Ger honom inte min bostad
Varför är du här?
Valborg stod i dörröppningen, orubblig. Händerna på dörrkarmen, som om det inte var en dörr till vardagsrummet utan till själva livet hon blockerade.
Hej, Valborg Anundsdotter.
Jag frågade varför.
Märta svarade inte omedelbart. Hon sänkte blicken mot tröskeln, mot den gamla trasmattan, blå med vit kant, som hon själv köpt för otaliga år sedan på Hötorget. Den låg kvar någorlunda sliten, men inte bortkastad.
Får jag komma in?
Pausen blev lång, typ en sån aldrig-förr-upplevd av Socialstyrelsen. Valborg rörde sig inte. Men till slut; hon backade, utan ett knyst, och försvann raka vägen till köket. En sorts hälsning, om man ansträngde sig.
Märta kom in, stängde dörren. Hallen luktade bekant, men ändå annorlunda. Förr doftade det lite rök från Genriks jacka, den som alltid hängde på vänster krok. Nu samsades där bara Valborgs flanellmorgonrock och en gammal stickad luva.
Inne i köket slamrade Valborg med vattenkokaren men såg på intet sätt ut att tänka bjuda på te händerna måste dock sysselsättas med något.
Jag såg att det var tänt, sa Märta. Gick förbi bara.
Tio på kvällen?
Bussen var sen. Fick stå och huttra på hållplatsen.
Valborg ställde på vatten, vände sig sedan långsamt om. Blicken: så man tittar på någon man slutat hoppas på, men ännu inte helt raderat ur folkbokföringen.
Häng av dig nu då, sa hon. När du ändå kommit.
Märta hängde kappan på vänstra kroken under luvan, ångrade sig, flyttade över den till den högra. Ordning måste det ju vara.
De satt mitt emot varandra. Valborg hällde upp the, utan minsta fråga om Märta ville ha. Sköt över socker, av ren och inlärd vana. Det där som kroppen gör när huvudet önskar allt vore annorlunda, men ändå serverar i väg.
Hur är det? frågade Märta.
Jo, tack. Ungefär som alltid.
Märta kastade en blick på Valborgs händer. Åldern hade satt sig som fläckar och knutor, och de klamrade sig om muggen alldeles för beslutsamt för att “som vanligt” skulle duaga.
Jag tänkte prata lite, sa Märta.
Om vad?
Lite av varje.
Om papprena?
Märta tvekade.
Inte bara.
Valborg tog en klunk te och ställde ner muggen med ett litet, ytterst svenskt klick det kan betyda allt eller ingenting.
Papprena får du ta med en jurist. Jag har sagt vad jag tycker.
Jag vet.
Då är det inget mer?
Det var inget egentligt spörsmål, därmed heller inget Märta behövde försöka svara på. Hon provade teet. För varmt. Ställde ner.
Ute droppade ett regn av den typ som stockholmare förr sa kunde fastna i håret mer av en tät dimma än en skur. Lyktstolpen vajade lätt och skuggor for över fönsterbrädan.
Märta kunde huset utantill. Visste att i den vänstra kökslådan låg snören och gamla batterier “kan vara lite kräm kvar”, menade Genrik, gud vet varför. Att under diskhon stod en hink, insatt endast när rören droppade vilket skulle vara varje oktober om man fick tro Valborg. Och där bakom kylen fanns springan, där ett mynt rullat in en sommar, som de sedan halvlekte fram med linjal till alla gapskratt.
Ale. Tre månader.
Jag hade med mig sylt, sa Märta. På plommon, från trädgården. Ställde i hallen, vet inte om du såg det.
Valborg kastade ett öga åt hallen till. Och tillbaka.
Såg det.
Du gillar plommon.
GILLade. Paus. Gillar.
Det där. Sällan har verbtempus träffat hårdare.
Märta visste hon började också ibland prata om honom i presens, och fastnade mitt i meningen.
Jag hörde du skulle till Tamara i Uppsala, sa Märta.
Jag har tänkt. Men det blev inget.
Vad väntar du på?
Tja, Valborg gjorde en sån där svensk avfärdande handrörelse. Lite grejer.
Märta sa inget. Inga “grejer” fanns, båda visste det. Det var lägenheten hon inte ville lämna. Rädslan för att återvända till tystnad. Eller att Tamara skulle tycka synd om henne. Den svenska skräcken för medlidande.
