Restaurangen dit Gustav bjöd mig på vår andra dejt var en riktig parad av lyx: dämpad belysning, servitörer som svepte förbi tyst som kattfötter och tunga gardiner som dämpade sorlet. Han smälte in perfekt i miljön skräddarsydd kavaj, iögonfallande klocka och det där självgoda leendet hos någon som alltid tror sig vara i centrum.
Beställ precis vad du vill, sa han nonchalant utan att ens kika på menyn. Jag tycker illa om när kvinnor känner att de måste hålla tillbaka.
Det lät som något hämtat ur en saga om en generös prins, men jag kände ändå hur en obehaglig känsla smög sig på. Kanske var det hans granskande blick, eller hur han glatt berättade om ex-flickvänner som enligt honom bara var ute efter hans pengar.
Jag tog en sallad med rökt anka och ett glas riesling. Gustav däremot gick all in: oxfilé, råbiff, och en flaska dyrt rödvin. Han pratade om affärer, klagade på andras ytlighet och reflekterade högt om värderingar och inre rikedom. Jag lyssnade och log, men känslan var märklig som att jag satt på en anställningsintervju snarare än en dejt, när som helst redo att få en knepig fråga.
När servitören la fram notan i svart läderfodral, fortsatte Gustav att babbla om tidens förfall. Han stack handen i innerfickan, sedan i byxfickorna, och började klappa sig ovanpå kavajen och byxorna. Självsäkerheten övergick till konstlad förvirring.
Nämen, sade han och såg mig rakt i ögonen. Jag måste ha glömt plånboken på kontoret, eller kanske kvar i bilen.
Han ryckte på axlarna som om han vore hjälplös, men han såg inte ett dugg ängslig ut. Han bad inte servitören vänta eller försökte swisha. Istället satt han bara där och tittade på mig.
Ja, det här var ju onödigt pinsamt, suckade han och lutade sig tillbaka. Kan du hjälpa till? Du kan betala idag, så swishar jag sen. Eller nästa gång bjuder jag med ränta.
Det låg nu i luften att detta inte var någon tillfällighet eller glömska. Det var ett test, exakt som han ältat om tidigare under middagen.
Jag hade läst om sådana här historier på nätet och sett dem i skräpiga TV-serier, men aldrig trott att jag själv skulle hamna där. Särskilt inte med en vuxen, framgångsrik man.
Hans logik var skrattretande: om kvinnan betalar utan protest så är hon “enkel och snäll”, redo att vara den hållbara partnern. Om hon vägrar så bekräftar det att hon bara vill åt pengarna. Plötsligt såg jag inte längre en affärsman framför mig, utan snarare en manipulerande pojke som ville leka moralpolis.
Han var säker på sitt upplägg, som om hans status borde göra mig lydig nog att betala.
Jag öppnade väskan långsamt, utan minsta stress. Gustav såg nöjd ut han trodde att hans plan fungerade.
Självklart, inga problem, sa jag mjukt och vinkade på servitören.
Dela gärna upp notan, tack, sa jag tydligt. Jag betalar för min del. Herrn här står för sitt.
Hans leende dog ut.
Vad menar du? pressade han ur sig och lutade sig närmare. Jag har ju ingen plånbok.
Jag förstår, svarade jag och betalade via mobilen. Men vi känner knappt varandra. Det är helt rimligt att var och en betalar för sig. Att bjuda hela notan för en man som bjöd ut mig på finrestaurang och beställde dyraste ur menyn… nej, det är inte mitt ansvar. Du är vuxen, du hittar nog en lösning.
Servitören stod och tvekade mellan oss. Gustav blossade ilsket och självsäkerheten föll bort, lager för lager.
Är du allvarlig? väste han. Det handlar ju bara om lite pengar. Jag sa ju att du skulle få tillbaka. Jag ville bara testa dig.
Och nu fick du ditt svar, sade jag och reste mig. Jag är en människa som inte låter andra leka med mig.
På väg ut kom jag på att det fanns ytterligare en poäng att göra. Han satt kvar med en obetald nota, förbannad och handfallen, utan “plånbok”.
Jag gick tillbaks, fiskade fram några skrynkliga hundralappar och en näve enkronor ur min väska, sådant som alltid trillar runt på botten.
Just det, la jag till. Om plånboken nu är kvar i bilen så har du väl inte råd med taxi heller?
Jag la växeln bredvid hans dyra vinglas.
Här har du till tunnelbanan. Se det som mitt bidrag till din studie om kvinnosjälen.
Ett par vid grannbordet sneglade åt vårt håll. Gustav såg ut som om han fått en örfil.
Jag steg ut i kvällen.
Den där kvällen kostade mig bara en sallad och ett glas vin ett lågt pris för att tidigt genomskåda en människa och slippa slösa bort år på fel person. Jag hoppas han lärde sig något, även om sådana typer sällan förändras.
Vad hade du gjort? Räddat “den glömska” gentlemannen, eller vågat ta en rak och ärlig ställning?
Ibland är självrespekt och integritet det mest värdefulla vi kan köpa för en kväll på krogen.
