Kollegor och väninnor var gröna av avund på Märta hon hade snärjt en mogen, förmögen man. Erik var femton år äldre och chef på företaget där hon nyss börjat jobba.
Hon hinner inte ens hänga kappan, så springer hon raka vägen till altaret, skvallrades det i fikarummet på Stockholmskontoret.
Från Ica-kassen till slottsgemaken, fnissade någon.
Ja men visst, sa en annan.
Märta själv ville helst hålla tyst om sitt förhållande med chefen. De började dejta långt innan hon ens sökte jobb på bolaget. Dessutom hade hon ingen aning om att det var just Erik som var vd när hon gick på intervjun det var verkligen blind date i dubbel bemärkelse. Trots det blev hon anställd på momangen. Erik påstod envist att han inte varit inblandad, det var HR som styrt allt och endast kollat på CV och erfarenheter.
När sanningen sedan kröp fram bad Märta honom att de skulle hålla låg profil. Men sådant har en tendens att sippra ut ändå. Snart visste hela avdelningen om Märtas och Eriks hemlighet, och plötsligt var fikastunden mest en enda lång analys av den äldre änklingen och den unga blondinen.
Märta hade aldrig varit stöddig över sitt utseende hon visste att hon kvalade in till jobbet tack vare mer än blå ögon. Men det verkade skvallerkärringarna vara osäkra på.
Inte ens två år har gått sen Annika gick bort, och nu ska han redan gifta sig igen, sa någon dramatiskt.
Annika var företagets grundare Eriks första fru. De hade varit gifta tio år innan hon tragiskt förolyckades i en halkolycka och lämnade både företaget och en inte oansenlig förmögenhet till Erik. Efteråt var han både Sveriges mest åtråvärda änkling och rejält tillbakadragen. Sorg säljer tydligen även på kärleksmarknaden.
En sådan trofast själ!
Som en svan! suckade damerna och sneglade längtansfullt.
Nu var Erik kanske ingen Casanova mer spännande bankkonto än magrutor. Märta däremot, påstod hon själv, föll för helt andra saker än pengar.
De möttes på klassiskt svenskt vis: i kön på Willys. Han körde över hennes nylonstrumpbyxor och mockalågskor med sin varuvagn på väg till självscanningen, och muttrade dessutom att Märta smet före i kön. Med glimten i ögat svarade Märta såpass käckt att Erik betalade hennes varor, för att sedan flänga efter henne genom hela köpcentrumet och ursäkta sig.
Förlåt, jag hade en dålig dag, får jag bära dina kassar?, försökte han.
Nej tack, svarade Märta och försökte hålla masken. Jag har bil. Det var ju tyvärr en lögn. Hon väntade tålmodigt tills Erik försvann, smet sedan till busshållplatsen men ödet, eller stockholmsk kollektivtrafik, gjorde att han svängde förbi och såg henne stå där i regnet.
Kom, hoppa in!
Nej tack.
Jag åker inte förrän du sitter i bilen. Erik var enveten som en Dalahäst han blockade till och med vägen, så alla började övertyga Märta att stiga på bara för att få komma hem själva.
Så hon gav upp, och det visade sig att Erik var rätt trevlig så länge han inte hanterade kundvagnar. Märta började rent av gilla honom, och kanske hade de blivit goda vänner om inte Erik velat mer. Han blev förälskad, fast han trott att ingen någonsin skulle mäta sig med Annika. Men så dök Märta upp annorlunda på alla sätt.
Och naglade sig fast i hans hjärta till den grad att han började dyka upp utanför hennes port med dalahästbuketter och kanelbullar. Till sist gick Märta med på en fika, och plötsligt jobbade hon på hans kontor. Var det slump? Allt är möjligt i Solna.
Vad folk än sa om dem struntade Erik blankt i. Han var nöjd och brydde sig noll om skvallret lyxpresenter blev det få av, men ett överflöd av uppmärksamhet och långa samtal om livet och döden, och varför Stockholms stad aldrig sopar gatorna. Märta trivdes inte minst i den luftiga lägenheten med utsikt över Riddarfjärden, den snabba Volvon och framtidsvisioner som luktade guld och gröna skogar. Så hennes flyttkartonger landade inom kort hemma hos Erik, där hon även träffade hans mor, Greta Svensson.
Greta var en tystlåten dam som litat på sin sons omdöme sedan hon tappade honom i asfalten på Valborg 1971. Efter hustruns död hade Erik direkt flyttat in henne till sig hon lagade kåldolmar, vek skjortor och höll ordning på hela hushållet. Märta störde sig inte ens minsta på det; hon gjorde inga anspråk på köksstolen och åt med glädje Grethas mat. Lycka på svensk.
