Restaurangen där Alexander bjöd mig på en andra dejt andas prålig lyx: mjukt halvmörker, servitörer som glider mellan borden så tyst, nästan som skuggor. Själv smälter han perfekt in i miljön dyr kostym, iögonfallande klocka och det där självsäkra leendet hos en man som är van vid att vara mitten av universum.
Beställ vad du vill, säger han nonchalant utan att ens titta i menyn. Jag klarar inte av när kvinnor begränsar sig.
Hans repliker påminner om en saga om en generös prins, men ändå känner jag ett slags oro. Kanske är det hans granskande blick, eller hur gärna han pratar om sina ex. Enligt honom såg de honom bara som en plånbok.
Jag väljer en sallad med anka och ett glas riesling. Alexander slår på stort: entrecôte, råbiff, en dyr flaska rött vin. Han pratar affärer, beklagar sig över ytlighet hos folk och filosoferar om värderingar och andlig närhet. Jag lyssnar, nickar, men det känns märkligt som om jag inte är på dejt, utan på någon slags förhandling där vilket ögonblick som helst man kan få en klurig fråga.
Ensamma scenen
När servitören lägger den svarta lädermappen med notan på bordet, tappar inte Alexander tråden. Han fortsätter tala om moralens förfall samtidigt som han lojt känner efter i innerfickan på kavajen, sedan i den andra, sedan klappar på sina byxor. Ansiktsuttrycket förändras från självsäkerhet till påklistrad förvirring.
Oj då säger han och tittar mig rakt i ögonen. Jag verkar ha glömt plånboken på jobbet. Eller kanske i den andra bilen.
Han rycker på axlarna, spelar hjälplös men någon oro finns inte. Ingen fråga till servitören om att vänta, han fiskar inte upp mobilen för att föreslå en överföring. Han bara tittar på mig.
Vilken pinsam situation, säger han och lutar sig tillbaka. Kan du rädda mig? Betala nu så swishar jag dig sen. Eller så bjuder jag dig nästa gång, med ränta.
Då inser jag inget av det här är en slump, ingen glömska. Det är ett test, precis ett sådant som han själv ältat om i en halvtimme tidigare.
Jag har hört om liknande historier läst dem på forum, sett i billiga serier men aldrig föreställt mig hamna där själv, utsatt för testen av en vuxen svensk affärsman.
Logiken är barnslig: om kvinnan betalar för båda, är hon schyst, trygg, någon som alltid ställer upp. Vägrar hon då är hon girig, ute efter pengar. Plötsligt sitter där inte längre en entreprenör, utan en liten man som vill leka gränstestare.
Han är övertygad om att han har övertaget; idén om att vara en sådan eftertraktad kandidat gör honom säker på att jag kommer att hala fram kortet utan att tveka.
Kall logik
Jag öppnar lugnt min väska. Alexander slappnar av, övertygad om att han vann.
Självklart, säger jag vänligt och vinkar till servitören.
Kan vi dela notan, tack? säger jag tydligt. Jag betalar min del. Entrecôten, vinet och desserten får herrn ta själv.
Hans leende dör ut.
Vad menar du? viskar han och lutar sig fram, irriterad. Jag har ju ingen plånbok!
Jag förstår, nickar jag lugnt, blippar mitt kort. Men vi känner knappt varandra. Det är inget konstigt med att betala sin egen del. Att bjuda en kvinna på lyxmiddag och ta in det dyraste på menyn och sen förvänta sig att jag betalar, det är faktiskt inte mitt ansvar. Du är vuxen och kan nog lösa det här.
Servitören stannar till och ser generat från mig till honom. Alexander rodnar och hans självsäkra yta rämnar snabbt.
Du är inte seriös? väser han. Över lite pengar? Jag sa ju att jag löser det sen. Jag ville bara testa dig!
Och du testade, sa jag resligt, reste mig från stolen. Jag är bara en människa som inte blir manipulerad.
Jag är redan på väg mot utgången, men känner att något saknas. Han sitter kvar med den obetalda notan, sur och förvirrad, utan plånbok.
Jag vänder, tar upp några skrynkliga sedlar och mynt ur börsen de där som alltid ligger i väskans botten.
Förresten, säger jag. Om plånboken är i bilen, betyder det att du inte ens har råd till tunnelbanan?
Jag lägger pengarna bredvid hans glas med dyrt vin.
Det här är till SL-kortet. Ta det som mitt bidrag till din forskning om kvinnlig själ.
Några gäster vid grannborden vänder sig om. Alexander ser ut som han fått en snyting.
Jag går ut på gatan.
Den där kvällen kostade mig bara en sallad och ett glas vin ett billigt pris för att se mänskligt innehåll i tid och spara år av mitt liv. Förhoppningsvis drog han lärdom, men den sortens personer ändrar sig sällan.
Hur hade du gjort i min plats? Hade du räddat den glömska kavaljeren, eller valt en ärlig men rak väg?