Valborg Anundsdotter, sa Märta, röstläget dämpades och blev verkligt. Jag har inte kommit för papprena. Helt ärligt.
Helt ärligt… svårt att avgöra om Valborg trodde, eller bara ekochattade.
Jag vet att du är arg på mig.
Jag är inte arg.
Okej.
Jag förstår bara inte. Plötsligt smet något levande ur rösten. Hur kan du bara gå vidare? Sex månader har gått. Du är… nån annanstans. Jag sitter här.
Märta lät det vara. Inget “du missuppfattar”. Bara satt.
Jag såg dig, fortsatte Valborg. Lisen granne såg också, sa hon. Du satt med nån på fik på Odengatan, i augusti.
Det var bara en kollega. Vi jobbade ihop.
Kollega. Eko igen.
Ja.
Valborg reste sig, gick bort till fönstret, stirrade ut på regn och lyktstolpe.
Ale älskade dig, sa hon utan att vända sig. Mycket. Kanske mer än du förstod.
Jag förstod.
Inte säker.
Märta höll sin mugg hårdare. Något i henne svajade, som lyktans skugga. Hon höll tyst.
Jag säger inte att du är en dålig människa, sa Valborg, fortfarande med ryggen till. Det tycker jag inte. Du är fyrtiotvå, har hela livet. Jag är sextioåtta. Och nu har jag haft en son. En.
Jag vet.
Och nu har jag det inte. Och du kommer med sylt.
Den precisionen, så svensk ändå. Märta kände nästan en uppskattning för den exaktheten, även om den högg oväntat.
Jag vet inte hur man gör. Jag kan bara komma, med nåt. Att komma med tomma händer är värre.
Valborg såg länge på henne, skarpt, frågande.
Har du gråtit? Innan du ringde på?
Lite.
I trappen?
Japp.
Valborgs ansikte släppte på något litet. Hon satte sig mittemot igen.
Vi är nog bra dumma båda två, sa hon.
Det första ikväll utan undertoner.
De teg. Regnet blev nu riktigt svenskt hörbart, envist.
Berätta för mig, sa Märta. Om testamentet. Vad det egentligen är som stör. Inte advokatsvenska, utan din.
Valborg såg på henne, nästan förbluffat. Man frågade visst inte det här.
Det är lägenheten, sa hon. Hans. Vi sparade ihop den, Genrik och jag. Åtta år tog det. Så han skulle ha egen start. Han bodde där, ni bodde där, och det har jag inga problem med. Men nu, på papper…
På papper går den till mig, sa Märta.
Ni var inte gifta.
Vi levde ihop i sex år.
Jag vet. Men jag tror han hade velat att jag haft något att säga till om. Inte bara… stå bredvid.
Han skrev testamentet, Valborg Anundsdotter. Det var hans vilja.
Jag vet att han gjorde det. Paus. Det var nog rätt, också. Jag vet inte längre. Först var jag bara arg. Nu… inte arg. Bara… förvirrad.
Vad är det du undrar?
Varför du spar på den. Du sa till Lisens dotter att du kanske flyttar för du har för stort. Varför då hålla kvar?
Märta såg på henne.
Jag sa det när allt var svart. Jag vet inte än.
Om du säljer… började Valborg.
Jag ska inte sälja.
Men om, insisterade Valborg. Skulle du berätta? För mig, inte för nån främling?
Där förstod Märta att det var det som avgjorde. Inte kvadratmeter, inte kronor. Detta: Inte bli utesluten. Få höra först. Tråden till sonen genom kvinnan som också hade varit där.
Du blir den första jag berättar för, sa Märta. Lovar.
Valborg nickade, diskret. Fyllde på te.
Har du ätit idag? frågade hon.
I morse.
I morse. Hon öppnade kylen, förvånansvärt handgripligt. Jag har kokat nudelsoppa. Tar du?
Gärna.
Medan Valborg värmde, satt Märta och såg på hennes rygg. Tänkte på hur de, om allt varit annorlunda, möjligen åkt till landet ihop. Firat jul. Ringt utan att ha ärenden. Eller så hade det låtit lika stelt som alltid. Svenskt civiliserat, aldrig vänner, aldrig främlingar.
Soppan var avskalad och vardaglig. Morot, lök, nudlar, lite persilja. Inte för gäster; för sig själv.
