En gång för länge sedan tog Mattias sin trolovade, Elin, och flyttade till en liten by på landet. Där hade han fått sin farmors gamla stuga i arv, en enkel men trygg plats bland ängar och skog.
Välj själv, Elin! Här kan vi slå oss ner, eller så får vi försöka hyra en lägenhet i stan, sa han till sin kära.
Det fanns egentligen inte mycket att välja på. I staden hade Mattias ingenting; han bodde redan hos sin syster, Ingalill, i ett litet rum som han delade med sin äldste brorson.
Ingalill var aldrig särskilt glad över att ha Mattias som gäst. Bara när han skänkte henne det mesta av sin lön varje månad kunde hon le, men resten av tiden gnällde hon över småsaker. Dessutom fick Mattias ta på sig en hel del sysslor.
Varje helg skulle mattor piskas, täcken vädras, småpojkarna rastas, och det var tre barn: ett, tre och sex år gamla.
Systerns man befann sig oftast i en annan stad för studier, eller så umgicks han med vänner. Ibland for han hem till sina föräldrar bara för att vila upp sig från familjen. Allt detta visste Elin om.
Hon visste att Mattias, trots bra jobb och stadig lön, ändå knappt hade ett öre kvar allt gick till systern och hushållet. När han och Elin började träffas och Mattias behöll lite av lönen för egen del, var det nära att Ingalill slängde ut honom. Han tvingades jobba av sin hyra två veckor innan han kunde flytta ut för gott.
Ingalill slet ut sin brors nerver, och på köpet också hans trolovades. För henne var Mattias mest ett bekvämt verktyg: pengar, hjälp och någon att lägga hushållets bördor på. Veckan efter att han slutade ge henne lönen, skickade hon honom på porten.
Mattias tog sin packning och flyttade till Elins lilla studentrum.
Byn de flyttade till tog emot dem väl. Även om de saknade släkt där, kände Mattias många barndomens somrar hos farmor hade satt sina spår.
Mattias mamma bodde visserligen också på landet, men i ett annat län, och Elins föräldrar ännu längre bort. Någon hjälp hade de inte att vänta. De gifte sig stilla och började bygga sitt eget liv. Elin fick tjänst på förskolan i byn, Mattias började på sågverket.
Snart kom den givmilda grannfrun med en get till dem själv orkade hon inte längre sköta djuren. Geten fick de nästan gratis, bortsett från en halv liter mjölk om dagen till tanten. Sedan kom hönsen och några lamm med tiden.
Lönen räckte inte långt men tack vare eget hushåll, småbeställningar där Elin sydde på beställning, och en viss uppfinningsrikedom klarade de sig bra. De hade redan deras lille son, Algot, på tre år. Elin återgick till arbetet efter föräldraledigheten. De svåraste åren kändes äntligen förbi.
Så slog det en dag ner som en blixt Mattias syster Ingalill dök plötsligt upp från staden, med sina tre barn på släptåg. Hon hade inte hälsat på sin bror sedan han flyttade.
Här bodde ju jag också förr, utbrast hon. Spenderade somrar hos farmor.
Så länge blev du inte kvar, svarade Mattias. Efter första veckan utan mor och far började du klaga, så de hämtade dig direkt. Jag stannade hela sommaren varje gång.
Vad skulle man göra här?! Tristessen! Jag har minsann bestämt att åka till havet nu. Barnen stannar säkert här hos er i byn.
Men hur tänker du att vi ska ta hand om dem då? undrade Mattias. Vi jobbar ju båda två. Ibland är jag bortrest i flera dagar.
Men herregud, det är väl bara landet? De klarar sig själva, barn gör sånt!
Nej, du får stanna med dem själv. Elin kommer aldrig gå med på det.
Och varför ska du fråga henne du är ju min bror! Säg bara till din fru.
Din man då, har han nåt för sig eller ska han också följa med dig?
Nej, han stannar i stan och vilar från oss. Så har det alltid varit.
Ni har alltid behövt vila från varandra
Medan syskonen samtalade, for Ingalills ungar omkring och rotade i hela huset.
