Igår sa min pojkvän till mig:
På lördag kommer grabbarna över. Kan du åka till dina föräldrar?
Jag stelnade till, med kaffekoppen i handen.
Erik, igen?
Ja, vi samlas en gång i månaden, det vet du ju, svarade han.
Jag visste det. En gång i månaden kommer hans vänner hem till oss för att spela brädspel, och varje gång ber han mig sova borta från vår gemensamma lägenhet. Vi har bott ihop i två år nu. Jag är trettioett, han trettiofyra. Hans vänner är runt trettio till trettiofem, alla har flickvänner eller fruar. Men på något sätt är det alltid bara jag som måste åka när de träffas.
Jag tar med mig en övernattningsväska och åker till mormor, till mina föräldrar eller till en väninna som ett barn som skickas bort när de vuxna ska roa sig. Det känns förnedrande.
Första kväll utan tjejer
Det började för ett och ett halvt år sedan. Vi hade precis flyttat ihop.
Erik sa:
På lördag kommer några vänner hit, vi ska spela brädspel. Kan du åka bort?
Jag blev förvånad.
Varför då? Det här är ju vårt hem.
Vi tänkte ha en killkväll, bara grabbar, så att ingen stör.
Måste de andra flickvännerna också åka bort?
Nej. Men de bor i olika hem, vi bor ihop det skulle bli konstigt för dig.
Jag tänkte: Okej, låt dem få en kväll. Jag stack hem till en väninna.
Erik kom hem nöjd:
Tack för att du åkte. Vi hade det supertrevligt.
En månad senare:
På lördag kommer grabbarna. Kan du dra till dina föräldrar?
Jag åkte hem till mamma och pappa.
En månad efter det till mormor.
Ytterligare en månad till väninnan igen.
Så har det varit i ett och ett halvt år: en gång i månaden packar jag min väska och lämnar mitt eget hem för en kväll utan tjejer.
Vad som verkligen stör mig
Nyligen fick jag veta att de andra tjejerna inte behöver åka hemifrån när deras killar träffas.
Jag frågade en av dem, Karin, som är tillsammans med Petter, en av Eriks kompisar:
Karin, vad brukar du göra när de har sina spelkvällar?
Hon såg förvånad ut och svarade:
Ingenting. Jag är hemma, gör mitt. De sitter i vardagsrummet och spelar.
Och Petter ber dig aldrig åka?
Varför skulle han? Det är ju mitt hem också.
Jag pratade med två tjejer till. Ingen av dem åker bort. Bara jag.
Jag frågade Erik:
Varför får de andra tjejerna stanna, men du ber mig gå varje gång?
Han funderade lite och sa:
Deras lägenheter är större, två-tre rum. Tjejerna kan vara i ett annat rum. Vi har bara en etta, det blir jobbigt för dig.
Det är inget problem, jag kan ju läsa med hörlurar på.
Nej, det blir bättre om du åker. Då blir det enklare för alla.
För alla. Men inte för mig. Alla trivs bättre när jag är borta.
Vad som sårar mig: att tvingas lämna mitt hem
Varje gång jag packar min väska för att sova borta känner jag mig som en främling i mitt eget hem. Jag betalar halva hyran, det här är min bostad, men en gång varje månad måste jag gå för att han och grabbarna ska få sin kväll.
Jag kommer hem till mormor med min väska och hon frågar:
Har ni bråkat igen?
Nej mormor, Eriks kompisar ska komma.
Men varför är inte du hemma?
Jag skäms över att förklara att min pojkvän hellre vill att jag åker bort för hans skull.
Jag åker till föräldrarna. Mamma höjer på ögonbrynen:
Du var ju här igår. Kommer du igen?
Erik har sin kväll utan tjejer, svarar jag.
Mamma säger inget, men hennes blick säger mer än tusen ord.
Vad som gör ont: dubbla standarder
Erik säger att jag är kravlös. Han säger att han har tur andra tjejer vill gå på restaurang, vill ha presenter, vill åka utomlands.
Andra par går på restaurang två gånger i veckan, säger han. Men du kräver inget, du är tålmodig.
Ja, jag kräver inget. Vi går ut på café någon gång i månaden. På två år har vi inte åkt på semester tillsammans en enda gång.
