På ålderns höst kom barnen plötsligt ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig.
När min man lämnade mig för en yngre kvinna stod barnen genast på hans sida han hade ju ett gott rykte som VD på ett stort svenskt företag. I många år hörde de knappt av sig, och jag fick leva ensam. Min före detta man gick nyligen bort, och då visade det sig att han hade lämnat allt han ägde till sin unga fru.
Då var det plötsligt som om barnen kom på att jag existerade. Nu hälsar de ofta på, men jag vet varför Min dotter har på senaste tiden börjat prata om framtiden och hintar diskret om testamente. Ingen av dem anar vad för överraskning jag har förberett åt dem. De får veta när jag inte längre finns.
Åren gick och jag levde som bortglömd längst ut i världen. Mina barn såg alltid på mig som någon främmande, som om vi pratade olika språk.
Efter skilsmässan med min man blev våra relationer sämre än någonsin. Självklart valde barnen honom han var ju någon med status, VD för ett stort svenskt bolag.
Det lönade sig mer att vara med honom, det var tydligt. Men jag? Jag var ensam kvar. Bortglömd som hustru, övergiven som mamma.
Barnen glömde snabbt bort mig, och det lilla jag hörde om deras liv kom via gemensamma bekanta: hur de reste med sin pappa och hans unga hustru till Mallorca, åt på exklusiva restauranger i Stockholm. De planerade för framtiden ihop.
Jag satt kvar ensam i min tysta lägenhet i Uppsala. Varje sådan nyhet sved som ett taggigt glas mot hjärtat.
Till slut insåg jag att jag måste börja leva för min egen skull. Jag tog jobb utomlands och kände friheten för första gången på decennier.
När arbetslivet tog slut hade jag sparat ihop nog med pengar för att förändra min vardag. Väl hemma igen gjorde jag om hela lägenheten, köpte nya möbler, lite modern teknik och lade undan en slant inför ålderdomen.
Under tiden ordnade mina barn sina egna liv. Jag hörde via släktingar att de hade det bra stora bröllop, barn och glittrande fester. Men plötsligt en dag nåddes jag av nyheten att min ex-make hade dött i hjärtinfarkt. Hela hans förmögenhet gick till den unga frun.
Min son och dotter stod tomhänta. Deras besvikelse förvandlades snabbt till värme och omtanke för mig.
Först dök de upp med små presenter fina chokladaskar, frukt, frågade hur jag mådde. Jag hälsade dem alltid välkomna med ett leende, men innerst inne visste jag att de hade en baktanke.
Nu är jag 72 år, frisk och nöjd med livet. Dottern har börjat nämna testamente och pratar i omskrivningar om att tänka på framtiden. Häromveckan hälsade mitt barnbarn på hon som gifte sig för ett år sedan.
Mormor, är det inte ensamt för dig här i den stora lägenheten? frågade hon nyfiket.
Nej, jag trivs jättebra, svarade jag.
Men lägenheten är ju så stor, fortsatte hon. Det måste vara jobbigt att hålla ordning? Kanske kunde min man och jag flytta hit? Då får du sällskap, och vi slipper betala hyra.
Jag log och såg rakt på henne. Det var lätt att förstå var deras tankar låg.
Vem har sagt att ni skulle bo här gratis? svarade jag lugnt. Ni kan få en riktigt bra hyra av mig.
Hon blev ställd det syntes att hon väntade sig att jag skulle bjuda in dem med öppna armar: Ta allt, jag blir bara glad. Men jag hade andra planer.
Redan för några år sedan skrev jag ett testamente om att lägenheten ska säljas efter min död, och pengarna ska gå till Barncancerfonden.
När min dotter hörde detta blev hon rasande, skrek i telefon att jag var orättvis och berövade mina barnbarn deras framtid. Sen kom sonen och försökte försiktigt övertala mig att flytta in hos honom. Men deras plötsliga kärlek berörde mig inte det minsta.
Skulle du på min plats låta barnbarnet flytta in hos dig?
Livet har lärt mig att riktig kärlek aldrig har någon baktanke. Det viktigaste är att leva så att samvetet är rent och att det är våra handlingar, inte våra ord, som blir vårt sanna arv.