Plötsligt hördes ett väldigt liv ute. Mattias kikade ut genom fönstret och blev stående av förskräckelse.
Det visade sig att barnen släppt ut griskultingen, som nu sprang ylande efter dem runt hela trädgårdslandet. Mattias hann med nöd och näppe få tillbaka den på plats, men spåren syntes: grönsakslandet nedtrampat och nästa gång var det get och killingar som blev inblandade. Halva kålen fick de ta farväl av.
Mattias fräste, Elin var orolig, men ungarna for ut igen.
Det är ju bara barn, och ni bor ändå på landet! De leker med getterna, vad gör det?
Vår Algot gör då inte sånt!
Han hinner nog.
Han vet att det inte är tillåtet.
Så hördes åter skrik från gården nu var det hönsen de skulle titta på.
Vackra hönor i olika färger, som la lika vackra ägg, men tuppen blev förargas så fort de öppnade dörren och jagade dem därifrån.
Vad är det med ert landställe, ni har ingen koll på djuren!
Skyll inte på dem. Säg åt dina barn att hålla sig undan.
Din fru får väl ta semester och vakta barnen. Gud nåde om något händer när jag är borta!
De har inte ens varit nära hunden än, men grannen har en tjurig tjur, och morgon som kväll går kor förbi. Hunden springer fri, och hos de andra grannarna är gässen värre än vår tupp. Efter mörkrets inbrott råder jag dig att stanna inne.
Säger du det här för att skrämma mig?
Nej, jag varnar bara.
Just då kom grannen med Ingalills äldste pojk i handen. Han hade bestämt sig för att tända eld bakom garaget.
Tänk om det tagit eld! Allt är snustorrt, det har inte regnat på en månad, sa grannen. Vilka är ni egentligen?
Nej tack, syster. Jag behöver inga fler bekymmer. Ta med dig barnen till havet men passa så de inte skrämmer iväg några sälar.
Ni är så konstiga allihopa här! Och jag hjälpte ju ändå dig ett tag, du bodde hos mig!
Ett år bodde jag där, bara för att jag inte hade nåt val. Men minns du jag gav dig hela lönen och allt annat.
Nu åker vi, sa Ingalill bryskt till barnen. Nu reser vi till mormor och morfar.
Vi vill stanna med dig!
Nej, nu blir det som jag säger!
Nästa morgon for gästerna till slut därifrån. Mattias och Elin mindes länge det där ovälkomna besöket från hans påstridiga storasysterPlötsligt blev det märkbart tyst i huset. Solen lyste in genom de öppna fönstren, och i det stilla ljuset kändes hela vardagsrummet större, luften lättare än på länge. Elin satte sig i köket och lade händerna om sin kaffekopp. Mattias slog sig ner mitt emot, trött men lättad.
Tror du att de kommer tillbaka? viskade Elin med ett litet leende.
Mattias skakade på huvudet och såg ut över gården där hönsen började picka bland grässtråna igen, och geten stått och glodde förnöjt mot solen.
Nej. Inte på ett tag, svarade han och tog hennes hand.
Utanför hördes Algots glada rop när han sprang runt med en trädgren som svärd. Han stannade och vinkade åt sina föräldrar. I det ögonblicket såg Mattias på Elin, och ingen av dem behövde säga mer.
Det var här de skulle leva sitt liv där allt var deras eget, fyllt av en ro som inte stördes av någon annan. All oro försvann med vinden, och små fåglar slog sig ner på staketet, som för att hålla med. De visste att de klarade sig, fast på sitt eget sätt.
Under den kvällen stod Mattias länge kvar ute på bron. Skymningen kom sakta, och doften av nyklippt gräs blandades med värmen från husets gamla timmer. Hela världen kändes hel för första gången.
När Elin ropade honom in till kvällsmaten, och Algot somnat i sin säng, slöt han dörren efter sig och tänkte: här, just här, börjar äntligen vårt eget liv på riktigt.
Och natten sänkte sig tyst över stugan, trygg och stilla, medan framtiden väntade ljus och öppen utanför.