Gott, sa Märta.
Tat lugnt med berömmet.
På riktigt!
Valborg åt och teg. Efter ett tag, blicken kvar i tallriken:
Han letade efter dig på sjukhuset. Visste du det?
Märta stannade.
Vad?
Du var bortrest i april. Du sa det var konferens. Han blev inlagd på utredning. Jag var där. Han frågade varje dag, när du skulle komma. Jag sa jag visste inte. Han sa, imorgon då. Sen på tisdag.
Märta la ner skeden.
Jag kom så fort jag fick veta.
Jag vet. Valborg såg upp nu. Du behöver inte ha dåligt samvete. Jag bara berättar.
Varför?
Jag vet inte. Så att du vet. Att någon mer än jag vet.
Det var rakt. Märta kände sig torr i munnen, trots att det var soppa. Tog teet. Nu kallt.
Han sa aldrig att han var rädd, sa hon. Jag trodde han var lugn. Att han inte ville ha mig surrande över sig.
Han tålde inte ömkan.
Just det. Jag trodde jag gjorde rätt.
Kanske gjorde du. Valborg samlade in tallrikarna. Kanske inte. Vem vet?
Det där “vem vet” blev hängande i tystnaden. Tungt.
Märta hjälpte till med disken, det var outsagt men självklart. Valborg diskade, Märta torkade. Det fanns något i den hushållssvenska vardagsgöran.
När de satte sig igen, kom Valborg med småkakor, såna billiga från Coop, sista smulorna.
Lisen säger att jag borde gå med i någon målarkurs på PRO. Akvarell, på torsdagar.
Vill du det?
Nja. Lite löjligt.
Varför då?
Ja, vid den här åldern…
Det är väl idealiskt, sa Märta. På riktigt.
Valborg såg på henne med en klassisk svensk-ironisk min.
Du låter som en kurator.
Du låter som om du är nittio.
Sextioåtta.
Inte hundra.
Valborg tog en kaka.
Alltid haft något att göra. Först Genrik, sen Ale, sen jobbet, så skulle det komma barnbarn, så blev det inte. Man måste ju få… Men måla för skojs skull? När lärde man sig det?
Dags att börja.
Lätt för dig att säga.
Svårt att säga, säger jag.
Valborg såg på Märta.
Följer du med på målarkurs du?
Nej. Men jag har det också svårt ibland. Mitt jobb, mina vänner. Men samma sak; man kommer hem, undrar var han är, tänker att han skulle säga nåt konstigt och allt skulle ramla på plats.
Paus.
Han kunde säga konstiga saker, sade Valborg.
Kunde han.
Kom hem, sa: “Mamma, när jag var liten trodde jag att ekorrar var små ekar.” Var får han allt ifrån?
Han sa till mig att elefant på mongoliska är “zaan”, och det lät som han var fånigt stor på riktigt.
Valborg skrattade kort, förvånat, som om hon glömt att hon kunde.
Jösses. Var hittade han allt detta?
Läste jämt.
Ja, från fem års ålder med näsan i bok. Fick honom knappt till middagsbordet.
Han visade mig ett fotografi. Ni på landet, han på trappan med en bok. Alla andra lekte.
Jag minns landet. Valborgs blick svävade iväg, någon plats att minnas i, bortom köksklockan. Genrik hade grönsaksland. Han drog och donade. Ale satt med en bok. Jag tänkte jaha? Så blev det så.
Vad läste han då, som åttaåring?
Om kaptener och hav. Han såg aldrig havet innan han var sexton. När han väl såg det bara stod han och stirrade. Genrik: “Vad säger du då?” “Det är inte alls som böckerna. Mindre.”
Märta log. Hon hade hört en annan version från Ale. Vilken var sann? Eller var det själva berättandet som blev sanningen?
Han berättade om Genrik ofta. Saknade honom.
Genrik, Genrik Ottosson, dog för sex år sedan, strax innan Ale och Märta träffades. De sågs aldrig.
Ja, sa Valborg torrt. Saknade.
Saknar du?
Varje dag. Sade det som om det inte ens var tragiskt längre, bara fakta. Man vänjer sig. Saknar ändå. Det funkar så.
Jag vet.
Tystnaden mellan dem var nu möjlig.