Men när Erik efter ett tag friade, blev det plötsligt komplicerat. Märta grämde sig över att han ännu bar vigselringen efter Annika.
Jag känner fortfarande en stark koppling till Annika, erkände Erik ömt. Märta kände mest ett visst obehag, och bad honom ta av ringen.
Om det gör dig illa, så då tar jag av den, sa han förläget.
Du är ju inte gift längre, jag vill inte känna mig som älskarinnan, förklarade Märta, och Erik lydde. Men när frieriet äntligen kom fram gick det ändå snett.
Han bjöd på middag med levande dragspel, beställde Chokladmousse för två, och på botten av hennes dessert? Ett antikt familjering med äkta svensk briljant. Märta hann nästan sätta biten i halsen av förvåning.
Gifter du dig med mig? frågade Erik, ivrig med ringen.
Nej, Erik.
Nej? Vad betyder det?
Jag tänker inte bära den där ringen.
Men Märta, det är en unik släktklenod! Har du någon aning om värdet?
Strunt i pengarna. Jag tänker inte ta över efter din fru det känns som en dålig idé.
Nu får du väl ändå ge dig!
Ville du att jag skulle ha hennes brudklänning också? Gretha har redan erbjudit den, den ligger ju kvar uppe på vinden!
Klänning kan vi köpa ny. Men smycken, det är kulturarv!
Men jag vill ha något eget, Erik. Och jag vill helst inte se din ring på dig heller.
Det är alltså ditt sista beslut?
Japp. Förlåt.
Stämningen blev frostigare än en sen aprilkväll i Umeå.
Vi kanske borde ta en paus, mumlade Erik.
Jag tänkte precis samma.
Märta traskade därifrån musikanterna fortsatte spela som om inget hänt, servitören kom in med varmrätten och ringen låg kvar i sin lilla ask.
På kontoret undvek Märta chefen så gott det gick, och Erik kom knappt ur sitt rum. När hon en kväll gick hem till sina föräldrar i Sundbyberg höll de med om att hon borde bryta förlovningen och träffa någon jämnårig.
Du kan få vem du vill, varför en äldre änkling med känslomässigt bagage?
Märta sa inte mycket. Hennes känslor för Erik var liksom blandade drömmen om lyx och trygghet attraherande, men hans minne av Annika skrämde. Allt blev bara konstigt Erik hörde inte av sig och Märta blev så låg att hon tog VAB på sig själv och låg hemma med Netflix och Alvedon. Rykten började surra på kontoret om att chefen dumpat sekreteraren, och Erik själv såg ut som att han vunnit andrapris i VM i surmulenhet. På Greta duggade tårarna tätt. Hon försökte prata med sonen men möttes av mer grymtande än en tax vid våffelbordet.
Så Greta tog tag i saken och hälsade på Märta.
Nämen hej, Märta hur har du det? fluget hon in, obekymrat.
Jodå sjuk bara, svarade Märta och rodnade.
Eller mest sur på Erik? Han är för stolt för att prata kärlek, men du borde komma hem, han beter sig som en tonåring utan mobil.
Han vill att jag ska bära hans döda frus ring det funkar inte.
Så om det bara var ringen kvar, skulle allt vara frid och fröjd?
Ungefär. Kan man inte sälja eländet och köpa ett nytt? Energin sitter kvar i gamla stenar, du vet.
Du har rätt, Märta. Erik är nog inte riktigt över Annika. Man kan inte bygga nytt på gammalt, det vet varenda svensk, suckade Greta.
Efter besöket blev Märta lugnare men det var dags att gå vidare. Hon återvände till kontoret efter sjukskrivningen och lade ett diskret uppsägningsbrev på Eriks skrivbord. Han skrev på utan ett ord han såg mest ut som en butter femåring på dagis.
Barnsligt, muttrade Märta.
Du har själv bäddat för det här, svarade Erik surt. Ingen har ratat mig förr
Märta svarade inte. Hon noterade hur vigselringen åter glänste på Eriks finger när han skrev under uppsägningen.
Jag gjorde rätt. Han kommer alltid leva kvar med Annika, tänkte hon och rullade ut sin kontorsstol för sista gången. Och med ens kändes allting lite lättare och mer svenskt lagom. Erik, däremot, gick nog och surade ett tag till och förstod aldrig riktigt varför Märta inte ville bli hans fru och ärva både släktklenod och lunchkuponger på Riksmaten.
