Jag heter Niklas, och det här är mitt dagboksinlägg.
Agnes har länge haft svårt att hitta sitt eget lilla hörn av lycka. Hon närmar sig fyrtio, men är fortfarande ensam. Något som känns märkligt, för hon är både klok och vacker, med ett stabilt jobb och en lön som aldrig är för sen. Men någon riktig kärlek har hon inte hittat.
Föräldrarna, Marianne och Lennart, oroar sig mycket för Agnes. De stöttar henne, mest känslomässigt förstås ekonomiskt har hon faktiskt kunnat hjälpa dem ibland. De säger alltid nej, så klart.
Bo med oss, älskling, vi har gott om plats! Och pengarna kommer du att behöva när du väl hittar din lycka! brukade Marianne och Lennart säga.
Varje dag tyckte de synd om Agnes när hon kom hem från jobbet, trött och sliten.
Det är bara vi som bryr oss om dig, stackars barn, suckade mamma ofta.
Bara tänk på hur tungt det blir om vi inte finns längre! Du måste hitta ditt eget liv, flicka lilla! lade pappa till.
Så satt de tre tillsammans framför teven kväll efter kväll, år ut och år in, och livet tuggade på i samma gamla hjulspår. Tristessen fick en att gäspa bara av tanken.
Särskilt när Lennart började prata om att “när vi inte finns längre” Agnes föddes ju när de bara var 19, var kära från början, så det kändes för tidigt att prata om sådant.
Agnes träffade sin första pojkvän, Rickard, redan under studietiden. Han var storväxt och lite klumpig alltid lyckades han välta eller tappa något. Marianne brukade småreta honom och kalla Rickard för “Rivjärnet” eller “Vandrade Katastrofen”.
Lennart imiterade hans gångstil och hur han försökte rädda det som föll.
Nej, dotter, han är en riktig otursfågel. Allt han rör vid går sönder! Det där kan aldrig bli din lycka! sade de.
Så småningom började Agnes själv se Rickard som misslyckad vattnet urholkar stenen över tid.
Men de hade fel. Rickard tog juristexamen, startade egen byrå, gifte sig med en kvinna som älskade hans charmiga klumpighet och nu bor de i villa utanför Göteborg han fick bara större spelrum.
Agnes lycka finns där ute någonstans! försökte Marianne och Lennart trösta både henne och sig själva.
Vår familj fungerade alltid bra nära sammanhållning. Förra vintern resa vi tillsammans till Thailand. Numera brukar vi titta på semesterbilder om kvällarna och minnas hur vi solade, badade, åt thaimat och drack färsk fruktjuice. Det var en bra resa.
Där träffade Agnes en man vid namn Rasmus, som var från Lettland. Föräldrarna skojade, så som de brukade.
Ja du, plötsligt har vi en roman med Rasmus från Lettland! skämtade Marianne.
Lennart stoppade en kudde under tröjan och lunkade omkring och drev med Rasmus utseende.
Agnes blev faktiskt sårad, för Rasmus var inte tjock, bara robust och intressant. Han kunde allt om stjärnhimlen, och på kvällarna brukade han visa henne olika stjärnbilder vid stranden. Trots föräldrarnas pikar gav Agnes honom sitt nummer.
När de kom hem fortsatte de ha kontakt. Men Marianne var skeptisk.
Semesterromans hör inte hemma någonstans! Det där blir aldrig något bra!
Det spelade ingen roll att både Agnes och Rasmus var singlar det var ändå “fel sorts relation” i föräldrarnas ögon.
Hitta din lycka, Agnes! Vi stöttar dig i allt, du kan alltid räkna med oss! försäkrade Lennart.
Sommaren kom, och som vanligt åkte de tre gemensamt till familjens sommarstuga vid Mälaren. Grillkvällar i trädgården, fika under äppelträdet, hemodlade grönsaker och jordgubbar. Ibland slöt sig grannarna till oss.
Så en dag kom grannens son Henrik på besök, tillsammans med sin lilla pojke, Max, ungefär fem år. Båda två hade ljust hår, blå ögon och prickig näsa öronen stack ut likadant på dem båda.
Senare fick Agnes veta att Henriks fru lämnat honom för en företagsledare, som inte ville ta hand om Max för att han liknade sin pappa för mycket. Henrik hade blivit ensam förälder.
Agnes blev förtjust i både Max och Henrik. Det var något sårbart och varmt över dem, och det klickade mellan henne och Henrik. Max fäste sig också snabbt vid Agnes.
Men Marianne drog sitt vanliga skämt:
Den där Henrik åt alla morötter, men lämnade en kvar! Hans föräldrar bjöd nog bara hit honom för att para ihop honom med dig!
En ensam pappa är aldrig någon vinnare. Vem lämnar en bra man ensam med ett barn? frågade pappa Lennart.
