15 september 2023
Idag hade jag nog det mest nervösa samtalet i mitt liv. Jag har länge funderat på hur jag skulle presentera min flickvän för mamma. Det känns som en typiskt svensk grej att försöka ta saker lite lagom, liksom låtsas att man är avslappnad, fast magen knyter sig. Så där stod jag i hallen i vårt lilla radhus utanför Uppsala, och försökte få fram orden:
Mamma, det här är min flickvän Lovisa… Vi, eh… ja… Vi skulle gärna… alltså…
Man kunde höra att rösten darrade lite, även om jag försökte att låta obrydd. Mamma såg på Lovisa med sitt vanliga, granskande sätt och svarade:
Jo, Joel, jag har haft mina aningar om vad du vill. Men vill Lovisa samma sak? Lovisa, känner du min son ordentligt?
Jodå, det kan du lita på, sa Lovisa och tvekade inte alls. Jag känner honom utan och innan.
Ursäkta, hur sa du? frågade mamma och blev lite formell där ett tag. Säger tjejer så nu för tiden?
Varför inte? Det är ju ett uttryck. Men vi behöver kanske prata mer om dig och mig, om vi ska förstå om vi passar bra ihop. Inte bara om Joel.
Mamma såg förbryllad ut.
Hur menar du då? undrade hon.
Ja, men det är ju ändå du och jag som kanske kommer sitta uppe och vänta på honom när han glömmer bort tiden på sina studentfester. Och visst lär vi höra hans snarkningar tillsammans ibland.
Men… Vad har jag med saken att göra? Jag hoppas att ni sover i olika rum, i alla fall… sa mamma försiktigt.
Men du kommer ju oroa dig utanför mitt rum! Alla mammor gör så, skrattade Lovisa.
Jag fattade ingenting och försökte protestera.
Men vad säger ni egentligen om mig? Hann jag börja innan de avbröt mig med ett:
Hysch, nu pratar vi här!
Sedan vände sig Lovisa till mamma igen:
Så, Margareta, får jag fråga du och din man, bråkade ni ibland?
Mamma spärrade upp ögonen.
Men snälla nån, slåss? Svenska kvinnor slåss väl inte?
Jodå, vissa är riktiga fenor på det där. Det har Joel berättat, retades Lovisa.
Mamma såg ut som hon fick hjärtat i halsgropen.
Men vilka uttryck… Vad ni pratar på, suckade mamma.
Men Margareta, erkänn att du ibland velat ge Joel eller din make en smäll på armen, eller hur?
Mamma var nära att falla dit men höll sig.
Nej, aldrig!
Jag uppskattar att du vill vara fin, sa Lovisa och log, men jag tror inte riktigt på dig. Är det ens möjligt att vara mamma till en sån son och aldrig vilja nypa till honom? Förresten, gav du honom nånsin stryk när han var liten?
Nej men Gud, självklart inte! Den här gången pratade mamma sanningsenligt.
Nä, det var kanske lite synd ändå, skrattade Lovisa och klappade mig lätt på baken. Med en sån kille som bara letar äventyr vet man aldrig var han hamnar. Egentligen borde han få vad han tål ibland. Men annars är din Joel bra, Margareta. Det är inte för sent att styra in honom på rätt väg. Ska vi ta en kopp te? Jag har köpt prinsesstårta till oss…
Senare på kvällen, när pappa kom hem från jobbet (som vanligt i skjorta och stickad tröja), kunde mamma inte låta bli att berätta allt inför mig:
Kent, nu har det hänt! Joel tänker gifta sig tror jag.
Herregud! Kan det verkligen vara sant? utbrast pappa och försökte låta lugn men såg superglad ut.
Lugn nu jag funderar bara, började jag försiktigt.
Nej du, Joel, nu får det vara nog. Den här gången blir det bröllop och om du ångrar dig, adopterar jag Lovisa istället, sa mamma skarpt.
Mamma, hon har ju föräldrar redan, skrattade jag till. Hon är ingen föräldralös.
Det spelar ingen roll, muttrade mamma, i så fall skickar jag tillbaka dig till BB i Uppsala och säger att jag fick fel son med mig hem. Vad säger du om det, Kent?
Vad som än krävs, jag ställer upp! sa pappa med ett stort leende och höjde skämtsamt näven.
Vad vore livet utan min knepiga, men varma familj? Ibland känns det ändå som det allra svenskaste som finns att sitta ner tillsammans över en kopp te, skratta lite åt bråk och missförstånd, och så småningom förstå att vi hör ihop ändå, fast vi är olika.
