Han var med om en bilolycka där han skadade båda benen allvarligt. Och allt slutade så här…

Han råkade ut för en bilolycka där båda hans ben blev svårt skadade. Och nu är allt annorlunda
Ett lovande jobb där han såg sig själv som VD med hög lön. Skidsemester med frun i Åre. Träffar med vänner på helgen. Allt
Läkarna satte ihop benen så gott det gick och skickade hem honom. Vad mer kunde de göra? Bara att hoppas på tur och att allt skulle gå vägen. Det gjorde han, även om nätterna fylldes av skrikande smärta. Bara sprutorna två gånger om dagen, morgon och kväll, gav honom lite ro att halvslumra.
Han kunde inte resa sig ur sängen på flera månader, så det blev till att använda bäcken. Gud välsigne hans fru. När han väl började resa sig och försöka gå med hjälp av gåbord, kom smärtan tillbaka, tiodubblad.
Vet ni hur det känns att få injektioner i magen så att man inte får blodproppar och trycksår, när man tvingas ligga till sängs länge? Mina damer och herrar, låt mig förklara. Man kan inte nysa, inte hosta, inte ens, förlåt uttrycket, gå på toaletten som man brukade. Då krävs det stålnerver.
Men vilka nerver finns kvar, förlåt Gud, när livet plågar en så? Det finns inga kvar alls. Ingen ork att stå ut heller.
Tiden gick, och han lärde sig sakta att gå igen. Dåligt, vinglande, snubblande men det gick framåt.
Vännerna försvann ringde inte, hörde inte av sig. På jobbet hade de tillsatt en ny VD i hans plats. Och hur eller om hans vandring genom smärta skulle sluta, var oklart.
Ni förstår nog, humöret var i botten. Framtidsutsikterna rullstolsbundna. Tack och lov att frun inte lämnade honom
Första gången han, med fruns hjälp och kryckor, tog sig ut från lägenheten i Solna, stack solen ilsket i ögonen. Han tappade andan och började gråta. En krymplings liv på kryckor, det var allt som fanns kvar.
Frun gick undan, så han skulle få vara ifred en stund. Försiktigt kämpade han sig fram några steg i vårsolen, bekymrad över värken men lockad av den svala vinden.
Plötsligt hördes ett envist jamande nerifrån marken. Han kikade ner. Invid hans vänstra krycka satt en liten grå kattunge.
Vad vill du? frågade han.
Han hade aldrig riktigt lagt märke till djur förut, och visste inte hur han skulle bete sig. Katten såg på honom med hungriga ögon och jamade lågt.
Kan du hämta en köttbulle till honom? bad han sin fru.
När hon kom tillbaka tog han försiktigt köttbullen och gav den till katten. Den såg honom djupt i ögonen och satte i sig maten.
Nästa dag, när de åter tog sig ut, och han redan hade börjat räkna sina möjliga steg, satt tre katter och väntade. Uppenbarligen hade de varit där länge.
Imponerande, log han snett.
För ett ögonblick släppte smärtan. Frun muttrade men gick ändå och hämtade tre köttbullar som han kämpade för att ge till var och en.
Dagen därpå väntade fem katter och två små hundar utanför porten. Frun blev högljudd, men han insisterade på att hon skulle köpa ett kilo falukorv i närbutiken, som han delade rättvist mellan alla svansarna.
Efteråt sprang hundarna och katterna runt honom, drog in honom i deras lek. Han skrattade och blev arg samtidigt, men vågade ändå ta några steg till. Hundarna skällde lyckligt.
Nästa dag regnade det lätt, och frun hotade med att gömma kryckorna, men han gav sig inte. För första gången på länge gick han ner själv.
De väntar ju på mig, förklarade han. Jag kan inte bara strunta i dem. Jag måste.
Han gjorde det. Och de fem katterna och två små hundarna dansade runt benen på honom. Det regnade milt, och mannen på kryckor jagade viftande två glada hundar, medan fem katter tassade efter.
Bakom, framför porten, stod hans fru med paraply, log och tittade på honom när han sprang omkring på gården.
Tiden gick. Så småningom räckte det med en krycka, och till slut ingen alls han behövde dem inte längre för att hinna med sina lurviga vänner. Och plötsligt slog det honom att det var längesedan han känt någon smärta i benen.
Jobbet väntade honom inte tillbaka. En haltande man med funktionsnedsättning var inte välkommen. Han fick ett ordentligt avgångsvederlag på 270 000 kronor, sade upp sig självmant. Plötsligt fanns det tid nog, så han började skriva om allt som hände honom.
På något märkligt sätt blev det en pjäs. Och när sista sidan vändes upp, begav han sig till teaterscenerna i Stockholm. Men…
Ingen hörde av sig. Bara en liten amatörteater i ett källarlokal visade något intresse.
En vecka senare ringde regissören:
Vi sätter upp den. Men vi behöver stryka, ändra, skriva om lite.
En månad satt han och regissören med röda kinder och bråkade om ordvalen. En månad senare var det premiär.
I det lilla rummet, med den lilla scenen, satt femton personer i publiken. Inte ens halvt fyllt, men för honom var de femton de viktigaste i livet.
Han var fruktansvärt nervös, vågade knappt se ut över lokalen. Och när de sista replikerna uttalats och ridån föll, låg tystnaden tung. Han sjönk ihop i stolen, berövad på själ, hjärta och hopp. Tystnaden kändes evig, men i verkligheten varade den bara några sekunder…
Då brast applåderna ut! Det dånade av jubel. De glada, leende skådespelarna bugade, och publiken ville se mer.
Andra föreställningen blev utsåld. Folk stod längs väggarna och satt i gångarna. Oväsendet av ovationer fick flygande att ridån föll av sig själv.
Snart hyrde truppen den centrala scenen i stan, och publiken flockades för att diskutera stadens stigande stjärnas nya pjäs.
Mannen köpte sig en dyr kostym, och när han gick upp på scen för att buga inför publiken, var alltid hans fru vid hans sida. Annat vore otänkbart.
Men, ni undrar väl vad hände med de två hundarna och fem katterna från gården? Jo, han och frun tog hem två hundar och två katter. De tre andra fick kärleksfulla hem av hans beundrare.
Vad handlar denna berättelse om? Tja om ingenting, kanske.
Eller kanske om hur viktigt det är att se hoppfulla ögon vid sina fötter för då kan man bara inte falla. Man måste klara sig.