Andra par reser varje halvår, fortsätter han. Men du gnäller aldrig. Toppen.
Nej, jag gnäller inte, för jag vet att vi inte har råd, trots att han tjänar rätt bra.
Men när jag ber om så lite som att få vara kvar i lägenheten ibland, då är jag plötsligt krävande.
Men du kan väl åka bort en gång i månaden, säger han. Det är ju inte så jobbigt.
Det är inte så svårt, nej. Bara att packa, att lämna sitt hem och sova hos någon annan för att han behöver en kväll utan tjejer.
Jag ber inte om restauranger. Jag ber inte om semestrar. Men att få vara kvar i sitt eget hem det är tydligen orimligt.
Vad hans mamma säger: en röst av förnuft
För ett tag sen fick hans mamma höra om alltihop och sa:
Varför åker du? Det här är ju ditt hem. Stanna kvar och lär känna Eriks kompisar.
Jag förklarade:
Det är deras killkväll, det känns fel att sitta kvar.
Hon skakade på huvudet:
Du är hans tjej. Du ska vara med i hans liv, hans vänskapskrets. Om han gömmer dig för sina vänner är det märkligt.
Hon har en poäng. Två år ihop, men jag känner knappt hans vänner. Jag ser dem bara som hastigast, när de kommer och jag går.
Men sanningen är att jag är rädd för nya människor. Jag är blyg. Det är lättare att åka bort än att sitta kvar och känna sig i vägen. Eller så är det rädslan för att de ska tänka: Varför går hon? Erik kastar ut henne?
Vad jag fick veta: han blir inte ens inbjuden
Nyligen upptäckte jag något mer. När Erik tackar nej till en spelkväll på grund av jobb eller sjukdom träffas vännerna ändå utan honom. Och de bjuder inte ens in honom.
Varför träffades de utan dig? frågade jag.
Jag var upptagen, så de träffades ändå.
Men de frågade inte om du ville vara med?
Nej. Kanske glömde de bort mig.
Glömde? Eller ville de inte bjuda honom.
Jag fick även veta att tre av hans vänner redan haft sina bröllop. Erik blev inte inbjuden till något av dem.
Varför blev du inte inbjuden till Petters bröllop? frågar jag.
Jag vet inte. Kanske hade de en stram budget.
En budgetfråga? Eller betyder han inte lika mycket för dem som han tror.
Han bjuder hem dem varje månad, ber mig lämna hemmet för deras skull, men blir inte ens bjuden på deras bröllop.
Vad jag inser: jag är rädd för att kräva
Sista veckan har jag funderat: varför ber jag inte om restauranger eller resor? Varför går jag med på att lämna mitt hem varje månad?
För att jag är rädd. Rädd för att han ska lämna mig om jag börjar ställa krav.
Erik berömmer mig alltid för att jag är kravlös, och jag vågar inte förstöra den bilden. Jag är rädd för att framstå som en krävande ragata.
Så jag åker. För hans skull. För att inte förlora honom.
Men ju mer jag tänker, desto mer inser jag: jag håller på att förlora mig själv.
Vart jag står nu: mitt val
På lördag är det dags igen. Kväll utan tjejer. Erik har redan hintat:
Du åker väl till dina föräldrar?
Jag säger inget. Tänker, ska jag åka eller stanna?
Om jag åker blir allt som vanligt. Jag suddar ut mina egna gränser ännu en gång.
Om jag stannar blir det bråk. Erik kommer säga: Du förstör kvällen, nu har du blivit krävande.
Och jag vet inte vad som är värst: att lämna mitt hem eller att stanna kvar och känna mig skyldig.
Men en sak vet jag det kan inte fortsätta så här.
Kvinnor, har ni blivit ombedda att lämna hemmet när killarna ska träffas? Hur reagerade ni?
Män, förklara gärna: varför ordnar ni killkvällar och ber era tjejer åka bort från sitt eget hem?
Kvinnor, har ni varit med om att män berömmer er för att ni är kravlösa vart leder det?
Män, om era vänner aldrig bjuder er på sina bröllop, medan ni bjuder hem dem är det äkta vänskap?
