Jag stod hemma och stekte pannkakor när en främmande man plötsligt klev in, berättar jag numera för alla bekanta. Just då var det förstås allt annat än roligt. Föreställ er själva ni bor ensam, inga andra väntas i lägenheten, och så plötsligt där kommer någon rakt emot dig! Precis så hände det för mig.
Jag hade skilt mig från min man, Lennart, för redan fem år sedan. Själv nästan 60 fyllda. Jag hade lagt kärlekslivet på hyllan, barnen bor långt bort. Jag levde mitt liv, trivdes med grannarna och vi höll alltid ihop. Kanske därför har jag haft för vana att ibland lämna ytterdörren olåst man vet aldrig om grannen Inga behöver titta förbi snabbt. Nu var det dock inte Inga som väntades. Jag hade gått ut med soporna, tvättade händerna när jag kom in och gav katten Majsan mat då glömde jag förstås låsa. Rädd för någon var jag inte heller, det var ju ljust ute och huset fullt av folk. Inte som att vandra ensam i någon mörk skog.
Jag hade just börjat grädda en till omgång pannkakor och när jag lyfte ännu en färdig rakt upp på fatet står han där en okänd man. I mitt eget kök. Som om han materialiserat sig ur tomma intet!
I den stunden hann hela mitt liv passera revy, ända från dagistiden. Jag svär, det är sant, sånt händer. Jag tänkte “nu är det kört”, det finns inte så mycket värdefullt här, men en stor TV köpte jag nyligen, dator står där och lönen fick jag ut i fredags. Pengarna ligger i väskan i hallen. Han har säkert redan tagit dem och nu ser han vad mer han kan ta. Jag viskade: Ta allt du vill, bara låt mig vara, jag har barnbarn, jag vill gärna få träffa dem igen. Jag lovar att aldrig berätta för någon! Och så börjar mannen be om ursäkt och försöker förklara något. Allt surrar i huvudet, och jag hör knappt vad han säger. Han säger åt mig att släcka spisen, och jag gör det per automatik. Sätter mig på en stol, han framför mig. Sedan börjar han berätta. Han var ute och promenerade, ingen aning om något, men ett stökigt gäng började följa efter honom, tjatade om pengar. Han kände att det var bäst att fly därifrån. Samtidigt gick visst någon ut ur min port, så han slank in i trappuppgången. De efter, hann precis in. Ingen tid att ringa efter hjälp. Han knackade, ingen öppnade. Prövade handtagen mitt var olåst, förstås. Han bad mig kika ut genom fönstret och där stod de, några ungdomar eller vad de nu var, flockades utanför. Efter ett tag gav de upp och gick, berättar jag ofta för vänner numera.
Han presenterade sig som Bertil Andersson. När rädslan lagt sig såg jag på honom stor, lite klumpig, men snälla ögon. Slog mig att ger man honom en röd rock så ser han ut som självaste jultomten.
Hej, ursäkta, men skulle jag kunna få smaka en pannkaka? Har inte ätit några sen min fru gick bort för många år sen, frågade han.
Han hade redan tagit av sig skorna, satt där i jackan.
Vadå, matade du honom verkligen? utbrast Inga senare, Jag hade aldrig vågat, hade kastat ut honom på fläcken! Men jag bestämde mig på något vis. Bad bara att han skulle tvätta händerna, och det gjorde han genast. Vi satt där och drack te länge och han berättade om sig själv. Änkling, aldrig fått några barn. Helt ensam.
Sen reste han sig och gick, bad ännu en gång om ursäkt. Jag kände mig som en karaktär ur en svensk dramaserie uppfylld av allt som hänt. Jag ringde runt, berättade för alla, men sedan la sig en tomhet. Tänkte att kanske kanske borde jag ha bjudit in honom på mer fika, bjuda på paj nästa gång? Mina kantarellpajer och bärpajer är ju vida kända.
Men, tåget hade kanske gått. Nästa dag bestämde jag mig i alla fall för att baka. Och då knackar det försiktigt på dörren. Tänkte först det var Inga, kikade i titthålet, blev genast nervös. Snabbt kamma till håret, bytte ut den gamla morgonrocken mot en finare stickad dräkt och duttade på parfym som nästan var bortglömd. Öppnade dörren.
Där stod Bertil, med blommor i handen.
Hej jag ville bara säga förlåt. Jag skrämde dig igår och ville gottgöra så… här, sa han generat.
Nämen, inte ska du gå nu, jag har just bakat paj! Kom in och smaka, log jag.
Jag kände ju redan i trappan hur det doftade, som på ett konditori! Någon har verkligen tur som får bo med dig, sa Bertil drömmande.
Jag är inte gift, vet du. Kom in! sade jag snabbt.
Sedan dess bor vi tillsammans. Han är min högra hand i trädgården. Barnen har tagit emot honom, barnbarnen kallar honom redan farfar Bertil. Han pysslar och skojar med dem som vore de hans egna.
Efter ett liv i ensamhet har han tinat upp i vår nya lilla familj. Så blev en främling, Bertil, min egen.
Mina väninnor är lite avundsjuka.
Att hitta en rejäl man på äldre dar, och dessutom på ett sådant ovanligt vis han bara klev in liksom!” säger de.
Jag ler. Men sedan dess låser jag ändå dörren, noga varje gång!
