Annika hade legat i sängen flera dagar, oförmögen att resa sig. Egentligen hade hon inte ont någonstans, men hon var matt, svag och kände ingen lust att göra någonting alls.
Vad är det för mening? funderade Annika. Jag har gjort mitt i den här världen: barnen är vuxna, föräldrarna är borta. Nu har jag ingenting att ta hand om längre. Åren har rusat förbi utan att jag märkt det.
Ingenting lockade längre. Hon såg sig omkring, och upptäckte spindelväv som hängde från taket här och var. Ute på gården, som brukade blomstra av morötter och dill, hade ogräset tagit över. Sakta grydde morgonen, Annika slöt ögonen och somnade om.
I drömmen kom hennes mamma till henne. Annika blev förvånad, mamman brukade bara komma till henne i tankarna, sist gången direkt efter begravningen för tre år sedan. Mammans blick var öm. Hon höll ut armarna mot Annika, som för att omfamna henne och smeka henne över håret, alldeles som förr, men det fanns en osynlig vägg mellan dem.
Min kära flicka, sa mamman, imorgon är din sista dag…
Annika skrämdes ur sömnen med hjärtat i halsgropen.
Sista dagen? Ska det redan vara slut? Varför? ropade hon ut i tomrummet.
Hon såg sig själv framför sig, orörlig på sängen. Barnen och släktingar kommer, det är stökigt i huset, ogräset växer vilt på gården och kylskåpet är tomt. Hon rusade upp, visste nästan inte var hon skulle börja.
I köket startade hon genast med en deg: Den hinner jäsa till kvällen, så kan jag baka bullar. Om jag ens lever så länge.
Hon satte igång och städade huset ordentligt, torkade damm från varje vrå och plockade undan saker. Hon skurade golvet.
Så, nu är det rent, suckade Annika nöjt.
Sedan gick hon ut i trädgården och rensade upp ogräset med sådan energi att hon glömde både hunger och trötthet. I huvudet snurrade bara ett enda ord: Sista dagen! Sista dagen!
Först när sista rabatten var rensad, kände hon hur benen värkte.
Vila ska jag göra sen…
Hon tänkte på degen och rusade in i huset.
Snart fylldes huset av doften av nybakade kanelbullar.
Nu kan barnen dricka kaffe och smaka på bullarna när de kommer imorgon, minnas sin mamma, Annika log med tårar i ögonen. Smakar själv. Åh, så goda!
Annika slog sig ner vid fönstret.
Tänk vad livet ändå är gott när man lever det!
Men det var dags att göra i ordning sig för sista färden.
Hon valde ut en fin, ny klänning som hon ännu inte haft tillfälle att använda. Hon kammade håret, la lite diskret smink och beundrade sig själv i spegeln.
Så vacker! Man skulle gifta bort mig istället för att begrava mig, skrattade hon tyst.
Men mot ödet kunde man ju inte protestera, tänkte hon. Hon la sig i sängen och blundade nu var det dags.
Men döden hann inte, för utanför hördes plötsligt en bil stanna och ett tutande.
Till grannarna, gissade Annika, folk kom ofta till dem.
Men någon knackade på dörren, ivrigt. Kanske var det barnen ändå? Hon tittade ut genom fönstret men bilen var helt obekant.
Vilken fräsig bil! mumlade Annika för sig själv och gick mot dörren. Hon lyfte av haspen och öppnade.
Utanför stod en välvårdad man. Annika synade honom länge.
Är det Annika? frågade mannen.
Ja…
Jag heter Staffan. Förlåt, jag är lite sen…
Varsågod, vad gäller saken? undrade Annika.
Jo, jag ville egentligen bara träffa dig… men det blev senare än jag tänkt, körde fel flera gånger.
Annika förstod ingenting.
Jag la till dig på Facebook för ett tag sedan, men du svarade aldrig. Så jag fick leta reda på dig på annat sätt och körde hit utan att ringa…
Jaha… Annika visste inte vad hon skulle tänka.
Staffan, du får ursäkta. Jag är inte så van vid nya bekantskaper, och har inget behov att ändra mitt liv nu. Du borde vända hem igen.
Jo, det är nog så, skulle ringt först… Adjö, Annika.
Staffan gick mot bilen. Halvvägs vände han om och räckte Annika en ask fin choklad.
Förlåt mig.
Sen försvann han tillbaka till bilen.
Plötsligt kändes det oväntat tomt. Annika var märkligt rörd över den här främmande mannen. Han hade rest hela dagen säkert var han både hungrig och trött.
Staffan! Vänta! Kom in, så får du en kopp kaffe i alla fall.
Gärna, Annika, sa han, tacksam.
