OTACKSAMME GUSTAV
I morse ringde maken Gustav till mig direkt till kontoret och berättade att han efter jobbet skulle gå till Andersson för att fira yrkesdagen med sina kollegor.
Om du vill kan du komma dit, sa han likgiltigt, säker på att jag inte skulle dyka upp, utan istället sitta hemma och läsa eller surfa på datorn.
Okej, svarade jag utan inlevelse, men på lunchrasten gick jag ändå till NK för att köpa en present till honom. Kvinnor trängdes i parfymavdelningen.
Direkt föll min blick på en flaska dyr herrparfympå den svarta blanka förpackningen poserade en elegant man nonchalant i kavaj, med en kaxig blick och ett snett leende. Exakt som min Gustav.
Expediten slog vant in presenterna i färgglad folie och fäste rosetter. Då klev en äldre dam fram och sa:
Jaha, flickor, här köper ni parfym till karlar, men det blir andra som får njuta av doften och beundra slipsarna.
Alla skrattade till, men inombords slog tanken mig: hela mitt liv har jag gjort allt för Gustaf, och hanmest för andra. När vi var unga älskade jag honom villkorslöst, medan han bara lät sig älskas. När han började på distansstudier skrev jag hemtentor åt honom på nätterna. När barnen kom tog jag hand om allt.
Visst, i början märktes hans tacksamhet. Men sedan blev han van och tog allt för givet. Utåt sett hade vi nog ett perfekt liv: god ekonomi, lugn tillvaro, väluppfostrade och kloka barn. Men nu hade barnen pluggat färdigt och flyttat hemifrån. Jag blev kvar med Gustav. Och insåg plötsligt att något saknades i mitt liv.
Min mamma var emot att vi gifte oss för tjugo år sedan. “Titta på honom, han är så snygg och vet om det, går och beundrar sig själv”, upprepade hon för mig som var förälskad bortom allt förnuft. “En stilig man är allas man. Alla kastar blickar, men du får minst och tror att du har mest rätt”
Så, punkt ettvi har en hustru som inte är älskad. Punkt tvåhon är redan 43 år. Punkt trehon är ingen som vill ha
Jag gick fram till fönstret. Vårsolen stekte redan ordentligt. “Snart är det kvinnodag”, tänkte jag trött. “Och vad spelar det för roll? Ännu en dag, ensam Och livet är ju nästan förbi Vad väntar framöver”
Plötsligt hördes glada fågelkvitter utifrån, följt av ett irriterat pickande mot rutan. På fönsterblecket spatserade en rufsig gråsparv och spanade nyfiket på mig.
“Det här är minsann ett tecken”, tänkte jag. Nästan i samma sekund slog väggklockan högt.
“Så, det finns tid kvar. Första punkt: om vi inte är älskade, får vi älska oss själva”
Jag drog igen dörren bakom mig och rusade nerför trapporna: först till frisören, sedan till butiken
Klockan halv sju stirrade spegeln förundrat på den mystiska främlingen: lätt gungande satt hon i datorstolen. En liten svart klänning, modern kortklippt page, rufsig och färgad i tre nyanser, och ögonen djupt glittrande (eyeliner, skuggor, skickligt tonat), läpparna fylliga med lystrande lipgloss.
“Och så, punkt två: vid fyrtio börjar livet om på nytt”
Jag gick till köket, kom tillbaka med ett glas rött vin och skålade med spegelbilden: “Och punkt trebehöver vi ens en man som inte kan uppskatta en sådan kvinna?”
Det är nästan överflödigt att säga att när jag kom till Andersson, gjorde jag entré på sylvassa klackar. En tyst förvåning spred sig och genast sträcktes flera manliga händer fram: hjälpa av med kappan, erbjuda stol eller ett äpple.
“Jaså, är min man också här? Oj, det såg jag knappt”
Drabbad av förvåning och handfallen inför strategin och taktiken, såg Gustav sig slagen av allas beundran.
På morgonen försökte han, för att återta initiativet, med sitt gamla vanliga tonfall:
Ska vi inte äta frukost, eller?
Men den här gången hade han fel, eller så var han bara inte riktigt vaken och förstod inte att bredvid honom låg inte längre någon som skulle “få och fixa”.
Intill honom pustade en avslappnad, självsäker och lite nyckfull kvinna.
Utan att vända sin rufsiga huvudkudde filosoferade hon slött:
Har du redan fixat frukost, älskling?
Hon sträckte på sig och, medan hon halvsomnade om igen, tänkte hon: “Just det, min käre vän. Annars är det bara att ta sig tillbaka till punkt tre.”
Och jag förstod: man får aldrig glömma älska den man är själv.
