Pensionären Märtha, som alla kallade henne, suckade tungt och vände sig mödosamt till andra sidan. Lederna värkte, benen var svullna. Hon var trött på att springa på sjukhus, orkar inte med alla behandlingar längre.
Hon bodde ensam, hade aldrig varit gift, sonen kom tidigt i livet från hennes första och stora kärlek. En dag ringde det på dörren. Märtha reste sig långsamt och öppnade.
Där stod sonen Mattias med sin fru, Malin. Bredvid dem deras fyraåriga son, lille Evald, vars små händer kramade en leksaksbil. Och med dem var en enorm hund.
Mamma, vi stannar inte länge. Vi behöver åka tillbaka snart. Evald och Frikadell får stanna här hos dig några dagar, fem på sin höjd! Vi hämtar dem när vi kan, sa Mattias.
Men… Jag är ju sjuk, jag kan knappt gå började Märtha, medan hon stöddes mot dörrkarmen.
Vi hade inte låtit det bli så om det fanns ett annat sätt. Men att ta med både barn och hund åtta timmar till Göteborg, det går ju inte. Min mamma… hon finns inte längre, svarade Malin och började gråta.
Evald började gråta med, och hunden suckade djupt. Då förstod Märtha: “Det här måste jag bara klara av!”
Sjukdomen hade kommit krypande ett halvår tidigare. Märtha hade just fyllt 60, men många äldre i Jönköping gick redan med käpp. Hälsan, den kan svika när man minst anar.
Hon visste att sonhustruns mamma, Irene, hade varit mycket sjuk. Svärfar, Per, hade dött för många år sedan. Och nu även svärmor, så plötsligt borta, fast hon var yngre än Märtha själv.
Mattias och Malin hade redan åkt. Märtha satt med värkande axlar och ben och såg på de två; sitt barnbarn och hunden.
Barnet kramade sin stora hund, som tålmodigt slickade bort hans tårar.
Evald… han bits väl inte, den där? Varför kunde ni inte skaffat en pudel i stället? Vad är det ens för ras? fick Märtha ur sig.
Det är en engelsk bulldogg, farmor. Han är snäll och heter Frikadell. Han gillar att bli klappad, sade Evald medan han smekte Frikadells huvud.
Men… man måste väl rasta honom också? utbrast Märtha och blev orolig.
Hon hade bara haft katter förut, och det var länge sedan. Någon erfarenhet av hundar hade hon inte.
Märthas hjärta värkte av sorgen efter Malins mamma. Men hur skulle hon med sina krämpor klara både den lilla pojken och den stora hunden?
Man måste ge honom mat också! Han äter kött och gröt och sånt. Ska vi gå ut, farmor? Det är dags nu! sade Evald bestämt och började ta på sig stövlarna.
Märtha mindes inte ens vad hon hade på sig när de väl kom ut. Barnet gav henne kopplet och tog själv hennes hand. Så gick de ut tillsammans.
Hon hade inte varit utanför dörren på en vecka, men nu blev det så, trots smärta och tårar. Vad skulle hon göra? Hon bad inom sig att få styrka, det fanns ingen annan som kunde hjälpa. Barnbarnet och den där hunden…
Frikadell gick snällt bredvid. Under hela promenaden drog han inte i kopplet en enda gång, brydde sig inte om andra hundar som skällde.
Märtha började faktiskt gilla hunden. Hon rätade på ryggen, fylld av stolt när de gick förbi grannarna på bänken vid porten där skvallret alltid bubblade.
Har du besök nu, eller? Du sa ju att du var sjuk! Hur ska du orka med barn och en sån hund? Helt galet. Pojken, varför är du här hos farmor? Hon är ju så skruttig! Och hunden också! Dina föräldrar har för lite vett! Riktigt fult att bara dumpa dom såhär och själva dra iväg! ropade Zina från femte våningen.
Märtha kände Evalds lilla hand krama om hennes hårdare. Till och med Frikadell slängde en förebrående blick mot damen.
Tyst nu, skator! Får ni aldrig själva barnbarn på besök, är ni väl avundsjuka! Jag bad att få låna Evald! Och jag är inte sjuk och denna hund är en champion, de har såna på utställningar. Håll era tungor i styr, särskilt när barn hör på! Min son och hans fru är i Falkenberg för att ta farväl av svärmor, inte på semester, om det nu ska vara så viktigt! fräste Märtha och linkade vidare, för ett ögonblick glömsk av värken.
Bry dig inte om dem, Evald! Farmor blir alltid glad när du kommer! sa hon i hissen och omfamnade pojken.