Inne i köket tvättade han händerna på hennes uppmaning. Annika hällde upp kaffe och satte fram bullarna.
Är du hungrig? frågade hon.
Om det går bra…
Självklart, ta för dig.
Annika insåg snart att hon själv var hungrig också. Hon dukade fram vad som fanns.
Smaklig måltid! sa de på samma gång och skrattade.
För första gången på länge syntes Annika riktigt nöjd. Och det var överraskande behagligt att ha sällskap av den här okända mannen. Staffan var lätt att prata med, och efter bara en timme kändes det som att de känt varandra i åratal.
Annika, om du behöver hjälp med något så bara säg till.
Hon synade Staffans skjorta och log.
Jodå, nog finns det alltid något att ta tag i. Utehuset lutar, och staketet i trädgården faller nog snart…
Det fixar vi, sa Staffan och reste sig.
Tack för maten. Jag ska inte tränga mig på över natten. Ha det gott, Annika.
Lycka till på vägen, Staffan.
Hon plockade undan, vilade en stund men gick sen och la sig tidigt igen beredd på det sista farvälet.
Sömnen kom snabbt, efter all dagens ansträngning.
Dotter, varför rymde du igår? Mammas röst i drömmen igen, Idag var din sista dag i ensamhet. Vi såg hur tungt det blivit för dig och valde att sända dig en skyddsängel. Släpp in honom i ditt hjärta och värna om honom.
Vem ska jag ta hand om, mamma? Ängeln har redan flytt, han såg allt jobb och blev rädd…
Mamman log, välsignade henne och försvann i ljuset.
På morgonen väcktes Annika av motorljud. Hon såg ut i gryningen: en lastbil stannade utanför och arbetare började bära av brädor och byggmaterial. Kort därpå ännu en bil med last järnplattor, stängsel…
Vad är detta? Jag har inte beställt något!
Hon stod i hallen, beredd att protestera, men såg Staffan på gården, i full färd med att hjälpa till.
När arbetet var färdigt för dagen och de flesta åkt, kom Annika ut.
Men vad gör ni? Man kan ju bygga ett helt hus av det här!
Framåt lunch kom ännu fler byggjobbare. Snart satte de igång och byggde nytt staket, en ny bod, lagade upp köksgolvet och bytte takpannor. Staffan arbetade lika mycket som alla andra.
Annika försökte protestera.
Det är bara att gå in och vila, Annika! Allting löser sig, sa Staffan vänligt.
Annika kände sig överväldigad. Hennes erfarenheter med män hade inte varit goda, hon hade fått klara sig själv hela livet. Ingen hade brytt sig om henne så här. Hon visste inte hur hon skulle bete sig.
När arbetet efter några dagar var klart, satte sig Annika i kökssoffan. Staffan torkade av händerna när han kom in.
Staffan, jag kan inte tacka nog. Men varför gör du allt det här för mig?
Annika… bry dig inte om det.
Men hon tog fram sina sparade kronor och räckte över dem till honom.
Varsågod. Det är inte mycket, men du ska få resten senare.
Men du… Annika, varför?
För arbete ska man ha betalt!
Staffan lämnade huset efter en stund. Annika hörde hur bilen rullade bort. Han kom inte nästa dag, inte veckan därpå heller.
Annika gick hela dagen och hade ångest. Något viskade inom henne, känslor hon nästan glömt.
Varför gjorde jag så mot Staffan? Hur ska jag leva utan honom? tänkte hon, som om hon alltid känt honom.
Hon drev omkring på landsvägen utan mål. Grannfrun, som visste allt om alla, ropade åt henne.
Annika, släpp inte taget om den mannen! Ser du inte vad han gjort för dig? En rejäl karl!
Han är borta sen länge, svarade Annika dämpat.
Nej, hans bil står på kröken där borta varje kväll…
Var?! Annika började springa, men när hon kom dit, fanns varken Staffan eller bilen där.
Hon drev bara med mig, tänkte Annika och gick hem.
Den natten kunde Annika inte sova. Hon svepte in sig i en filt och satte sig på trappan. Det var kyligt ute och hon huttrade lite.
Varför är jag så olycklig… och så dum? snyftade Annika högt.
Plötsligt kände hon starka armar omkring sig och varma läppar över sina tårfyllda kinder.
Gråt inte, Annika… snälla, bad Staffan.
Staffan, var har du varit? Varför for du?
Jag kunde inte åka. För jag älskar dig.
Och jag älskar dig, mer än livet.
Annika kramade sin skyddsängel hårt.
Tack, mamma, viskade hon, och lät tårarna rinna, men nu av lycka.
Det finns alltid en ny början i livet, hur sent det än kan te sig. När vi vågar släppa någon annan nära, förvandlas ensamhet till värme och gemenskap.
