Annika hade legat i sängen i flera dagar utan att orka resa sig. Hon hade inte ont någonstans, men huvudet snurrade och energin var försvunnen. Att stiga upp kändes fullständigt meningslöst.
Vad ska jag upp för? tänkte Annika. Allt jag skulle göra i livet är redan gjort: barnen är vuxna, föräldrarna har jag tagit ett sista farväl av. Nu står jag liksom utanför allting. Åren har flugit förbi, på ett ögonblick.
Hon kände ingen lust till något alls. Blicken gled runt i rummet från taket hängde små trådar av spindelväv. Hon tittade ut genom fönstret mot trädgårdslandet, som nu täcktes av ogräs. Ljuset började silas in, Annika slöt ögonen och somnade om.
I drömmen träffade hon sin mamma. Annika blev förvånad mamma hade hon bara drömt om en enda gång tidigare, strax efter begravningen för tre år sedan. Mamma såg milt på henne och räckte ut händerna som för att omfamna och smeka Annika över håret, precis som förr, men något osynligt stoppade henne.
Älskade dotter, sa mamma tyst, nu är det snart din sista dag
Det var som om något kastade Annika ur drömmen. Hon slog upp ögonen, skakande av oro.
Sista dagen? Är det redan slut? Varför så snart? ropade Annika ut i tomheten.
Hon målade inom sig bilden: där låg hon livlös på samma säng, barnen och släktingarna anlände, huset i oordning, trädgården igenvuxen, ingenting att bjuda på. Annika började ila runt i huset, utan att veta var hon skulle börja.
Hon slog snabbt ihop en deg i köket: “Den hinner jäsa till kvällen, då ska jag baka bullar. Om jag får leva så länge.”
Hon fyllde baljan med vatten, slet fram trasan och torkade damm i varje vinkel. Allt liggande rensades bort. Sen gav hon sig på golvet.
Sådär, nu är det ordning i huset, pustade Annika.
Nu var det trädgårdens tur. Hon kämpade som besatt kände varken hunger eller trötthet, bara tanken ekade i huvudet: “Sista dagen! Sista dagen!”
Först när det sista ogräset var draget ur landen kände Annika benen vibrera av utmattning.
Jag borde vila Nej, senare, senare.
Hon mindes degen och skyndade in.
Snart stod hon där med nybakade bullar på köksbordet.
Barnen kommer väl imorgon, då får de fika och minnas mamma, sade Annika med tårarna i halsen. Får väl smaka själv Åh, så fluffiga de blev!
Hon satte sig vid fönstret och tänkte:
Så skönt det är ändå att leva, trots allt.
Men det var dags att förbereda sig för den sista färden.
Annika började gå genom sina kläder, letade ut en ny klänning som ännu aldrig använts.
Hon ställde sig vid spegeln, fixade håret och la på lite rouge. Hon satte på sig klänningen och såg på sig själv nästan förtrollad.
Vilken utstrålning! Nästan synd, man skulle snarare gifta sig än begravas så här!
Men ödet rår man inte på Hon la sig för att dö. Men det blev ingen tid till det. En bil stannade utanför huset, någon tutade.
Säkert till grannen, tänkte Annika, det kom alltid folk dit.
Men efter några minuter knackade det på dörren igen och igen.
Kan det vara barnen? Hon kikade ut. Nej, bilen var okänd.
Oj, vilken kärra! mumlade Annika har någon kört vilse? Hon gick till dörren, hakade av och öppnade.
En man stod där, snygg och prydlig. Annika betraktade honom snabbt.
“Titta, han är ju uppklädd som till bröllop!” tänkte hon.
Är det Annika? frågade mannen.
Ja
Jag är här för din skull. Förlåt att det dröjde på vägen
Ville du något speciellt? Annika förstod ingenting.
Jo, hm han verkade tveksam.
Ni har nog gått fel, tror jag.
Nej, nej, jag söker dig. Förlåt att jag kommer så här oväntat.
Nåja, lite sent på dagen för besök. Vad gäller det?
Jag vet, förlåt, tiden rann iväg. Jag körde långt och körde vilse.
Mannens ord möttes mest av oförståelse.
Jag heter Stig. Jag ville lära känna dig.
“Inte riktigt vad jag planerat för idag” tänkte Annika.
Hur vet du vem jag är? frågade hon.
Jag försökte bli vän med dig på Facebook, men du är sällan där. Jag fick tag på dig, fråga inte hur, så nu är jag här.
“Vad ska jag göra med honom?” funderade Annika.
Stig, förlåt mig, men jag har inga planer på att inleda något nytt i livet. Åk hem igen.
Du har nog rätt, jag borde ringt först. Farväl, Annika.
Han gick snabbt mot bilen, vände tillbaka på halvvägs och räckte Annika en dyr presentask med Aladdin-choklad.
Ursäkta mig.
Sedan fortsatte han mot bilen.
Annika blev illa till mods, hon tyckte lite synd om den okände mannen. Han hade kört en hel dag han måste vara hungrig.
Stig, vänta lite. Kom in och ta en kopp kaffe i alla fall.
Mannens ögon lyste upp.
Gärna, Annika.
De gick in.
Tvätta händerna, handduken finns där.
Annika slog upp kaffe, ställde fram bullarna.
Är du hungrig? frågade hon.
Om det går bra.
