När min granne knackar på dörren klockan tio på kvällen, håller han en främmande nyckel i handen.
Jag står ensam i köket och diskar. Dagen har varit lång och allt jag vill ha är lite lugn och ro. När jag öppnar dörren står han där på tröskeln och tittar konstigt på mig.
Är inte det här din nyckel? frågar han.
Jag tittar på metallnyckeln som ligger i hans hand. Den ser exakt ut som min egen.
Nej, säger jag. Min är här.
Jag visar honom min nyckel.
Han rynkar pannan.
Men varför kan den då låsa upp din dörr?
Först tror jag att han skämtar. Men hans ansikte är allvarligt.
Vad menar du, kan låsa upp?
För en halvtimme sen, säger han. Jag såg en kvinna gå in här. Jag trodde det var du, men sedan såg jag dig på balkongen.
Mitt hjärta börjar slå dubbla slag.
Jag har bott ensam i två år. Efter skilsmässan bestämde jag mig för att inte stå ut med någon annans vanor, ljud eller nycklar längre.
Hur såg hon ut? frågar jag.
Mörkt hår… runt fyrtio… bar en väska.
En kall känsla går längs ryggen. Ingen mer än jag har en nyckel till lägenheten.
Förutom en person.
Mitt ex.
Men han flyttade ut för två år sedan. Och nyckeln som han hade, sade han sig ha lämnat tillbaka. Åtminstone sade han så.
Är du säker på att hon gick in här? frågar jag.
Jag såg det tydligt, säger grannen. Hon tryckte ner handtaget och gick in.
Jag vänder mig om mot dörren bakom mig. Det är tyst i lägenheten.
Alldeles för tyst.
Vänta här, säger jag.
Men han skakar på huvudet.
Det finns inte en chans att jag lämnar dig ensam.
Vi går in långsamt tillsammans. Vardagsrummet ser ut som vanligt. Lampan lyser, precis som jag lämnade den.
Men på bordet står något som inte fanns där tidigare.
Ett glas.
Mitt glas.
Med vatten i.
Jag stannar upp.
Jag har inte druckit vatten, viskar jag.
Grannen går fram och känner på glaset.
Det är ljummet.
I samma stund hörs ett svagt ljud från hallen. Som om något flyttas.
Vi fryser till.
Finns det någon där? ropar grannen.
Inget svar.
Han går framåt. Jag följer precis bakom. Dörren till sovrummet står halvöppen.
Mitt hjärta slår så att det dånar i öronen.
Han öppnar dörren hastigt.
Rummet är tomt.
Men min garderob står öppen.
Kläderna hänger i en oreda.
På sängen ligger något litet.
Ett kuvert.
Jag går fram och tar det. På kuvertet står bara ett namn.
Mitt.
Jag öppnar det med darrande fingrar.
Inuti finns en lapp.
Bara en mening.
När du är redo att prata vet du var jag finns.
Handstilen är bekant.
Mitt ex.
Grannen tittar på mig.
Har han en nyckel?
Jag skakar sakta på huvudet.
Det borde han inte ha.
Jag sätter mig på sängen, försöker tänka klart. Senast jag såg honom var på tingsrätten. Han var lugn, alldeles för lugn.
Då sa han till och med:
Någon gång kommer vi prata igen.
Jag tänkte att han bara pratade strunt.
Men nu… någon har varit inne i mitt hem.
Suttit vid mitt bord.
Druckit ur mitt glas.
Rotat i min garderob.
Grannen står vid dörren och betraktar lappen.
Det här är inte normalt.
Jag vet.
Plötsligt kommer jag på något. Jag går fram till skåpet vid tamburen och öppnar.
Där brukar jag ha reservnyckeln.
Och den… är borta.
Då slår insikten till och iskylan sprider sig.
Han hade inte gjort en kopia.
Han hade bara aldrig lämnat tillbaka nyckeln.
Och jag hade trott på honom.
Grannen säger tyst:
Det är nog dags att byta lås.
Jag tittar en gång till på lappen.
Sen river jag den i två delar.
Nej, säger jag. Det är dags att byta något annat.
