Du skulle hört hur det var när vi försökte hitta den skyldige till att vår papegoja försvann. Barnen, på väg ner till bryggan vid sjön, glömde stänga buren till papegojan. Farmor, nyss hemkommen från Coop, öppnade fönstret på vid gavel för att vädra. Ja, och på kvällen när vi letade efter Folke, insåg vi snabbt att vår tjusige amazon hade dragit sin kos åt okända breddgrader.
Tre dagar och tre nätter letade vi, glömde både jobb och trädgårdsfix och travade runt i hela sommarstugeområdet på jakt efter honom. Helt förgäves. Ingen hade sett röken av Folke. Barnen torkade tårarna mot kinden, farmor suckade sitt eviga “åh herregud”, och jag och min man gnällde på både stora och små där hemma.
Vår egen hund, Asta en stolt airedaleterrier var dock omöjlig att släppa lös på någon. Asta var otröstlig. Hon visade bara livstecken de få gånger det plingade på dörren; då rusade hon mot hallen, skällde hjärtligt men stannade direkt och märkte att hennes röst ekade ensam. Då vände hon långsamt tillbaka till sin lilla matta. I fyra år har gäster i vårt hus alltid fått ett kör av skall i dörren Folke var en stjärna på att skälla, ibland lät han till och med mer hundig än Asta själv.
Det där skallet var Folkes första försök till papegojartyg. När han var en helt grön liten unge (i både färg och erfarenhet) brukade han kliva fram mot missen, Elsa. Då, när Elsa låg och sov hopkurad, smög sig Folke nära och skällde så att pälsen reste sig på henne. Elsa for upp med ett högljutt mjau!, och så kom Asta springande med sitt skall och kaoset var total.
Elsa tolererade Folke, även om jag ibland trodde hon helst såg honom flytta ut. Asta däremot älskade fågeln helhjärtat. Den där rackaren satt ofta bokstavligt talat på Astas huvud. Och ofta satt han i timmar och föreläste för Asta med exakt farmors snörpiga ton:
Vem ska äta upp gröten då?
Och efter en lång tystnad, lika dramatisk som på Dramaten, la han till:
Vi har inga grisar i huset!
Asta lyssnade på papegojan precis som barnen lyssnade på farmor alltså inte alls. Ibland blev hon less på allt tjat och petade loss Folke med sin sträva tunga.
Så ja, Folkes försvinnande kändes som en personlig tragedi för alla oss utom Elsa. Så gick det ett par veckor och vi började lära oss leva med tanken att han nog var borta för alltid, när det plötsligt gick rykten i området: bland skatorna som rensade våra trädgårdar fanns plötsligt en illgrön, fräck fågel med rött ansikte som inte bara härmade korpen, utan också kunde skälla och, pinsamt nog, svära precis som en människa. Det fick oss först att tappa hoppet sådana ord hördes då sällan i vårt hem, åtminstone inte högt men vi insåg att Folke nog snappat upp ett och annat ute på egen hand, som Elsa plockar upp fästingar. Så vi började leta på nytt.
Efter ungefär tio dagar stod jag ute vid jordgubbslandet när jag plötsligt hörde ett igenkännande:
Jaha, vad vill du?
Och där, mitt bland smaskande skator, satt min unge på ett körsbärsträd.
Folke, kom hem nu! Mamma har saknat dig, hela folket saknar dig, och Asta Jag har goda frön till dig…
Folke lutade på huvudet och tänkte. Jag sträckte försiktigt ut handen, försökte långsamt närma mig grenen, men…
Haha, era busungar! utbrast Folke med byombudsbergas vassaste röst och drog iväg med skatorna.
Folke levde sitt fria sommarliv ute bland fåglarna tills frosten kom. Flera gånger dök han upp utanför vårt hus men locka in honom igen var lönlöst. Tillrättavisningar möttes med kråksång eller filosofiska mumlanden innan han viftade sin gröna stjärt och flög sin väg.
Men när hösten blev kallare och mörkare, började grannarna se honom ensam allt oftare. Han satt där, burrig och sorgsen på staketet, och vi förstod att han började tröttna på skatorna. Då kallade vi in vårt tunga artilleri: Asta. Vad hon viskade i Folkes öra vet jag inte, men plötsligt en dag kom Folke stolt inflygande över vår tröskel, sittandes högt uppe på den rödbruna hundens rygg, som om inget hade hänt.
