“Det blir inget hav för oss i år, det har vi inte råd med”, sa min man och försvann samma kväll på tjänsteresa. Dagen därpå såg jag en bild på honom, på stranden med armen om min syster.
Agnes, nu får du ge dig! Du är ju inte dum du jobbar som ekonom! Räkna själv. Du ser ju siffrorna. Billånet tar 25 000 kronor varje månad. Huslånet 35 000. Renoveringen av mammas sommarstuga vid Vättern, ytterligare 15 000 varje månad taket läcker, vi måste lägga om det innan hela stugan ruttnar. Hur tänker du att vi ska ha råd med Medelhavet? Eller Kanarieöarna? Det är omöjligt.
Anders vankade runt i vårt lilla kök, slog igen skåpsluckor, bökade med porslinet, hällde upp vatten och tömde ut det igen. Han mötte inte min blick, försökte akta sig för den som om jag plötsligt blivit Skatteverket.
Jag lutade mig över bordet med gamnacke, och stirrade in i den öppna fliken på datorn där Fritidsresor flashade turkost hav, mjölkvita stränder och palmer lutade över små bungalows. Mer än en bild, mer än en fantasi en dröm jag sugit syre ur i tre år.
Anders, viskade jag och försökte hålla rösten stadig. Jag har sparat. Jag har inte rört min bonus på ett halvår. Jag har ätit matlåda varje dag. Tagit extratid för att hjälpa tre olika AB att stämma av bokföringen nätterna då du sovit. Jag har 105 000 kronor på sparkontot. Det räcker. Jag har räknat! Bilen kan vänta två veckor, din mammas stuga rasar inte ihop på så kort tid eternittaket hänger kvar. Vi behöver vila. Fem år utan en riktig semester, sen vi tog lånet. Du har blivit stressad, tappar humöret direkt. Jag har nervryckningar under ögat. Vi måste komma ihåg att vi är gifta, och inte bara sambos med skuldberg.
Det handlar inte bara om pengar! morrade han. Muggen skallrade mot fatet. På jobbet är det kaos. Vi lämnar över projektet om två veckor! Chefen släpper inte iväg mig. Du vill väl inte mista huset också?
Men du sa ju förra veckan att det var lugnt nu
Saker händer, fräste han. Kunden kräver ombyggnation. Slutpratat, Agnes. Ingen Medelhavssemester i år. Vi åker till stugan över Kristi himmelsfärd, hjälper mamma med potatisen och grillar. Frisk luft, natur, skogen inpå knuten det är också semester! Eller?
Jag vill inte till din mammas stuga, sa jag tyst, och det brände bakom ögonen. Jag vilar aldrig där. Jag jobbar bara mer. Rensar rabatt, slåss med ogräs, lagar mat åt hela din släkt. Jag vill på solsemester, ligga still, göra ingenting.
Vill! Vill! Du är så självisk! Han slog näven i bordet. Bara du, bara du. Jag har dessutom en tjänsteresa snart, till Kiruna. Två veckor. Gruvorna, inspektion. Chefen skickar mig. Så sitta still i båten och tyst!
Kan du låna pengar från mitt semesterspar?
Företaget betalar när jag skickat in kvitton. Hotell där är dyrt, “fyrastjärnigt”, representation, middagar. Ska jag bjuda ABB på grillkorv? Det räcker inte med dieten hemma.
Hur mycket behöver du?
70 000 kronor.
Det är nästan allt?
Jag lämnar tillbaka allt efter resan, säger han som om han gav mig ett löfte.
Och jag kände verkligen skuld. Han skulle jobba i slask och snö för vår skull. Jag gav honom pengarna, skakandes på handen.
Han åkte dagen därpå. Jag packade hans väska.
Ta hand om dig, Agneta, log han och svepte på sig vinterkappan, doftandes särdeles exklusivt (och det var den parfym jag gett honom i julklapp). Jag ringer. Men Kiruna har knagglig täckning. Gruvor. Ingen mottagning. Så bli inte orolig.
Ta med långkallingar. Och varför badbyxor? frågade jag när jag såg dem i sidofacket.
Det finns pool och bastu på hotellet, skrattade han.
Låter rimligt. Jag nickade och sa hejdå.
Nu blev min värld dammig och grå. Jag gick som en skugga på jobbet och hem. Värmde gårdagens gryta under tystnad, såg på serier om andras liv.
Ensamheten gjorde ont.
Jag försökte ringa min syster, Svea. Hon min motpol, ljusblond, influencer, alltid på språng. Vi har aldrig varit särskilt nära men hon är ändå min syster.
Numret gick inte att nå. Märkligt Svea lever i sociala medier, lägger upp story var femte minut.