Farmor Du flyger väl inte upp till himlen som mormor? Mamma och pappa sa att hon bor där nu Farfar också Det är bara du kvar. Snälla, farmor, stanna här, lämna mig inte! Jag älskar dig så mycket! grät Evald och kramade hennes ben.
Nej, min älskling! Jag tänker inte åka någonstans! Jag ska följa dig till skolan, till universitetet, vänta när du gör lumpen alltid vara vid din sida! viskade Märtha, medan hon höll honom tätt intill sig.
Hon kämpade sig genom middagen. Stapplade till affären för att handla. På kvällen gick hon en promenad med Frikadell, som fortfarande tyst och värdigt tassade bredvid.
När pojken och hunden sov, tog hon medicinen. Allt värkte som om hon hade grävt diken hela natten. Men Märtha insåg: ingen annan ska hon hoppas på. Och hon hörde Evalds gråt i öronen, rädslan att mista henne.
Gode Gud, hjälp mig! Kan du bara lindra smärtan lite, inte för min skull, men för barnbarnets. viskade Märtha.
Dagen därpå lekte de bilar på golvet och Märtha insåg att hon kröp omkring där med Evald, det hade hon inte gjort på åratal. De kokade gröt tillsammans. Tvättade Frikadell, som blivit lerig i vårpölarna.
Plötsligt kände Märtha hur hon kysste hunden.
Varför trodde jag att du var så skrämmande? Du är ju både fin och klok! Vilken vän! muttrade hon och torkade den store bulldoggen.
Evald, varför heter han Frikadell? frågade hon.
Pojken skrattade.
Han älskar frikadeller, farmor! Men egentligen har han ett fint namn på T, men Frikadell passar bättre! log han.
Dag efter dag rusade förbi! De läste sagor, och Evald visade henne till och med hur man såg filmer på surfplattan.
De lärde sig bokstäver, och Evald började sätta ihop ord. Frikadell sov helst i fåtöljen, och ville gärna ha glass eller ostbitar.
Mamma! Hur går det? Förlåt, vi hade inget val den här gången! Vi måste stanna några dagar till. Men hur klarar du dig egentligen med Evald och hunden? oroade Mattias sig på telefonen.
Jag klarar mig finfint! Jag är väl farmor! Stanna så länge ni behöver. Ta hand om Malin, hon har det svårt nu utan sin mamma. Oroa dig inte för mig. Vi blir ju alla äldre, men det mesta går att lösa! svarade Märtha glatt.
När Mattias och Malin svängde in på gården såg de sig förskräckt omkring hur hade Märtha klarat det här? Hon, som knappt kunde gå? Hur hade de spenderat de här dagarna?
Mattias, det där är väl ändå din mamma? Titta, hon springer! utbrast Malin.
Det är hon! Vilken kvinna! svarade Mattias, förbluffad.
Över innergården, småklumpigt men ändå springande, kom Märtha. Hon hade inte sprungit på vad kunde det vara, hundra år? Efter henne kom Evald och Frikadell.
När det var dags att åka fick de dra Evald från Märthas famn.
Evald! Farmor kommer till dig om två veckor! Vi går på café och åker karusell. Vänta på mig! ropade Märtha och lyfte pojken, vars vikt hon alldeles nyss inte orkat bära.
Mamma! Han är ju tung! protesterade Mattias.
Det gör inget! Vänta på mig, Evald! Allt blir bra! Hej då Frikadell! Farmor kommer till dig också snart, vi går ut tillsammans! skrattade Märtha.
Hon är min granne och har berättat denna historia för mig. Det var sant att hon hade svårt att gå, var mycket sjuk. Men så, plötsligt, reste hon sig och började röra på sig som ingen trodde var möjligt.
Evald och Frikadell helade mig. Några skavanker är kvar, men det är småsaker. Ligger man bara ner, så kommer man aldrig upp! Man får inte tycka synd om sig själv då blir det bara värre.
Läkare och mediciner löser inte alltid allt. Kärlek kan göra underverk. Jag tänkte, hur skulle barn och hund klara sig utan mig? Om jag ger upp? Så jag reste mig och nu går jag igen! För att de behöver mig!
Jag har någon att leva för! Så oavsett hur ont och svårt det är res dig! Gå, för de små barnbarnens händer, som tryggt vilar i dina. Det finns inget vackrare.
För barns skull, för din make, för hunden och katten, som också behöver dig.
Be till Gud om hjälp, samla kraft. Det finns inget en människa inte klarar. I de svåraste stunderna hittar kroppen helt nya krafter!
Och njut av varje ny dag, känn livsglädjen! Det råder Märtha alla till.
Vänner, om ni tycker om våra berättelser skriv gärna en kommentar eller tryck på gillar-knappen. Det inspirerar oss att fortsätta skriva!