För första gången protesterade Agnes.
Pappa, ibland lämnar faktiskt mammor sina barn till pappor de litar på. Det betyder att han är trygg och vettig.
Nej, kära du, det är inte din lycka! Vi vill ha egna barnbarn inte andras! Vi vill hålla små händer och höra barnfötter tassa i vårt hem
Plötsligt stängde Marianne och Lennart av mot grannarna. Kontakten upphörde, och trädgårdskvällarna tog slut.
De fortsatte istället att sitta under äppelträdet och sörja över att Agnes inte fått den lycka de önskade henne. Sommaren gick i melankolins tecken.
Men Agnes hade verkligen börjat älska både Henrik och Max, men också föräldrarna, som hon inte ville göra ledsna. Det gnagde i henne att hon kanske älskade “fel” person, inte den som hennes mamma och pappa drömde om.
När sommaren tog slut åkte de tillbaka tillsammans, i sin Göteborgslägenhet.
Under höstens råa kvällar nämndes inte Henrik och Max längre, varken på skämtsamt allvar eller i förbifarten.
En dag såg Agnes en liten röd kattunge ute, som satt och försökte gömma sig för regnet under en bil. Ensam, eländig, skrikande utan mamma, precis som Max. Kattungen var utlämnad till ödet och kunde bli överkörd när som helst.
Agnes reagerade på ren instinkt. Hon tog upp det lilla livet, stoppade det under jackan, struntade i att den var blöt och smutsig. Hemkommen torkade hon den med handduk och gav den lite mjölk.
Hon satte sig på golvet och tittade på när kattungen slurpade i sig mjölken den lilla rosa tungan jobbade blixtsnabbt.
Stackarn, du var verkligen hungrig, tänkte Agnes.
Snart dök Lennart upp i köksdörren med tidningen i handen, och strax därpå Marianne. Det var dock inga varma leenden på deras ansikten snarare obekväm irritation.
Ta bort det där djuret omedelbart! Han kommer förstöra hela lägenheten, repa möblerna, riva tapeterna! Lennart, säg henne nåt!
Ja, vi kommer ju stinka katt lång väg! Ingen proper människa vill hälsa på oss, höll Lennart med.
Men mamma, pappa, hon är ju så liten! Vi kan köpa en klösbräda och hon kan lära sig lådan. Ser ni inte hur söt hon är? försökte Agnes.
Nej, det där vill vi inte ha! sa mamma bestämt.
Lyssna, du får ta katten till katthemmet. De är skyldiga att ta emot hemlösa djur! Och om de vägrar, hota med tidningen! utropade Lennart.
Agnes samlade ihop kattungen, drog på sig jackan och gick ut utan ett ord.
Hon kände sig tom och sårad hur kunde det bli så att hon vid fyrtio inte har något av sitt eget? Inga barn, ingen man, inte ens en egen bostad. Hon får inte ens ha en katt! Nej, nu ville hon ha sitt eget, även om det bara var ett litet rum någonstans man fick vara sig själv.
Istället för att åka till katthemmet klev Agnes in på första bästa mäklarkontor.
Tack vare sin sparade lön hittade hon snabbt en etta där djur var tillåtna. För första gången i livet kände hon sig som hemma. Kattungen fick en egen säng, leksaker och mat. Veterinären berättade att det var en hona, cirka två månader, och Agnes döpte henne till Juni.
Med Juni hemma, kände hon sig lyckligare än på länge. Juni fick Agnes att tänka på Max och Henrik varje gång.
En dag ringde telefonen, oväntat. Trots att Marianne och Lennart bråkat med grannarna ringde ändå Henrik. Han sa bara: Hej! Hur är det? Max vill säga nåt till dig!
Agnes log när hon hörde den lilla rösten och tänkte på Max lustiga fräknar.
Agnes! Vi saknar dig! Kom och hälsa på oss! Vi längtar efter dig, sa Max i luren.
Jag kommer, men får jag ta med mig kattungen? frågade Agnes.
Ta med hela Cirkus Maximum! skämtade Henrik. Vi hämtar dig skicka adressen!
Och där, mitt i allting, fann Agnes sin lycka ändå. Trots allt. Idag är hon lycklig med Henrik, Max och Juni. Och snart blir Max storebror om det blir pojke eller flicka spelar ingen roll.
Föräldrarna har hon fortfarande kontakt med. Hon älskar dem som förut, och de henne. Hon ringer ofta bara för att berätta att hon mår bra och har funnit sin egen glädje.
Visserligen är hennes lycka inte riktigt den de drömt om. Men den är hennes.
Kanske förstår Marianne och Lennart till slut, och kanske kan de en dag hålla små händer och höra små fötter springa över golvet hos Agnes. Men det viktigaste jag lärt mig är ändå att sann lycka kommer först när man vågar stå upp för sitt eget hjärta.