Självklart. Ta för dig.
Annika insåg att också hon var hungrig. Hon dukade snabbt tur att hon hade bakat mycket.
Smaklig måltid, sa de i mun på varandra och skrattade.
För första gången på länge åt Annika med glädje. Hon kände ett oväntat lugn och välmående i närheten av denne främling. Stig var en intressant samtalspartner och efter en timme kändes det som om de känt varandra hela livet.
Annika, bara säg till om du behöver något, så hjälper jag.
Hon kastade en blick på hans kostym och log.
Hjälpa? Ja, det vore verkligen bra. Båthuset håller på att ramla ihop, och staketet ser bedrövligt ut
Stig dröjde med svaret:
Säg bara till, Annika. Jag fixar det.
Han reste sig.
Tack för maten, Annika. Jag ska inte tränga mig på, inser att jag inte kan be om plats för natten. Ha det bra.
Lycka till på vägen, Stig.
Annika röjde av, satt kvar en stund och gick sedan för att dö, eller snarare sova.
Hon somnade snabbt, utmattad efter dagen.
Dotter, varför gick du så fort igår, utan att lyssna färdigt? frågade mamma i drömmen. Idag är sista dagen i ditt ensamma liv. Vi såg hur illa du haft det, så vi bestämde oss för att skicka dig en ängel. Stöt inte bort honom nu, han ska ta hand om dig, och du var rädd om honom, mitt hjärta.
Vem, mamma? er ängel har ju redan åkt, blev rädd för allt arbete.
Mamman log, lade en välsignelse över Annika och försvann.
Tidigt på morgonen väckte ljudet av en lastbil Annika. Hon såg ut genom fönstret bilen fullastad med byggmaterial. Den rullade fram till hennes hus, en till följde, ut klev män och började lasta av brädor.
Vad är detta? Jag har inte beställt något.
Hon ville rusa ut och skrika att de skulle ta bort allt igen, men såg Stig stå och visa var det skulle läggas.
När allt var avlastat åkte männen igen.
Annika gick ut.
Herregud! Det räcker till ett nytt hus!
Närmare lunchtid kom en bil till. Denna gång med plåtar och annat.
Men, ett nytt staket som grannen fick, insåg Annika.
Snart började jobbet staketet skulle på plats, och Annika såg Stig, nu i arbetskläder, själv hugga i som om han aldrig gjort annat.
Annika gick ut:
Stig, varför allt det här? försökte hon säga emot.
Oroa dig inte, Annika. Gå in i värmen så ordnar vi det här.
Annika var förvirrad. Livet hade lärt henne att inte lita på män hon hade haft två och inte blivit lycklig med någon. Allting hade hon fått fixa själv. Ingen hade någonsin tagit hand om henne. Hon visste inte alls hur hon skulle reagera nu.
Arbetet gick snabbt. På några dagar hade hon nytt staket, nytt uthus, nytt golv i stugan, kaminen lagad. Ändå gick Annika med misstänksamhet vad var det Stig egentligen ville? Skulle hon erbjuda pengar för jobbet?
Men hon hade inga pengar.
Jag ger vad jag kan, resten senare.
När Stig kom in, trött men nöjd, sa Annika:
Tack, Stig, jag vet inte ens varför du gör allt detta för mig
Annika, lägg av, vad pratar du om?
Hon tog fram pengar.
Ta dem! Jag ska betala, även om det inte är mycket, du får resten senare.
Vad är det du gör, Annika? Det behövs verkligen inte.
Ta nu, du har gjort jobbet.
Stig gick tyst ut. Strax hörde hon bilen åka iväg.
Hon rusade ut. Stig var borta. Inte dagen efter, inte veckan efter dök han upp
Annika visste inte vad hon skulle ta sig till. En förlamande sorg satt djupt i henne. Hon kunde inte tänka på något annat hon hade blivit förälskad som en tonåring.
Varför sårade jag Stig? Hur ska det gå utan honom? tänkte Annika som om hon känt honom alltid.
Hon vandrade längs landsvägen, utan mål eller orsak. Grannkvinnan, som visste allt om alla i byn, stoppade henne:
Annika, gubben du skrämde iväg titta vad han gjort för dig! Det är ju en bra man, förstår du väl!
Han åkte för längesen, sa Annika dystert.
Lägg av, på kurvan mot byn står hans bil varje kväll till morgonen.
Var, sa du? Var?
Vid vägskälet
Annika lyssnade inte mer utan sprang kanske skulle hon få syn på Stig. Men varken bilen eller Stig fanns där.
Hon ville nog bara retas, tänkte Annika och gick hem.
Om natten kunde Annika inte sova. Hon drog pläden om sig och gick ut på trappan. Det blåste kallt, hon drog filten om huvudet och satte sig på översta steget.
Varför är jag så olycklig, viskade Annika, och så dum!
Tårarna gick inte att hålla tillbaka och hon grät högt där i natten.
Plötsligt kände hon någon omfamna henne, kyssa henne blöt på kinder och läppar.
Snälla Annika, gråt inte! Stig stod där.
Var har du varit så länge, varför försvann du?
Jag åkte aldrig, kunde inte åka. För jag älskar dig.
Och jag älskar dig, mer än allt.
Hon höll hårdare om sin ängel, sänd från himlen.
Tack, mamma, viskade Annika och grät igen. Men av lycka.
