SVÄRDOTTER
Karin Jonsson ställde ner det stora fatet med ugnsrostad anka på det vackert dukade bordet och drog en lätt suck. Vilken minut som helst skulle sönerna komma tillsammans med sina fruar.
Den yngste sonen hade gift sig nyligen, med en rätt enkel bröllopsceremoni. Så gör man väl nu för tiden, tänkte hon. Själv hade hon velat fira ordentligt, men hon och hennes man hade bara sprungit in på stadshuset i Malmö för att gifta sig. Ringar hade de råd att köpa först efter ett år två tunna guldband. Men så var livet, och barnen fick själva bestämma hur de ville fira.
Hon har bara en nackdel hon är så ordentligt omhändertagen! erkände Karin för sig själv om sin nya svärdotter. Men Elin, som svärdottern hette, hade redan bestämt sig för att prata med henne.
Elin var annars en rätt trevlig tjej, helt i ordning. Hon hade verkligen hjälpt Gustaf, yngsta sonen, att ta tag i livet. Hon fick in honom på en riktigt bra tjänst och fortsatte att pusha honom i arbetslivet. Före trettio hade han mest bott hemma och låtit allting rulla på. Karin hade allvarligt börjat oroa sig. Men det hade löst sig till sist.
Jo, Elin var snäll, men alltså Hon gick på salong, fixade håret och naglarna, massage och allt möjligt. Pengarna rök ju iväg, det kunde hon inte förstå. Som gift kvinna och med familjen först, är det så man ska hålla på? Om de får barn, ska hon prioritera en pedikyr före Gustafs nya skor? Nej, sådana kvinnor var Karin aldrig riktigt förtjust i. Hon hade alltid tänkt på sig själv sist. Speciellt efter att maken gick bort och sönerna, trots att de var vuxna, ändå ofta behövde stöd.
Tankarna hann knappt snurra färdigt innan det ringde på dörren nu kom ungdomarna! Elin trädde in i vardagsrummet nästan som på röda mattan. Nyfixat hår, perfekt manikyr. Nästan inget smink hon såg bara så där fräsch ut, tack vare duktig hudterapeut.
Elin, vad fin du är! utbrast Karin, helt ärligt, även om tonfallet ändå avslöjade en liten tagg. Och kostymen, den ser ny ut?
Ja, jag köpte den igår, svarade Elin med ett leende. Fick en riktigt bra bonus på jobbet.
Då kanske det vore klokt att lägga undan lite pengar, man vet aldrig när man behöver dem, sa Karin, som hade svårt att låta bli att dela med sig av sina visdomar. Alla bonusar, extrajobb och trettonde lönen rakt in på sparkontot! Tro mig, det kommer till nytta nån dag.
Elin svarade inte. Hon hade värme för sin svärmor en jordnära kvinna som lagt allt på familjen. Samtidigt tänkte hon för sig själv, att svartsyn ofta blir självuppfyllande. Om man jämt sparar för svåra dagar, kanske inget annat gott händer heller.
Kvällen blev ändå riktigt trevlig, men Karin lyckades ändå väva in några diskreta antydningar om överflödiga utgifter. Elin förstod vartåt kommentarerna pekade.
När var du senast och fixade naglarna, Karin? orkade hon till slut inte låta bli att fråga.
Jag? Jag aldrig. Jag tar hand om händerna hemma så de är rena, det räcker långt.
Samtalet gick snabbt förbi för de andra, men för Elin kändes det i hjärtat. Tänk att få två vuxna söner, de har det bra nu, men ändå har hon aldrig unnat sig något på riktigt.
På vägen hem frågade hon Gustaf:
Säg, gör din mamma någonsin något för bara sig själv?
Tja, hon fixar ju fantastiska middagar, ser på TV, träffar grannkärringarna ibland Varför frågar du?
Jag tycker bara hon borde få uppleva något fint! Ni borde ta med henne på bio, teater, gå ut och äta.
Det där är inget för mamma, menar du. Hon skulle bara bli obekväm.
Elin tystnade men tänkte på sin egen mamma, Gunilla, som alltid, oavsett ekonomin, såg till att få till en snygg klippning, en ny klänning eller köpa teaterabonnemang för glädjens skull.
Hon bestämde sig för att svärmor behövde få testa att leva lite för sig själv också, inte bara sitta hemma och vänta på barnbarn och ge allt av sig själv vidare.
Efter ett par dagar ringde hon Karin och föreslog en fika på stan. Och kanske kunna kika in på salongen? Elin skulle ändå till hudterapeuten och hon bjöd in Karin att prova på det hon ville.
Nej, men du, det behöver du inte, sa Karin tveksamt. Jag väntar hellre i foajén.
Men varför sitta och vänta? En handmassage och manikyr tar ju inte lång tid. Kom igen, det blir kul!
Motvilligt gick Karin med på det. Elin ringde till salongen innan och instruerade:
Tjejer, gör svärmor riktigt bortskämd. Erbjud gärna lite extra om ni kan, men ta det mjukt. Om hon frågar om priset, säg att det är redan fixat. Om ni lyckas, kanske ni har en stamkund till på kroken.
På avtalad tid ledsagade hon Karin till salongen, trots lite protester.
Bara en halvtimme, va Elin? Och vad kostar det här nu då?
Den vänliga receptionisten slussade in Karin och Elin satte sig i vänthörnan och svarade på sms några timmar ledigt var ändå sällsynt.
När Karin kom ut, nästan två timmar senare, såg hon ut som en ny människa. Avslappnad och på gott humör personalen hade gjort underverk.
Oj, Elin, vad de tog hand om mig! Fick både kaffe och örtte, alla var så vänliga. Men det kostar säkert en hel del?
Idag har vi en erbjudandevecka, så bjuder du med en vän nästa gång är det gratis, log salongschefen snabbt. Inga extra kronor för dig!
Elin tog med sig en ovanligt nöjd svärmor till det lilla kaféet runt hörnet. Karin beställde en cappuccino och sjönk ner i den mjuka stolen.
Ska vi göra det här till vår grej? frågade Elin försiktigt. Salongen har alltid schyssta priser för trogna kunder. Och du trivdes väl?
Det var faktiskt riktigt trevligt. Jag visste inte att det kunde kännas så skönt, svarade Karin ärligt.
Det borde du ha testat för länge sen!
Men barnen var små, och maken, frid över hans minne, var alltid så sparsam. Det blev aldrig något.
Men nu finns det tid! Jag vill ha dig med ibland, sällskap är alltid bättre.
Ja, men då får det bli så ibland, skrattade Karin.
Så blev det att Karin började följa med Elin och ta hand om sig själv lite mer. Elin förnyade också svärmoderns garderob försiktigt, och hittade på fyndpriser varje gång så Karin inte skulle protestera.
Hon fick Gustaf att bjuda med sin mamma på restaurang också, och tillslut gick hela familjen på bio. Till jul fick Karin ett presentkort på Malmö Stadsteater av Elin.
Du har ju blivit som en ny person, konstaterade grannarna.
Jag hänger visst med ungdomen, svarade Karin med ett litet leende.
Och för första gången sedan pensionen kände hon, mamma till två vuxna män: nu börjar mitt nya liv. Kanske är det nu jag kan vara lite ung igen.
