Min man, Anders, fyllde 45 i år och ändå glömde han min födelsedag den 27 februari. Samma dag stack han iväg på fiske med grabbarna: det här året var allt annorlunda. Under tiden han var borta ordnade jag en sådan överraskning att han garanterat aldrig glömmer detta datum igen
Min man gav sig alltså iväg på sin fiskeresa, precis samma dag som jag fyllde år och jag fixade ett “svar” på hans glömska som han sent lär förtränga.
Vid 50 års ålder har Anders märkligt nog utvecklat en klanderfri förmåga att minnas när oljan på bilen ska bytas, fiskesäsongens start, och vilka kvällar grabbarna planerat fisketurer. Men våra familjehögtider tycks hans hjärna lyckas radera helt av sig själv.
Oftast har jag räddat situationen med diskreta hintar lappar, direkta frågor, små påminnelser. Men 45-årsdagen ville jag fira utan påminnelser eller bedjande ögonkast. Efter 25 års äktenskap förväntar man sig ju något, eller hur?
Fredagmorgon for Anders runt i lägenheten, packade ryggsäck och fiskespö.
Annika, har du sett min termos? Killarna väntar nere, det är bästa fisket idag. Jag är tillbaka på söndag och täckning lär det inte bli mycket av.
Han gav mig en snabb puss på kinden knappt ens ett ögonkast.
Var inte ledsen, köp något gott åt dig själv!
Så gick dörren igen. Jag tittade på kökskalendern, där datumet var inringat med röd penna. Min stora dag. Han hade inte bara glömt han hade valt bort just den dagen för ännu en fiskehelg.
Först gjorde det ont. Sedan blev jag oväntat kall, nästan lugn. Idén slog mig: nu ska han sättas på plats, min man som sätter fiske och polare över sin fru. Planen började ta form redan innan han hann vända bilen mot Mälaren.
Anders hade fått för sig att smyga undan pengar, ett sparkonto för en ny båtmotor. Självklart låg pengarna i kassaskåpet, eftersom han litade på sin “perfekta minne” som dock svikit förut. Kombinationen kände jag till.
Nästan trehundratusen kronor hade han samlat. Jag öppnade kassaskåpet och bestämde mig snabbt.
Helgen blev något utöver det vanliga; aldrig har jag unnat mig så mycket för hans pengar. Jag anlitade catering, fyllde hemmet med blommor, bjöd in väninnorna. Det blev musik, skratt och mousserande vin. Dagen därpå lyxig middag på restaurang med utsikt över Stockholm och avslut på spa.
I finalen den där broschen jag länge sneglat på, men som lagts på is för gemensamma projekt.
På söndag kväll öppnades dörren. Anders gled in med en hink gädda och såg nöjd ut.
Får du ta emot en riktig fiskare! Vilken helg, vilken fångst!
Han tog några steg in i vardagsrummet men stannade tvärt. Tomma flaskor stod på bordet, blomkorgar i hörnet, och på soffan prydliga påsar från NK och andra exklusiva butiker.
Vad har hänt här? Har vi haft fest?
Det har vi, svarade jag lugnt. Jag fyllde 45. Kommer du ihåg det?
Han blev stående och pustade tungt ut:
Fan också, Annika jag glömde faktiskt. Allt gick bara runt. Du förstår väl
Jodå, avbröt jag. Därför fixade jag allt själv både festen och presenten.
Hans blick sökte sig till hemmakontoret. Kassaskåpsdörren stod på glänt. Ansiktet blev kritvitt och han rusade dit. Någon minut senare kom han ut och såg på mig med tom blick.
Var är pengarna? Allt är borta! Det där var ju sparat till motorn!
Allt finns här, svarade jag och svepte med armen över rummet.
Du har alltså spenderat allt? Jag har sparat i två år
Och jag har stått ut i tjugofem, sa jag milt men bestämt. Du glömde min stora dag. Nu lär du väl komma ihåg den nästa gång.
Han sjönk ihop på soffan, stirrade växelvis på sin spade med gäddor, det tomma kassaskåpet och på mig. Det var svårt att bråka pengarna var ju familjens gemensamma.
Han rensade fisken under tystnad hela kvällen.
Nu har det gått ett halvår. Anders sparar på nytt, men den här gången har han lagt in påminnelser i mobilen för varje viktig dag: en månad innan, en vecka innan och samma dag. Vissa läxor kostar, men den här lär han sig aldrig att glömma.