Berätta om honom, Märta igen. När han var liten. Jag vet så lite. Han var inte förtjust att prata om barndomen.
Valborg såg länge på Märta.
Varför vill du höra?
Jag vill veta. Medan någon kan berätta.
Lite kantigt. Men sant.
Valborg var tyst en minut. Sedan gick hon ut, hörde gnissel från skåpet i vardagsrummet och kom tillbaka med en ask. Sådana som stoppas undan och aldrig rensas.
Det är hans, sa hon. Jag har rensat, men detta blev kvar.
Hon öppnade. Räknebok, gamla leksaker, teckningar. Märta öppnade en skrivbok. Grotesk handstil “Ale Ottosson, klass 2”.
Herre Gud, sa hon tyst.
Precis, sa Valborg. Det säger jag varje gång.
De bläddrade. Valborg berättade, Märta lyssnade. Om sjuåringen som skulle stå på huvudet, om katten han släpade hem, som sedan bara försvann “ville bo själv”. Om fjortonåringen som bestämde sig för att bli programmerare, för “de slipper springa ute och kan jobba i tofflor”.
Han jobbade i tofflor.
Höll löftet.
Han höll det.
Klockan blev nästan midnatt innan Märta fattade att hon måste iväg om sista bussen skulle hinnas.
Jag borde gå. Annars blir det taxi för fyra hundra spänn.
Stanna, sa Valborg snabbt, nästan förvånat. Bäddsoffan i vardagsrummet. Jag fixar.
Men det är ju…
För vem?
Märta såg på henne. Valborg undvek blicken, som om orden bara råkade hoppa ut.
Okej, tack, sa Märta.
Medan Valborg bäddade diskade Märta muggar. Såg sitt spegelbild i fönstret, kökslampans gula ljus. Tänkte på att det här samtalet, den här soppan, dessa tummade skrivböcker hade varit otänkbara för tre månader sen. Sammankömster, i alla fall de svenska, måste mogna.
Kanske fanns sådant i relationer, särskilt kring död, som inte sorteras av jurister. Man kommer, med sylt eller tomhänt, och väntar tills det gör mindre ont.
Hon visste inte om det någonsin skulle bli lättare. Men något hade lossnat ikväll.
Rummet var detsamma där hon och Ale övernattat ibland. Samma bäddsoffa, rutigt överkast, som Valborg konsekvent kallade “brun” fast färgen var tegel. Märta lade sig, stirrade i taket.
Bokhyllan dignade av Genriks böcker Moberg, Strindberg, någon sjuttitalsdeckare. En tunn bok särskiljde sig. Märta drog ut den. “Brev från ingenstans”, okänd författare. På försättsbladet: “Till mamma, läs långsamt. Kram Ale.” Märtas hjärta tvärvände. Lade tillbaka boken.
Hon såg på den länge i halvdunklet.
Ljud kom från köket. Valborg gick, bjälkar knakade, en kran droppade. Livet, helt enkelt.
På morgonen kokade Valborg havregrynsgröt. Märta vaknade till doften, fick tallrik utan att bli tillfrågad. Ett glas apelsinjuice intill, oväntat borgerligt. Ute: ett typiskt grått oktoberstockholm.
När börjar du jobba? frågade Valborg.
Tio. Inget stress.
Tar du tunnelbanan?
Ja.
Tredje stationen, eller hur?
Du minns.
Ale nämnde det.
Gröten var salt, med smör i barndomens. Märtas mamma kokade alltid salt gröt, men Märta hade vant sig vid söt. Nu smakade det av något förlorat.
Jag ska visa dig nåt, sa Valborg, reste sig och letade fram ett kuvert. Hittade detta när jag rensade. Från hans lumpartid. Läs, men lämna tillbaka jag vill bara du ser hurdan han var.
Hon gav Märta ett brev, tre sidor, valt bläck. Ale skrev om morgondimma utanför baracken, om en gammal poppel, om saknaden efter tystnaden hemma och mammas bullar.
En helt annan Ale. Ofärdig, sårbar.
Får jag kopiera? Eller ta ett foto?
Valborg funderade.
Ta det. Behåll det. Jag har läst det för många gånger.
Fast det är ditt.
Märta. Första gången under två dygn hennes namn sades vänligt. Behåll.
Tystnaden blev vänlig. Diskandet av grötgrytan gick hand i hand.
