Viktor kör bilen längs en slingrig landsväg i närheten av ett litet svenskt samhälle, när han plötsligt får syn på en ung kvinna vid vägkanten. Det är redan sent på kvällen och förutom dem verkar ingen annan vara i närheten. Han bromsar in.
Kan du ge mig lift? frågar kvinnan trevande.
Självklart, inte många bilar ute nu. Har du stått här länge och väntat? undrar Viktor.
Ja, svarar hon och tårarna börjar rinna nerför hennes kinder. Viktor tittar förvånat på henne.
Viktor är ute på vägen med sin lastbil. I hytten doftar det ljuvligt av piroger, hans favoriter med potatisfyllning. Hans mamma har bakat dem till lunch, och nu kommer de väl till pass under färden.
Trots att det är helgdag, måste han jobba idag leveransen måste fram.
Han sträcker ut handen, tar ännu en varm pirog, och äter den med stor behållning. Han sätter på radion, där glada låtar spelas, och humöret stiger.
Mörkret har lagt sig när Viktor närmar sig ett litet samhälle och ser, i ljuset från bilens strålkastare, en tjej som sträcker upp handen vid en busshållplats.
Han stannar till. Tjejen måste ha försökt få lift länge, för hon skyndar sig glad fram till lastbilen.
Kan jag få åka med dig? frågar hon.
Hon ser frusen ut.
Ja visst, hoppa in! Det är inte mycket bilar ute nu. Det är rätt sent. Har du väntat länge?
Ja, ganska länge, säger hon och tårarna kommer tillbaka.
Viktor ser förvånat på henne.
Har det hänt något? frågar han varsamt.
Snörvlande börjar hon berätta:
Jag heter Maj-Britt. Idag firar ju folk Tjugondag Knut, och jag blev bjuden till en kollega som har stuga här ute. Vi skulle grilla och fira med hela gänget. Hon bad mig ringa när jag kom fram, så skulle hon möta mig vid hållplatsen utanför Ica.
Det kändes bra, för jag gjorde nyss slut med min pojkvän innan jul, så jag hade väl behövt komma ut och tänka på annat.
Jag tog bussen som skulle till Björkvik, klev av och ringde henne. Hon sa att jag kunde gå in i affären så länge, så skulle hon vara där om fem minuter. Men när jag ser mig omkring, märker jag att det knappt finns någon affär, och själva byn ligger kanske trehundra meter bort från vägen.
När bussen rullade vidare såg jag plötsligt skylten på bussen det stod Högsjö. Jag hade alltså tagit fel buss, och till rätt by skulle jag åt helt motsatt håll.
Bussen var redan borta Jag ropade efter den, men chauffören hörde inte, och när jag insåg vad som hänt hade det gått två timmar och den där sista bussen för dagen hade åkt.
Det kom inga bilar, ingen skulle köra mot staden. Jag tänkte gå till byn men stannade kvar och försökte vinka in någon som kunde hjälpa mig.
Sen stod jag här nästan tre timmar… Om inte du hade stannat hade jag inte vetat vad jag skulle göra. Jag är så tacksam…
Du, vi kan väl säga du till varandra? säger Viktor med ett leende.
Maj-Britt nickar och besvarar hans leende.
Viktor tycker genast mycket om Maj-Britt hon är söt, jordnära och verkar väldigt självständig. Han stannar lastbilen och säger:
Nu har du tinat upp lite, så då är det dags för mat. Mamma bakar underbara piroger med potatis.
De delar en enkel middag i hytten. Maj-Britt har med lite kallskuret, ost och en mörk chokladkaka i väskan.
Sen bäddar de för natten, Maj-Britt längst upp och Viktor på sätena. Innan de somnar frågar hon plötsligt:
Viktor, är du gift?
Nej.
Hur så?
Jag har faktiskt just träffat en tjej som jag gillar. Men jag har inte hunnit säga det till henne än.
Jag förstår.
Nu måste vi sova, jag måste hinna leverera innan jobbet tar slut.
Resan fortsätter utan problem. Maj-Britt skrattar och säger att hon aldrig varit med om något liknande och är glad över äventyret.
Under färden känner Viktor mer och mer att det verkligen känns som att ödet fört henne till honom.
När de närmar sig Norrköping säger Viktor försiktigt:
Skulle jag kunna få ditt nummer, Maj-Britt?
Och den där tjejen du gillade då?
Jag menade dig, säger Viktor och skrattar. Jag tycker väldigt mycket om dig och hoppas vi kan fortsätta lära känna varandra, om du vill.
Jag vill gärna det, du är verkligen en fin man lugn, trygg, och du har verkligen hjälpt mig ikväll.
I april gifter sig Viktor och Maj-Britt. Sådana här oväntade möten kallar svenskarna ödet.
