varför då? Det behöver du ju inte!
Jag vill inte att ni ska gå skilda vägar på grund av mig.
Mamma försöker fortfarande övertala mig. Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra. Jag skulle aldrig kunna leva i lugn om jag visste att hon var där. Kanske borde jag bara lämna allt och flytta med henne ut på landet igen? Vad ska jag ta mig till?