Du borde åka till Tamara, sa Märta. Lägenheten står kvar. Hon saknar dig.
Hon ringde förra veckan, erkände Valborg. Tyckte jag var orättvis.
Se så, åk nu.
Vi får se.
Valborg Anundsdotter.
Vi får se, sa hon fastare.
Märta hängde upp handduken.
Jag kan komma förbi ibland, om du vill. Inte ofta, men då och då.
Valborg stängde av kranen, höll i handduken ett tag.
Kom. Jag kokar soppa.
Med nudlar?
Eller vill du hellre ha med bovete?
Nudlar är bra.
Då säger vi så.
Märta klädde sig. Valborg följde henne till dörren. Kappan på, väska på axeln.
Tack för natten.
Det är väl inget. Skynda dig nu.
Märta tog handtaget, vände sig.
Den där boken Ale gav dig… Har du läst den?
Påbörjade. Kort paus. Långsamt.
Han skrev så.
Jag såg. Han visste väl hur fort jag läser.
Märta nickade, öppnade dörren.
Hej då.
Hej då.
Dörren stängdes. Märta stod kvar i trapphuset, hörde klicket på insidan med en liten fördröjning. Som om Valborg först väntade.
Trapphuset doftade fukt och svag lack. Lampan på våning två fladdrade men slocknade aldrig. Hon gick, långsamt, med handen på räcket.
Ute var det samma oktobergnäll. Folk på väg till arbetet, någon bil lät högt, duvor struttade runt som små chefer över torget. Allt var som alltid, och ändå inte.
På väg mot tunnelbanan tänkte Märta: försoning är inget man beslutar sig för och sen är det gjort. Det är ingen punkt, inget beslut. Kanske bara så här: soppa. Skrivböcker. En natt på bäddsoffan. Ett handduksbyte. Ett brev i botten av väskan.
Hon visste inte vad som väntade. Inte hur de skulle bli, hon och Valborg, i detta nya något. Inte svärmor och svärdotter, inte vänner bara folk som älskat Ale, var och en på sitt sätt. Det är tillräckligt.
I väskan låg brevet. Hon skulle inte läsa det förrän ikväll, bestämde hon. Hemma, när det var tyst.
Tunnelbanan kom. Dörrarna öppnade, stängde. Resan gick.
Några stationer före sin, tog Märta fram telefonen och skrev till Valborg: “Kom fram. Tack för gröten.”
Svaret kom en kvart senare redan på jobbet, mitt bland kollegors brus.
“Prego. Sylten står i skafferiet.”
Märta log, stoppade ner telefonen, tog av sig kappan.
Någon skrattade i korridoren, till helt fel sak. Utanför kontorsfönstret sågs en flik ljusgrå himmel. Kanske klarnar det till kvällen, tänkte Märta. Eller inte. I oktober vet man aldrig.
Hon hann precis till mötet.
Fredag kväll, tre dagar senare, ringde Valborg. Märta höll på att värma middag, fick ta tredje signalen.
Jag reser till Tamara, sa Valborg utan hälsning. Lördag morgon.
Vad bra, sa Märta.
Tio dagar.
Det låter bra.
Paus.
Hoppas det var okej att ringa?
Det är jag glad för.
Ja… Valborg tystnade. Märta.
Ja?
På hyllan, i rummet där du sov. Ta den där boken. Nästa gång du kommer. Den ska vara hos Ale, och han är ju hos dig nu.
Märta stod vid spisen med sleven i handen. Middagen började bubbla; hon sänkte värmen.
Okej, sa hon. Det gör jag.
Bra. Då ska jag packa.
Trevlig resa.
Tack.
En tystnad, lika bekväm som en kaffepaus på jobbet.
Hej då, sa Valborg.
Hej då.
Märta vred ner plattan. Lade sleven på stället. Tittade ut mörkt, gatubelysning.
Någonstans i Uppsala väntade Tamara, preppade fika. Någonstans fanns boken med “läs långsamt” och “kram”. Någonstans i ett främmande skåp stod en burk plommonsylt.
Kanske är det det här som blir kvar. Inte det som står på testamentet. Inte kvadratmeter utan just sylt på någons hylla. Ett brev i ett kuvert. En replik, sagt i fel ögonblick men ändå helt rätt.
Märta tog sleven och rörde i soppan.