Jag letade upp hennes Insta. Senaste inlägget dagen Anders åkte. Ett ceriserosa resväska: “Mot drömresan! Gissa vart! Tips: sol, sol, sol. #secretmission”.
Jag skrattade nervöst. “Hon har dragit iväg igen.” Tänkte på badort i Spanien.
Veckan gick.
Anders ringde ibland. “Mycket nu, dålig täckning” men rösten var lätt, för glad, musiken i telefonen var inte norrländsk dragspel eller storm, utan något i bakgrunden som susade, vågor? Och tropiska rytmer, samba nästan.
Anders, vad är det för musik?
Det är chaufförens radio. Vi är på väg till gruvan, säger han. Vinden, du vet! Får klippa nu, dålig teckning, hej då!
En kväll uppe i en sömnlös oro scrollade jag på mobilen. Plötsligt poppade en notis upp: “Svea Ekström har taggat dig i ett inlägg”.
Mitt hjärta slog volter.
Jag klickade.
Långsamt laddades fotot upp: Blå himmel. Turkost hav. Vit strand. Och där Svea i röd minibikini på ett randigt solstol, ett paraplydrink i handen, solglasögon större än ansiktet. Hon strålade brunbränd och glatt nonchalant.
Bredvid henne
Anders. Min man. Skägget snuddar hennes axel. Samma badbyxor, samma klocka. Han skrattar.
Taggad i hans ansikte. Bildtext: “Lycka gillar en hemlighet men måste dela! Min hjälte, mitt lejon. Magi. #Mallorca #Love #MinMan #Vacation #SisterSorryNotSorry”
Jag blev bortkopplad från verkligheten. Det var som om hela rummet sjönk.
Min man. Och min syster.
På min drömsemester. För mina pengar, de jag samlat ihop genom att negligerat allt jag själv ville ha.
Jag var ett spöke av en kvinna. “Du förtjänar ingen semester.” “Pengar finns inte.” “Självisk.” Han hade lurat mig, snott min dröm, min kärlek och min syster.
Jag började skaka, smått men sen större, nästan feber. Illamående.
Sen blev det iskallt i min kropp. Det var som jag vaknade. En annan Agnes.
På morgonen var tårarna slut men hatet ruva som is. De njöt av semester på mitt sparande. Tänkte nu ska jag bjuda på “Norrlandsvinter” på Ekvatorn.
Anders hade gett mig generalfullmakt på Volvon förra året, “praktiskt att förlänga försäkring och serva”. Bilen var hans stolthet, en svart Volvo XC90. Alltså jag kunde sälja den.
Jag satte på mig kostym. Röda läppar. Samlade hans papper, bilnycklar. Gick till bilfirman där min gamle studentkamrat Erik arbetar.
Jag behöver sälja Volvon. Nu.
Han höjde på ögonbrynen.
Vad har hänt? Anders älskar ju sin bil?
Spelkulder. Snabba cash.
Vi kom överens snabbt. Priserna var bra, 650 000 kronor i handen. Av det betalade jag av lånet, resten över 500 000 in på mitt eget gamla bankkonto.
Sedan hem, samla Anders saker: kläder, kostymer, fiskerullar, hans PS4, hans favoritmugg. Allt i kartonger.
Beställde transport.
Vart?
Småland, Själevadsvägen 5, Märta Lindström (svärmor).
Bytte lås med dyraste larmsystemet.
Loggade in i hans mail (samma lösen vi alltid haft). Hittade bokningsbekräftelsen på “Mallorca Suites & Spa”.
Jag ringde hotellet. Förklarade att jag var huvudansvarig ekonom i firman, och att bokningen var gjord med företagskort på olovligt vis rekommenderade omedelbar avhysning och att de spärrar pengarna.
En timme senare notis: “Köp avböjt, kreditkort spärrat”. Nya, stressade sms från Anders och Svea: “Var är pengarna, vi blir utkastade, ring!”
Jag svarade inte. Bara laddade upp skärmdumpen av deras gemensamma semesterövning till båda. Kort svar: “Njut av tystnaden.”
Det tog tre dagar för dem att ta sig hem. Mamma frågade: “Agnes, förlåt Svea hon var naiv, Anders förförde henne!”
Min syster är död, sa jag. Hon som lever nu vill jag inte känna.
Svea lämnade Anders direkt. “Pank loser utan bil och hem nej tack.” Hon är redan i Dubai med ny karl.
Jag tog ut pengarna jag fått in, bokade en egen resa. Samma hotell, bredvid deras gamla bungalow, men med privat pool.
Nu sitter jag här, andas salt luft, suger på en Piña Colada. Havet är faktiskt läkande.
Fri. Stark. Ingen ska igen få säga åt mig om jag förtjänar semester eller ej.
Jag förtjänar allt.
